”Se kärlet brast . . . ”

Jan_Vermeer_(attr.)_-_Christ_in_the_House_of_Martha_and_Mary_-_National_Gallery_of_Scotland[1]

Kyrkoåret är ni inne i fastan, som tidigare var en tid när alla borde tänka på att Jesus snart skall korsfästas för att försona värdens synder. Detta tankesätt är idag helt obegripligt för de flesta svenskar. Som barn förstod jag aldrig varför Jesus hade dött för mina synder. En av mina stora synder var att mina fötter inte passade för de kängor, som jag fick ärva av min näst äldste bror. Detta var enligt 1930-talets talesätt både synd och skam.

Jag har vuxit upp med stränga regler under fastan. Detta hamrades in i mig från det jag var tre år. Jag måste vara förberedd för påskens budskap, som innebar att Jesus gisslades, släpade sitt kors genom Jerusalems gator och sedan korsfästes som en missdådare på Golgata. Detta medförde bland annat att jag inte fick vara ute på bakgården och leka med andra barn och jag bara fick äta bröd, kokt fisk och potatis. När jag frågade vem som hade bestämt allt detta, fick jag veta att jag inte hade förstått det kristna budskapet.

De sista dagarna har jag fått förklaringen till dessa för ett barn obegripliga regler. Allt finns skildrat i Jonas Jonsons bok ”Jag är bara Nathan Söderblom”. Nathan Söderblom vigdes till ärkebiskop samtidigt som det första världskriget bröt ut. Vägen in i kristendomen hade inte varit självklar för honom. Nathan Söderblom var norrlänning och hans far, kyrkoherde Jonas Söderblom, var pietist med allt vad detta innebar. Allt som stod i Bibeln var dikterat av Gud, Eva hade genom ätt äta på kunskapens frukt irriterat Gud och genom sitt handlande gjort så att mänskligheten för alltid skulle plågas av arvet från detta misstag i Edens lustgård. Jesus hade genom att låta sig korsfästas tagit på sig hela mänsklighetens skuldbörda och därför befriat människan från arvsynden. Men detta gällde bara för de troende, alla andra hade syndens märke inristat i sina själar.

Detta var ett budskap som den unge Nathan Söderblom hade svårt att ta till sig. Det uppstod ofta religiösa gräl mellan far och son. En kväll i prästgården var Nathan Söderblom med om något mycket skrämmande. Den korsfäste Jesus stod plötsligt framför honom. Den unge mannen sögs in i dramat på Golgata, han blev ett med lidandet på korset. Denna upplevelse kom att genomsyra hela hans liv och i slutet på 1920-talet skrev han en andaktsbok med ett kapitel för var dag under fastan. Långfredagen var den viktigaste dagen under året. Det var då som Gud försonades med mänskligheten. Berättelsen om att Jesus uppstod från det döda och sedan visade sig för sina lärjungar var en bagatell och hörde inte till påsken. Påsken firades till minne av den dag då Jesus korsfästes.

Andaktsboken ”Kristi pinas historia” fanns snart i många hem, i skolorna använde lärarna den under morgonandakterna och boken kom ständigt ut i nya upplagor. Den sista kom ut år 1966. Varje kapitel avslutades med en psalm. Här var Nathan Söderblom noga med att skriva ut vem som var författaren. Det kapitlet, som handlar om när Maria i den lilla byn Betania tvättade fötterna på Jesus och smorde in dem med dyrbar nardusolja, saknas författarnamn. Det visade sig senare att Nathan Söderblom i en ungefär 60 år gammal tysk psalmbok hittat en psalm och tolkat den till svenska. Innebörden av psalmen är att på Golgata brast ett kärl med dyrbar och doftande nardusolja. Doften spred sig över mänskligheten och detta förde med sig sinnesfrid och försoning.

Nathan Söderblom tolkade psalmen och skrev en andra vers till den samtidigt som han hade många internationelle uppdrag. Vår ärkebiskop var Sveriges representant i Nationernas Förbund, han var med i flera organisationer, som arbetade för att samtliga kristna kyrkor skulle kunna enas, och han var en av de tongivande i en europeisk organisation, vars huvudsyfte var att förhindra att ett nytt krig skulle bryta ut. Han deltog i arbetet att arbeta fram förslag till regeringarna om att det var viktigare att satsa på sociala reformer för de fattiga och utslagna är att skapa en stor armé med moderna vapen.

Konferenser med detta innehåll skulle enligt planerna hållas varje år med start i Paris år 1928. Min tolkning av psalmen är att i Paris 1928 brast ett krus inifrån. Det var mänsklighetens behov av fred och försoning, som strömmade ut ur den spruckna krukan. Detta var fredens nardus, som skulle leta sig in i Europas samtliga regeringar. Ett par år senare drog sig Tyskland ur detta fredsarbete on konferenserna om fred och nedrustning upphörde.

Idag har jag varit på högmässa i Gröndals kyrka för att vara med om tacksägelsen över min make David. Han blev nästan 87 år gammal. Jag kom till en musikgudstjänst, som var fylld av gudstro och livsglädje. Predikan var mycket fin. På hemvägen tänkte jag först på hur mycket jag saknade David och hur jag skall orka leva vidare. Sedan kom jag att tänka att kyrkoåret är inne i fastan. Under gudstjänsten användes en kort och språkligt förändrad variant av litanian. Detta fyllde mig med glädje. Den var vacker och påminde mycket lite om den långa litanian jag som barn tvingades att lära mig utantill. Den hade anor från fornkyrkan och från en tid när främmande folkslag strömmade in i det mäktiga romarriket. Då kände de kristna att ett stort krig när som helst kunde bryta ut och de sökte tröst i långa böner. Språket var fyllt av gamla ord, som jag så småningom lärde mig förstå innebörden av. Nu är litanian förkortat och språket är modernt. Trosföreställningarna från fornkyrkan finns kvar och när jag ikväll läser den nuvarande litanian känner jag kyrkohistoriens vingslag. Det är en bön om fred och om en doftande nardusolja, som skall leta sig in i värdens sorgehus. Det var detta Nathan Söderblom upplevde de gudstjänster han ledde under fredsförhandlingarna i slutet av 1920-talet.

År 1930 fick Nathan Söderblom Nobels fredpris. Året därpå gick han bort. Idag är han nästan bortglömd, hans böner om fred i Europa kunde aldrig uppfyllas och han förstod aldrig vad som höll på att hända i Tyskland. Två år senare kom Adolf Hitler till makten i Tyskland. Detta innebar bland annat att alla som var aktiva i fredsrörelsen riskerad fängelse och att judar förföljdes.

Nathan Söderbloms psalm om en doftande nardusolja har i dagarna aktualiserat genom den mänskliga ring av kärlek, som i fredags skapades runt stora synagogan vid Raul Wallenbergs torg.

”Se kärlet brast och oljan är utgjuten

Dess doft uppfyller världens sorgehus

Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten

Blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

Lår kärlet brista, låt dess nardus strömma

Var inte snål, bered din själ till fest

Vad fridfullt överdåd! Låt kärlek tömma

Sin bästa gärd för själens höge gäst”

Psalm 445 i 1986 års psalmbok

Bilden på mötet i Betania har jag hittat på nätet. Konstnären är Jan Vermeer

2 tankar om “”Se kärlet brast . . . ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s