Denna soliga vårvinter har jag verkligen insett att god kondition inte är någon färskvara. Av familjeskäl hade jag i vintras ingen sinnesro att kämpa på gymet mer än några enstaka gånger varje månad. Om inte Mirre stöttat mig hade jag aldrig härdat ut.

Nu har livet glidit in i ett annat skede. Under sex år var jag anhörigvårdare åt min strokedrabbade make David. För en månad sedan gick han bort. Det är mycket ovant för mig att bara tänka på mig själv. Fortfarande vaknar jag på nätterna och kliver ut sängen för att lyssna efter om David andas normalt. Varje natt blir jag lika förvånad över att sjukhussängen är borta och att på sängplatsen står en stol med min gymryggsäck.

Det är mycket att pyssla med i huset och mina fötter har blivit trötta. Trots detta vill jag anstränga mig, jag vill komma i så god form att jag orkar med en kommande höstvandring i Italien. Idag tog jag mina stavar, drog på mig vandringskängorna och gick ner till Mälaren. Det var helt vindstilla och mycket rofyllt vid rastplatsen strax bredvid det nu nedlagda reningsverket. Just här ville fötterna inte gå längre. Då önskade jag att jag hade haft ett sittskydd med mig. Bänken var våt av nattens markfrost.

Jag andades djupt och gjorde några enkla rörelser med armarna. Långsamt kom krafterna tillbaka. Nu gällde det att komma hem, att lämna den rofyllda rastplatsen och att samla krafter för den branta uppförsbacken. Jag slöt ögonen och började tänka på indiska vishetslärare, som brukade tipsa sina elever om att skaffa sig ett mantra, ett par fraser som var bra att säga halvhögt för att samla mod och styrka. Egentligen hade jag inget mantra, så gällde det att komma på något passande.

Tankarna snurrade runt i hjärnan. Jag tittade på himlen, som började skifta färg och solen tittade fram. Då kom jag på dagens mantra. Orden är ett minne från mina uppväxtår i Göteborg och från en kristendomslektion med en ung vikarie. Hennes ambition var att visa oss att det finns litterära pärlor i Bibeln och att vi borde ta till oss dessa rader. Vi borde göra dem till våra egna. Salta regn från Nordsjön och ödsliga öar långt ut i havsbandet var en del av vår vardag. Några av mina klasskamrater hade pappor, som var sjökaptener.

”Tog jag morgonrodnadens vingar

Gick jag till vila ytterst i havet . . ”

Psalm 139 i Psaltaren

Orden stärkte mig. Jag gick längre vid Mälarens ständer än jag hade vågat hoppas på när jag stod vid rastplatsen. Mantran från Bibeln hjälpte mig. När jag äntligen kunde sätta mig och dricka morgonkaffe vid köksbordet kände jag mig otroligt duktig.

Nu vet jag. Jag skall lagra upp mer än en enda mantra. Dessa skall bära mig genom alla träningspass med stavar och vandringskängor. Men i fortsättningen skall det bli texter av John Lennon eller Nils Ferlin