Jag vet inte hur många som idag går till mässan i någon kyrka och jag vet heller inte hur många som hyllar Jungfru Maria denna dag, den första vardagen i Stilla Veckan. Jag funderar ofta på hur Jungfru Maria upplevde den svåra tiden efter förlossningen. Enligt evangelium enligt Matteus tvingades hon att tillsammans med Josef och den nyfödde sonen fly till Egypten. Kung Herodes hade fått ett vredesutbrott när han av stjärntydarna från Österlandet fått veta att en blivande konung hade fötts i Betlehem. Då befallde han att alla nyfödda pojkar omedelbart skulle dödas.

Den lilla familjen var inte förmögen och hade inte tillgång till packåsnor eller dromedarer. Jungfru Maria var under denna flykt inte klädd i de dyrbara kläder, som hon har på sig på Stefan Lochners tavla från 1448. Konstverket heter ”Maria i Rosengård” och finns numera i ett museum i Köln.

Idag är det Blå Måndag, en dag som mina föräldrar under 1930-talet skarp ogillade. Detta berodde på den katolska faran, som biskoparna sedan länge hade varnat för. Med fler katoliker i landet skulle den i folkskolan obligatoriska katekesundervisningen inte längre nå ut i varje hem. Detta berodde på att katolikerna var befriade från skolans kristendomsundervisning. Denna skräck för något annorlunda ökade i styrka efter det första världskriget.

Under krigsåren fylldes sjukhusen med krigsinvalider, som kunde berätta om fasorna i skyttegravarna, om senapsgasen och om märkliga sjukdomar, som kunde drabba vem som helst. Några berättade om att kortet på flickvännen hade hållit dem uppe och andra sa att det var tron på Gud och Jungfru Maria som hjälpt dem genom alla fasorna. Från sjukhuset sipprade drömmen om den enande katolska kyrkan ut bland vanligt folk och i de protestantiska länderna fasade biskopar och präster för detta. Den första dagen i Stilla Veckan blev en dag då alla skulle minnas Jungfru Maria. Enligt en medeltida tradition hade Guds Moder efter sin himmelsfärd fått en vacker blå klänning. I himmelriket hade hon en egen rosengård, som hon kunde ströva runt i njuta av sjungande änglar och vackra fjärilar.

När jag var barn hörde jag ibland att katolikerna måndagen i Stilla Veckan hyllade den Heliga Modern genom att lägga något blått framför hennes bild. Dagen kom att kallas för Blå Måndag. Varför katolikerna gjorde detta fick man inte diskutera i mitt föräldrahem.

Min mamma hade en annan tolkning av Blå Måndag. Den kom från hennes mamma, som hade vuxit upp i ett torp utanför Skara. Den stora familjen i torpet hade en gris, som slaktades till julen. Grisblodet skulle vispas ordentligt för att sedan blandas med rågmjöl, kokt potatis och jäst till en deg, som långsamt fick jäsa i källaren. Degen blev svår att knåda och det blev mycket arbete innan den kunde formas till runda kakor med ett hål i mitten. Hålet skapades med hjälp av ett dricksglas. Kakorna bakades i byns gemensamma bakstuga och när de var färdiggräddade bars de hem och hängdes upp på en stång i källaren för att torka. När det i januari och februari var riktigt kallt ute plockades ett par blodpaltskakor fram och fick ligga i blöt över en natt. De kokades mjuka och serverades med vit löksås och kokt potatis. När husmor sedan med en slev plockade upp paltkakorna ur grytan var de blåsvarta och enligt mamma såg de mycket oaptitliga ut. Enligt gammal sed i Västergötland blev dessa kakor oätliga efter påsk.

Det blev vanligt att första måndagen i Stilla Veckan äta upp de paltkakor, som fanns kvar. Jag har ett svagt minne av att vi under krigsåren fick ett paket med torra paltbrödskakor från mammas släktingar i Västergötland. Mamma avskydde paltbröd och vägrade att laga till dem. Det gick lätt att bli av med dem. Hon hittade en trädgårdsmästare med höns. Han fick paltkakorna, matade hönsen med dem och på påskafton knackade han på köksdörren och lämnade ett par ägg. Ägg var ransonerade och i bäste fall fick man ut ett ägg varje vecka. Nu var påskaftonens släktmiddag räddad. Jag hade flera gamla fastrar och de krävde alltid att få det bästa som fanns på matbordet. Denna kristidspåsk kunde de få glufsa i sig två ägg var.

Blå Måndag är för mig en påminnelse om att jag i likhet med andra kvinnor brukar drabbas av blodbrist under vårmånaderna. Jag har fått veta att jag skall äta mat, som är rik på järn. Jag borde följa den gamla regeln från mormors hembygd och äta kokt paltbröd med löksås. En gång för drygt 30 år sedan var jag på besök på ett sjukhem. Här serverades varje måndag kokt paltbröd, som lagades till i sjukhemmets eget kök. Jag inbjöds att smaka på maten och bad att få en liten portion. Detta var en märklig smakupplevelse. Paltbrödet innehöll russin, det såg ut som blåsvart vispgrädde och löksåsen påminde om tapetklister. Eftersom jag ville vara en artig gäst, åt jag snällt upp vad som lagts upp på min tallrik. Kokt paltbröd blev en mindre trevlig engångsupplevelse.

I mitten av januari slog tröttheten klorna i mig och jag misstänker att jag som vanligt har drabbats av blodbrist. Nu är det järnrik mat som gäller. Det som passar mig bäst är palttunnbröd med mjukost och tomater och till detta grönsaker och en hackad apelsin. Idag har det matmässigt blivit en Blå Måndag. Detta är mat jag klarar av att äta med god aptit. Min lunch påminner inte om de skräckhistorier mamma berättade om paltbröd, som kokats till gröt, och åts under kvävda fyrop tillsammans med en stinkande löksås.

Det var varken Jungfru Maria eller en klistrig och blåsvart maträtt som diskuterades bland barnen på Göteborgs bakgårdar. Blå Måndag var en kuslig och spännande dag. Denna dag kom Djävulen farande från Blåkulla. Ärendet till våra kvarter var att han skulle köpa blå färg. Guds fallna änglar hade fått till uppgift att måla om Blåkulla så att allt var blänkande vackert på Skärtorsdagens kväll. Då skulle alla danssugna flickor komma farande på sina kvastar och vara med om en storslagen bal med amerikansk jazzmusik och rumba från Latinamerika. De modigaste pojkarna kontrollerade noga vilka som traskade ut och in i kemikalieaffärerna i närheten av Linnéplatsen. Det kom tillbaka mycket besvikna. Det enda kunderna hade varit storväxta kvinnor, och de hade bara köpt malmedel. Nu skulle alla vinterkläder tvättas och sprutas så att inte glupska insekter åt upp dem under den kommande sommaren.

Idag är all mystik kring Blå Måndag bortglömd och småflickorna har slutat att springa häxa längs min gata. Kokt paltbröd med löksås håller på att bli en läckerhet på de restauranger, som gör tappra försök att bara servera svensk husmanskost. Djävulen avskaffades av Herbert Tingsten år 1948 och detta var det bara ett fåtal konservativa präster som beklagade. Katekesundervisningen har för längesedan försvunnit från skolans läroplan och inge biskop varnar längre för den katolska faran.

Kanske har dagarna strax för påsk blivit tråkigare och förlorat sin gamla magi.