Ärkebiskopen på Fredsgatan i Stockholm

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns mycket dold historia på våra gator. Ett minnesmärke, som ingen tittar på, sitter över en pampig dörr, som efter en promenad genom en bevakad korridor leder rakt in i Sveriges hjärta Rosenbad. Ovanför den vackra porten finns en staty, som till vänster föreställer en halvnaken ung man. Konstnären Christian Erikssons modell blev så småningom svensk ärkebiskop och fick år 1930 ta emot Alfred Nobels fredspris. Hans namn är Nathan Söderblom.

Våren 1894 lyckades Nathan Söderblom övertyga ärkebiskopen och kung Oscar II att han skulle bli en utmärkt legationspräst för den svensk-norska församlingen i Paris. Han var då 28 år och förlovad med Anna Forssell från Stockholm. Ärkebiskopens tvekan berodde på att han i Nathan Söderblom såg en vetenskapsman med en för sin tid annorlunda syn kristendomen. Nathan Söderblom var religionshistorikern, som hade som målsättning att hitta kristendomens rötter i det forntida Persien. Kunde verkligen en vetenskapsman klara av att vägleda vilsna skandinaver i Paris? Här måste prästen på ett naturligt sätt kunna samtala med utslitna svenska byggarbare, balettflickor med ett märkligt kärleksliv, konstnärer, musiker och affärsmän?

Nathan Söderblom fick tjänsten, han gifte sig med sin Anna och de flyttade till Paris, som just då var en enorm byggarbetsplats. Alla gamla kåkar skulle rivas, breda gator skulle korsa staden och hyreshus växte upp i det som då var stadens utkanter.

Nathan Söderblom flyttade in i en lägenhet strax bredvid Parc Monceau. Lägenheten låg fyra trappor upp och huset saknade hiss. Den enda bekvämligheten som fanns var rinnande vatten och avlopp i det lilla köket. Lägenheten hade fem små rum och av dessa fick hembiträdet ett och ett annat blev Nathan Söderbloms arbetsrum och bibliotek.

Lägenheten förvandlades snart till en prästgård i gammaldags stil. Hit var alla skandinaver välkomna för att umgås och lära känna varandra. Ytterst få gick till den lilla oansenliga kyrkan på Montmatre. Nathan Söderblom levde nu upp till hur Jesus skildrade sig själv i kapitel 10 i evangelium enligt Johannes. Han var herde för mängder av får. Några hörde till hans egen fålla, medan det stora flertalet fanns utanför fållan och dessa skulle han också vårda på bästa sätt. Till ”fåren utanför fållan” hörde bland annat hembiträden, sjömän, Alfred Nobel, musikern Hugo Alfvén och författaren August Strindberg.

Nathan Söderblom och hans hustru Anna var mycket intresserade av konst och det blev naturligt för dem att besöka konstnärerna i deras ateljéer. Det rådde alltid brist på modeller och det hände ganska ofta att Nathan Söderblom ställde upp. Detta gav honom oanade kontakter med konstnärerna och deras familjer. En av alla dessa var bildhuggaren och skulptören Christian Eriksson, som just då fått en beställning att göra portalen till Sundsvallsbanken på Fredsgatan i Stockholm. Nathan Söderblom var inte generad över att han avbildades med bar överkropp. Sundsvallsbanken sålde så småningom sitt hus och idag disponerar regeringen fastigheten. Den vackra portalen finns kvar och är en bortglöms sevärdhet

En dag sökte den norske författaren Jonas Lie upp Nathan Söderblom. Den norske författaren träffade ibland August Strindberg, som i Paris förgäves försökte få teatrarna att intressera sig för hans pjäser. Just nu hade August Strindberg ett helt annat intresse. Han ville bli en berömd kemist och ansträngde sig att i ett primitivt laboratorium framställa guld. Skyddshandskar fanns inte vid denna tid och snart blev August Strindbergs händer så såriga av frätande kemikalier att han knappt kunde hålla i en penna. Pengar till läkarvård saknades. Därför bad Jonas Lie Nathan Söderblom starta en insamling för att kunna betala August Strindbergs sjukvårdskostnader. Insamlingen kom snart igång och August Strindberg kunde få behandling på sjukhuset Saint-Louis, där han vårdades ömt av nunnorna. Nathan Söderblom besökte aldrig August Strindberg på sjukhuset och de möttes aldrig. August Strindberg var efter vistelsen på sjukhuset så upptagen av grubblande att han aldrig kom sig för att skriva ett tackbrev till Nathan Söderblom

Nathan Söderblom disputerade vid sekelskiftet 1900 i religionshistoriska vid den nu nedlagda protestantiska fakulteten i Paris och utnämndes år 1901 till professor vid universitet i Uppsala. Nu började ett helt nytt liv med ständigt pågående konflikter vid den teologiska fakulteten. De elakaste tungorna skrek att Nathan Söderblom hade franska fasoner och att han undervisade i hedendom och inte i kristendom.

Det blev ett par år av isolering. Vännerna fanns bland de konstnärer och författare han lärt känna i Paris. Nathan Söderblom var annorlunda, han ogillade hyllningarna på Karl XII´s dödsdag. Flera av hans vänner hade valts in i Svenska Akademien och han diskuterade ibland svensk litteratur med dessa. Här bland sina vänner framförde Nathan Söderblom djärva åsikter. Han läste och beundrade August Strindberg och ansåg att denne författare borde få nobelpriset i litteratur. Senare skrev han brev till Akademien och krävde att så skulle ske.

Samtidigt pågick ett stor gräl mellan August Strindberg och Werner von Heidenstam. Grälet gällde dels Werner von Heidenstams dyrkan av Karl XII och dels hur den moderna lyriken skulle utformas. August Strindberg hade bestämda åsikter om detta. De dikter som Werner von Heidenstam skrev var pekoral. Kanske tänkte August Strindberg då på en av dikterna, som publicerades i diktsamlingen ”Ensamhetens Tankar” år 1888.

”Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går,

– men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

August Strindberg fick aldrig nobelpriset och hösten 1912 valdes Werner von Heidenstam in i Svenska Akademien. Då hade August Strindberg varit död i fyra månader.

I slutet av sitt liv skickade August Strindberg ett brev till Nathan Söderblom. Han skrev i förbigående att de tyvärr aldrig hade träffats. Nu ville han bara tacka för den hjälp han hade fått i Paris när hans händer var helt förstörda av misslyckade kemiska experiment. Några månader senare, den 1 4 maj 1912, avled August Strindberg i sitt hem i Blå Tornet på Drottninggatan. Det blev då naturligt för August Strindbergs barn att be Nathan Söderblom förrätta jordfästningen.

På August Strindbergs sängbord låg en tummad och sliten psalmbok. Några av psalmerna var förprickade och några av dessa valdes ut vid jordfästningen på Norra Kyrkogården i Solna. Det var psalmer, som alla berättade om ensamhet och utsatthethet, samtidigt som de är fyllda av en förtröstan på Guds nåd och barmhärtighet. En av dessa skrevs år 1686 av drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel de la Gardie. Efter det att drottning Kristina den 6 juni 1654 avsagt sig den svenska kronan blev livet kärvare för hennes gunstling och år 1680 förlorade han de stora egendomar han fått av drottningen som gåva. I sin förtvivlan började han vända sig till Gud och började författa psalmer. En av dessa verser hörde till August Strindbergs favoritlitteratur under de år, som var fyllda av sjukdom och smärta. Den blev det genomgående temat vid jordfästningen

”Jag kommer från ett brusand hav

På rätta glädjestranden

Min kropp skall läggas ner i grav

Men Gud upptager anden

Ur mörker kommer jag till ljus

Från armod till Guds rika hus

Från oro till god vila.”

Psalm 621 vers 3 i 1986 års psalmbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s