Det är märkligt att i bil från Stockholms innerstad susa fram på en motorled och helt oväntat hastigt skymta ett rött kyrktorn. När träden är gröna går det knappt att se kyrkan om man står under den bullrande Essingeleden. Ibland får jag frågan om kyrkan fortfarande används och om det går att hitta stillhet och andakt i närheten av den brusande trafiken. Jag vet att det går. Idag har en ideell förening tagit över den anrika kyrkan och här firas högmässa varje söndag.

Kyrkan är byggd av trä och stod ursprungligen i Vanadislunden. I slutet på 1800-talet upplevde de aktiva i svenska kyrkan att man höll på att förlora greppet om de människor, som sökt sig till Stockholm för att söka arbete och som i bästa fall kunde få ett dåligt avlönat arbete på någon fabrik. Staden växte, vilket innebar att många fick långt till kyrkan. Då bildades ”Sällskapet för främjandet av kyrklig själavård”, som samlade in pengar för att bygga små enkla träkyrkor i stadens utkanter och för att också vara med och betala prästernas löner. Den lilla röda kyrkan i Vanadislunden blev snart populär och genom insamlingar kunde den ersättas med en större stenkyrka, Sank Stefanskyrkan. Den lilla träkyrkan monterades ner och flyttades till den nya stadsdelen Aspudden. Här fick den namnet Sankt Sigfrids kyrka. Namnet ville påminna svenskarna om att en av de första missionärerna var den engelske munken Sigfrid. Kyrkan invigdes hösten 1904 och detta blev en glädjedag för många. Det var inte enbart det religiösa budskapet, som gjorde att folk sökte sig till gudstjänsterna. Det mest lockande var att det på kyrkans lilla bergiga tomt fanns en källa med gott dricksvatten. I samband med kyrkobesöket kunde alla som ville få dricka vatten ur en skopa och de som hade sjuka anhöriga, kunde få med sig hem en flaska med vatten. Vatten var en bristvara. Området, som då tillhörde Brännkyrka socken, hade få brunnar med drickbart vatten.

Kyrkans förste präst var Fredrik Sebart, som hörde till den lågkyrkliga kretsen runt drottning Sofia. De flesta i denna grupp var nykterister. Här diskuterades ofta arbetarnas villkor och vad man kunde göra för att förbättra deras liv. Att vara präst i arbetarförorten Liljeholmen-Aspudden var att varje dag möta män och kvinnor, som drucket ett par glas sprit för mycket, att höra arbetarrörelsens slagord ”Ner med Tronen, Altaret och Penningpungen” samt att övertala ungdomarna att söka sig till konfirmationsundervisningen. Då gällde det att söka stöd i Bibeln och att inte ge upp. I sitt stöd mot alkoholmissbruket fick han stöd av sockenstämman, som beslöt att det i Brännkyrka skulle vara förbjudet att tillverka och sälja alkoholhaltiga drycker. Det enda undantaget blev det lilla bryggeriet för svagdricka i Midsommarkransen.

Till slut tröttnade Fredrik Sebarth och började leta efter en annan prästtjänst. I umgänget med drottning Sofia hade han lärt känna kronprinsessan Victoria och mycket talar för att han då och då samtalade med henne om andliga frågor. Det är mycket som talar för att det var på hennes initiativ, som Fredrik Sebarth fick tjänsten som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen i Berlin.

Före det första världskrigets utbrott blev Brännkyrka socken en del av Stockholms stad och senare fick området kring Sankt Sigfrids kyrka kommunalt vatten. Brännkyrka församling övertog Sankt Sigfrids kyrka och området fick en egen präst och en pastorsexpedition i det stora huset vid sjön Trekanten. Då upplevde prästen att det glesnade i kyrkbänkarna. När det äntligen blev helg orkade många inte vandra uppför den branta backen till kyrkan och frikyrkorörelsen hade vuxit sig stark i området.

Jag kom till Hägersten sommaren 1967 och då var det bara vid de stora högtiderna, som det firades gudstjänst i Sankt Sigfrids kyrka. Jag brukade gå dit på julottan och denna tidiga morgon var kyrkan som regelfullsatt av äldre personer, som hade konfirmerats i kyrkan. Kyrkbröllop hade det för deras del inte varit tal om. Bruden var gravid och detta kunde man inte visa upp i en kyrka. Det fick bli hemma hos prästen eller i Rådhuset. Det hände att jag fick sällskap hem med några av dessa damer, som nu var änkor och skulle hem till en ödslig lägenhet. Någon grät av saknad.

”Jag skulle vilja h att vacker kort från vår vigsel. Maken var tio år äldre och gav mig trygghet. Men . . . Varför var kyrkan så hård att vi inte fick gifta oss framför kyrkans vackra altare? Det var efter Sebarth tid.”

Jag tänkte på Fredrik Sebarth, som aldrig sa något nedsättande till sina församlingsbor. När han kom till Berlin efter krigsslutet 1914 hade han annat att tänka på än om de brudar han träffade var gravida eller inte. Det gällde att höra sig för om paret hade någonstans att bo, om de hade arbete och om de hade mat för dagen. Nöden bland svenskarna i Belin var stor och tack vare drottning Victoria kunde de mest nödställda få matpaket. Sedan kom den politiska oron, som de hemvändande tyska soldaterna förde med sig. Fredrik Sebarth blev orolig och skrev ett brev till ärkebiskopen. Han avslutade brevet med att han sökte tröst i psalmboken och i Bibeln.

Fredrik Sebarths första prästtjänstgöring var i Sankt Sigfrids kyrka. Hans kyrka står kvar och den psalm ur Psaltaren, som han älskade under nödåren i Berlin, har inte förlorat sin innebörd

”Herren, som har gjort himmel jord och hav

Och allt som finns i dem

Han sviker aldrig sina löften.

Herren ger främlingar skydd

Stöder faderlösa och änkor

Men korsar de ondas planer”

Ur Psaltarpsalm 146