Salamandervandring med Naturhistoriska Riksmuseet

2015-05-10 14.49.57

Förra söndagen var jag med om något mycket spännande. Jag deltog i en salamandervandring, som leddes av Stefan Lundberg, Sebastian Bolander och Louise Tenn. Stefan berättade, Sebastian visade bilder och hjälpte barnen och Louise stod för allt praktiskt.

 

Det var längesedan jag läste om salamandrar, som under min skoltid kallades för vattenödlor. Alla i min klass gäspade sig igen tråkiga lektioner om slemmiga djur, som levde i vattenpölar och som varma sommarkvällar kunde komma upphoppande från något dike. Det är först de senaste åren som jag har uppfattat artnamnet salamander. Detta beror på att den större salamandern är ett fridlyst djur inom EU.

 

Min förvåning blev mycket stor när jag vid samlingen upptäckte att en stor grupp barn skulle vara med. Vandringen började i undervisningssalen. Här bjöds vi på kaffe och kaka och fick samtidigt se bilder på hur djuren såg. Efter detta började Stefan berätta. Han beskrev de små djuren så intensivt att jag såg dem framför mig. Barnen satt som tända ljus och lyssnade intensivt. När det senare blev en frågestund viftade flera nyfikna barn med händerna. Deras frågor kunde vara kluriga och de båda ledarna Stefan och Sebastian svarade glatt på alla barnens frågor. När alla frågor var besvarade traskade vi till den japanska dammen i Bergianska trädgården, där vi skulle få bekanta oss med både den större och den mindre salamandern. Strax bredvid dammen ligger det konstgjorda Fjället, där man har planterat in växter från höga berg från olika världsdelar.

 

Barnen fick anvisningar om hur de skulle kunna känna igen olika salamandrar. Den större salamanderhanen har en mörkblå kam på ryggen och en lång svans, som han kunde vifta med. Den mindre salamanderhonan påminde till färgen om en apelsin. Det var parningstid för salamandrarna. När sommaren kommer på allvar är livet i dammen slut för dem. De kryper då upp på land och söker sig då till sina frostfria vinterhålor uppe på Fjället

 

Louise kom farande på sin cyklar och delade ut håvar till barnen. Först fick de förmaningar att inte trampa ner blommorna och när de hittade en salamander skulle den stoppas ner i ett litet akvarium. Barnens ögon skimrade av glädje. Sebastian var med vid dammen och hjälpte barnen och Louise stod beredd att rycka in om något barn skulle halka på de våta stenarna. Medan detta pågick berättade Stefan för oss vuxna mer om salamandrarna.

 

Jag stod och lyssnade intensivt. Salamandrarnas liv är dramatiskt. De vandrar upp och ned ur dammen under hela parningstiden och detta gäller speciellt nätter när det regnar. En egenhet är att de har något av en kompass inom sig, vilket gör att de alltid söker sig tillbaka till den damm där de utvecklades från ägg till vuxet djur. Stefan berättade att salamandrarna av olika anledningar försvunnit från de både sjöarna i Bromma. För ett par år sedan gjordes ett försök. Könsmogna salamandrar fångades i Bergianska trädgården och de flyttades till en avskärmad del i en av sjöarna. Här fick de stanna kvar tills parningstiden var över för att sedan flytta tillbaka till sin hemmadamm. Då hade honorna hunnit lägga sina ägg i dammen i Bromma. Om de hade lämnats kvar i Bromma, skulle de omedelbart gett sig ut på en lång vandring genom Stockholm till Bergianska trädgården. Detta hade inte ens de starkaste klarat av.

Stefan avbröt sin skildring av salamandrarnas liv. Barnen hade förtjust ropat att de hitta flera salamandrar, bland annat både en vacker hane med parningskam och ett snyggt exemplar av den mindre salamandern.

2015-05-10 14.59.45

Sebastian kom med det del lilla akvariet och Stefan plockade upp en salamanderhane med handen. Nu kunde alla se den stiliga kammen och den smidiga svansen. Detta var parningsdräkten, som faller av när parningen är över och det är dags att dra sig tillbaka upp på Fjället. Vi kunde fotografera det sällsamma lilla djuret och barnens glädje var mycket stor när de fick möjlighet att försiktigt hålla det krälande djuret i sina händer.

 

Snart blev det dags för Sebastian att släppa tillbaka salamandrarna i dammen. Medan detta skedde berättade Stefan om hur landskapet runt Stockholm har ändrats de sista 200 åren. Eldsvådor var ett gissel och på flera ställen fanns det branddammar, där det krälade av olika slags djur. I de större villaträdgårdarna brukade det finnas en trädgårdsdamm, vars vatten användes för att vattna blommor, rotfrukter och grönsaker. Det fanns trädgårdsdrängar med uppgift att rensa dammarna och husmor kunde vara mycket noga med att hålla ett vakande öga över dammen så ett inte tjänstefolk eller barn slängde skräp i den. Nu är allt annorlunda. Ingen bryr sig om att vårda de gamla dammarna. De har fått växa igen och det kan vara svårt att hitta dem i naturen. Sjöarna på landsbygden har sänkts och dikats ut för att bönderna skulle få med åkermark. Nu pågår på några håll en restaurering av dammarna. Jag nickade. Detta hade jag med egna ögon upplevt vid Tåkern i Östergötland.

 

Vandringen gick vidare till trädgårdens andra damm. Här fick barnen till uppgift att försöka fånga olika slags djur. En lycklig pojke hittade ett litet exemplar av fisken ruda. Då började Stefan berätta om denna märkliga fisk, som har en otrolig förmåga att överleva i dammar, som är fyllda av skräp av olika slag. Plötsligt löpte mina tankar iväg åt ett helt annat håll. Under mina tre första levnadsår arbetade min pappa på ett bruk i Västsverige. Det hörde till hans löneförmåner att han varje fredag under fastan skulle få en nyfångad ruda från brukets stora trädgårdsdamm. Kokt ruda med vis sås och kokt potatis var en fasansfull maträtt. Pappa sa att han trodde att det var munkarna från Tyskland, som i början av medeltiden i skinnsäckar släpat med sig rudor till vårt land, låtit lekbröderna gräva dammar och sedan planterat ut dem i dammen. Rudorna blev snabbt stora. Under fastan skall katoliker undvika att äta kött och då var det i klostren underbart att ha ett levande matförråd i klostrets trädgård.

 

Stefan fortsatte att berätta om djurlivet på sjöns botten. Barnen gick runt och fiskade upp småkryp, som rörde sig i sjön. Jag kopplade av eftersom jag inte orkade ta till mig mer kunskap om svenska insjöar.

 

Tack Stefan, Sebastian och Louis för en fantastisk vandring!

2015-05-10 15.00.07

En tanke på “Salamandervandring med Naturhistoriska Riksmuseet

Lämna ett svar till carinabeckerman Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s