OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag har många svenskar tappat fotfästet i den kristna traditionen. Dit hör bland annat tron på treenigheten, vissheten om att Gud uppenbarar sig i tre olika former. Han är Gud vår Fader i himlen, som i de medeltida altarskåpen skildras som en äldre man, han är sonen Jesus och slutligen Den Helige Anden, som kan hjälpa människorna att genom extas nå fram till Gud och känna att livet har en mening och att allt inte tar slut den dag döden kommer.

Idag bör kyrkan prydas med vita blommor och om prästen bär skrud, skall denna vara vit. Försommaren skall få komma in i kyrkan, där det skall vara fest och glädje.

I en av dagens bibeltexter, hämtad ur Apostlagärningarna kapitel 2, möter vi aposteln Petrus som ledare för en grupp kristna. Han står framför gruppen som en välutbildad skådespelare och reciterar ett tal av Jesus.

”Jag har alltid haft Herren för mina ögon

Han står vid min sida

För att jag inte skall vackla

Därför fröjdar sig mitt hjärta

Och jublar min tunga

Du har visat mig livets vägar

Du skall uppfylla mig med glädje

När jag får se ditt ansikte.”

Detta var ett budskap, som fornkyrkans folk tog med sig ner i de mörka och dystra katakomberna. De var på flykt undan förföljelserna och här under jorden skapade de en kristen gemenskap, som sedan utvecklades till den kristna kyrkan. För dessa första kristna blev treenigheten en självklarhet. Gud var inte bara ett himlaväsen, vars ansikte människorna inte fick se förrän de lämnat det jordiska, det var den orädde och regimkritiske Jesus och det var slutligen en Ande, som kunde skapa extas och livsmod i katakombernas trånga gångar.

Drygt tusen år senare infogades vårt land i den kristna traditionen, som då styrdes från Rom. Det var säkert svårt för de första munkarna att överföra katakombernas tankevärld till ett land med byar insprängda i stora och farliga skogar. Det kristna glädjebudskapet måste få sin egen dag, och på många platser blev det Heliga trefaldighets dag. Långfredagens dystra budskap om död och pina var bortglömt. Nu kom växandets tid. Allt i markerna växte, fågelungarna blev större och de kristnas religiösa övertygelse blev starkare för var dag som gick. Det var också den sista söndagen innan sommarens tunga arbete på åker och äng började.

För 150 år sedan var årets rytm helt annorlunda. Jordbruket var den viktigaste näringen och de flesta svenskar bodde på landsbygden. Alla konfirmerades och den vanligaste dagen för konfirmation var pingstdagen. Då blev ungdomarna vuxna och kunde börja söka sig till det andra könet. Natten före Heliga Trefaldighets dag blev ungdomarnas natt, en natt då de för att slippa de vuxnas nyfikna ögon sökte sig ut i naturen. De vandrade till en källa och drack vatten, pojkar och flickor skojade med varandra, de pockade blommor och band till buketter och när sedan det ringde in till gudstjänst gick de till kyrkan.

Det fanns gamla traditioner i kyrkan. När man kom in i kyrkan skulle männen sätta sig till höger och kvinnorna till vänster om mittgången. De främre bänkraderna var märkta med de olika gårdarnas namn. Detta berodde på att ägarna, som en gång när det blev vanlig med sittplatser i kyrkan, hade köpt bänkarna. För 150 år sedan var det viktigt att sätta sig på rätt bänk och att inte överskrida klassgränserna. På Heliga Trefaldighets Dag kunde klassgränsernas luckras upp. Torparnas ungdomar vågade sätta sig i de halvtomma bänkarna längst fram. När predikan började startade blomsterkastningen av buketterna tvärs över gången. Förälskade ögonpar möttes i korta ögonblick. Om prästen var ung och ogift fick han vara beredd på att några modiga flickor slängde sina buketter upp till honom i predikstolen.

Glädjens natt kunde ibland urarta. Flickor blev gravida och i bästa fall gifte de sig med nattens uppvaktande kavaljer. Det hände att pojken svor sig fri i rätten och att flickan fick stå med skammen att inte ha en far till sitt barn. Skaran av ogifta mödrar växte.

År 1919 kom en ny sed till vårt land. Det var Mors dag. Initiativtagare var den kristna författarinnan och folkhögskolelärarinnan Cecilia Bååth-Holmberg. Alla mödrar måste en dag om året hyllas. Varje barn var en källa till glädje och detta måste få gälla oberoende på om mamman var gift eller inte. Förslaget var djärvt och ingen utom författarinnans egen familjekrets brydde sig om Mors Dag. För att få in pengar till hem för ogifta mödrar startades en försäljning av vita pappersblommor. Det var Mors blommor, som man i min barndoms Göteborg skulle sätta på kappan när det ringde till gudstjänst i kyrkorna. Jesus hade när han samtalade med den okända kvinnan vid Sykars brunn påpekat att alla kvinnor, oberoende av samhällsklass eller familjeförhållande, har lika stort värde.

Idag är allt annorlunda. Bibelns berättelse om kvinnan vid Sykars brunn ingår inte längre i grundskolans kursplan. Ogifta kvinnor begär att bli inseminerade för att bli mammor och ingen ser längre med förakt på ensamma mammor. Detta är något vi borde tänka på när kyrkklockorna idag manar oss till att söka andakt i någon kyrka. Mors Dag är ett allmänt begrepp och få vet när och varför dagen kom till.

Idag bor svenskarna i städer eller tätorter. Kyrkklockornas klang drunknar i trafikbullret. I mitt stillsamma villaområde kan jag, när inte hårda vindar stormar fram i trädkronorna, höra klangen från en kyrka. Anders Frostensson har i psalm 338 gjort en tolkning av kyrkklockorna. Treenigheten och glädjen finns nära när kyrkklockorna manar oss till inre frid en söndag i försommartid

”Allt är nära

Människor, moln, träd och fåglar

. . . .

Spela samman oss om går

Heliga Trefaldighet.”