En övergiven trädgård i Hägersten

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det envisa regnandet denna sommar har fört med sig att trädens grönska blir mörkare och att det skjuter upp sly på de mest oväntade ställen. Allt, som är fult och skamfilat, syns inte längre. Då var det annorlunda i början av juni. Våren hade varit kall och sen, träden orkade inte veckla ut sina blad och allt skräp i naturen syntes ganska tydligt. Detta märktes i markerna runt det gamla reningsverket Eolshäll.

i drygt 40 år har jag regelbundet traskat genom det bergiga området kring Eolshäll. De första åren fanns det flertal gamla fallfärdiga hus i området. Vi, som regelbundet gick där med våra hundar, måste vara mycket försiktiga så att hundarna inte började undersöka husen och sedan fastna mellan några bräder. Ett utedasset fanns kvar och väggarna hade en gång på insidan varit prydda med bilder av kungafamiljen med Oscar II i mitten. Senare satte någon upp stora skyltar strax bredvid detta hemlighus. Här informerade man i ett skarpt tonläge att området var privat och att det var förbjudet att vistas där utan markägarens tillstånd. Alla vi, som brukade gå på de gamla stigarna, struntade i påbudet och någon argsint markägare har vi aldrig sett till. Det är antagligen bara fastighetskontoret som vet vem han eller hon är.

För ungefär 130 år sedan fanns det en liten snickerifabrik och flera bostadshus i området. De boende var inte mantalsskrivna i Brännkyrka församling utan tillhörde Hovförsamlingen. Männen i de olika familjerna var tjänstemän i Hovförvaltningen. De fanns då en ångbåtsbrygga vid Eolshäll och det gick bra att sommartid pendla till Drottningholm och vintertid till Gamla Sta´n.

På 1980-talet fick jag en trevlig arbetsuppgift. Jag skulle gå igenom Hovförvaltningens kyrkobokföring. Då upptäckte jag att de ansvariga för drottning Sofias bokföring bodde i Eolshäll och att de regelbundet besökte Blasieholmskyrkan, som tillhörde Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Dessa män försvann från Hovförsamlingen år 1907, som var det år när Oscar II avled. Änkedrottning Sofia flyttade från Slottet och bosatte sig i Ulriksdal. Vart hennes bokhållare tog vägen har jag aldrig följt upp. Kanske följde de med till Ulriksdal eller fick de andra arbeten. Husen bytte ägare och de förvandlades snart till sommarnöjen. Speciellt mysigt kunde det inte ha varit att leva där under regnigs somrar. Det var långt till närmaste brunn och det fanns ingen elektricitet indragen i husen.

Ett par gånger i veckan har jag denna sommar traskat på de upptrampade stigarna kring Eolshäll. De slingrar sig över nakna berghällar och trädrötter, går runt flyttblock och genom tät snårskog. Den bredaste stigen, eller snarare vandringsleden, växlar karaktär med årstiderna. Här finns det alltid nya saker att upptäcka.

För drygt en månad sedan skimrade stigen i ljusgrönt. En dag lyste en bergshäll i klargult. Jag hade kommit till resterna av en gammal trädgård. Intill blomsterhavet och under ett tjockt lager av mossa anade jag en stentrappa. Försiktigt trevade jag mig med hjälp av uppför trappan och kom till resterna av en bergsträdgård med olika sedumarter och grå lammöron. Trappan slutade sedan i en vanvårdad syrenberså. och i anslutning till den låg områdets enda kvarvarande hus, som för hundra år sedan var en röd stuga med vita knutar Nu är det ett ruckel dit knarkare tidigare har sökt sig. Idag är hela området så igenväxt att inte ens knarkarna och uteliggarna hittar hit. I ett hörn inne i huset vid den gamla skorstensstocken såg jag en hög med stinkande kläder och en smutsig sovsäck.

Regnet hade gjort den gamla stentrappan hal och för att inte halka sökte jag mig nedåt med hjälp av mina stavar. Då förstod jag att här hade det en gång funnits ett vackert stenparti med mängder av olika växter. Jag fylldes av vemod och sökte mig snabbt ner till de blommande liljorna. Vid stigen upptäckte jag att stentrappan fortsatte ner till stranden.

Trappen slutade vid en murad båtbrygga, som låg omgiven av snårskog. Här letade sig en rostig mastkran upp genom träden och på stranden låg järnskrot, som på något sätt en gång i tiden hade hört ihop med båtbryggan.

Detta var kusligt. Mastkranen borde vara ungefär 50 år gammal. Varför har den övergivits och vem ägde den sista segelbåten?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s