OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att se sin omgivning med nya ögon och med hjälp av en digitalkamera. Jag har aldrig tidigare funderat på vilka anslag, som finns vid de parkvägar jag brukar vandra på. För ett par dagar sedan stannade jag framför en stor karta, där läste jag att kommunfullmäktige i Stockholm för knappt tio år sedan hade tagit ett beslut, som gick ut på att göra Sätraskogen till naturreservat. Alla gamla byggnader skulle bevaras och tjänstemännen hade fått till uppgift att leta reda på lämpliga hyresgäster, som var villiga att bevara husen i sitt ursprungliga skick. Anslagen berättar också att det finns hus, som är värda att titta på. Dit hör bland andra Varvsarbetarhuset på en kulle ovanför den lilla vita fyren i närheten av Sätra småbåtshamn.

Under 1800-talets sista årtionden började den svenska industrin ta form. Vårt land var rikt på råvaror som järnmalm och skog. På landsbygden växte det upp mindre företag med ett fåtal anställda. På detta sätt började varvet i Sätra, där man byggde små segelfraktskutor och pråmar. Företaget växte och när det var som störst fanns det två hus för arbetarna och deras familjer. Företagsledningen var noga vid valet av vilka som anställdes. De skulle vara med i en nykterhetsförening och inte hylla Carl Marxs teser att religion var opium för folket. Varvsarbetarna sökte sig då till nykterhetsförbundet Blå Bandet, som hade nära samarbete med frikyrkorörelsen.

På 1890-talet hände det något märkligt. Drottning Sofia fick höra talas om den lilla nykterhetsföreningen och att arbetarna vid Sätravarvet hade små lägenheter och att det saknades en samlingssal vid varvet. Då skickade hon från Drottningholm ett bud till föreningen. Arbetarna kunde gratis få använda foajén vid Drottningholmsteatern för sina sammankomster. Några av varvsarbetarna hade egna segelbåtar och på somrarna seglade de dit. Om alla hade bra kängor på fötterna, kunde vintertid de nyktra arbetarna vandra över Mälarens is till Drottningholm för att vara med om ett trevligt och kristet nykterhetsmöte.

i december år 1907 avled Oscar II och efterträddes av Gustav V. Hans hustru, den tyskfödda Victoria, hade inte samma intresse för sociala frågor som svärmodern. Nu stängdes teaterns foajé för de nyktra varvsarbetarna och intresset för nykterhetsarbetat minskade drastiskt vid varvet. Det kunde efter detta bli svårt att på lördagarna hålla sig nykter i ett område, där det låg flera sjökrogar. Mest känd för vidsinta slagsmål var sjökrogen Pettersberg . Då gick det betydligt lugnare till på Arboga Kök, där man hade specialiserat sig på husmanskost och humlestarkt öl.

Frikyrkofolket dansade inte. Jag kan bara ana mig till att de uttryckte sitt ogillande när de sommartid på lördagskvällarna hörde dragspelsmusik från dansen på bryggan. Mycket talar för att det blev populärt att segla till Sätra för ta sig en svängom. Danslystna ungdomar kunde man tjäna pengar på. Detta insåg lokalbefolkningen snart. På ängen nedanför varvsarbetarhuset spikade några företagsamma grabbar ihop ett dansbanegolv med en liten estrad för dragspelaren. Naturligtvis blev det litet trästaket runt dansgolvet och bara de, som hade köpt dansbiljett, fick sväva runt på det ojämna golvet. Ett tiotal meter högre upp i backen uppfördes ett utedass.

Det är mycket som har förändrats sedan varvets storhetstid strax före det första världskriget. Det behövdes på 1930-talet inte längre några segelfraktskutor. År 1937 lades varvet ner. Dansbanan överlevde och försvann för alltid på 1970-talet.

Anslaget, som berättade om något om husen, gjorde mig nyfiken. Det är ungefär 20 år sedan jag var vid Varvsarbetarhuset. Då hade jag sällskap med släktforskare, som i Sätraskogen sökte sina rötter. Nu var min nyfikenhet väckt. Vägen upp till huset hade inte förändrats. Den ser fortfarande ut som en grusväg på 1930-talet. Hjulspåren är djupa och mellan dem växer maskrosor och korsört. Det första jag la märke till var att stora röda Varvsarbetarhuset var nymålat och knutarna lyste vita. På gårdsplanen stod en gammal gräsklippare och vid det gamla uthuset var en glänsande motorcykel och flera cyklar parkerade. Här stod också en cementblandare. Anslaget vid huset talade om att här hade konstnärer skapat ateljéer och att alla som är intresserade borde hålla utkik i pressen när det var konstvisningar. Någon verksamhet i huset såg jag inte till. Allt var öde och tyst.

Jag stod på planen framför huset och funderade på hur området hade sett ut för drygt hundra år sedan. Då letade sig rök från vedspisarna sig upp genom skorstenarna och det fanns inte som nu mängder av nedfallna grenar på vägen. Den blandskog, som idag hur vuxit upp i närheten av huset, fanns inte. Jag misstänker att någon av husets kvinnor hade får, som på somrarna strövade runt på berghällarna och girigt mumsade i sig allt grönt de hittade. Jag sökte mig upp i skogen och kom in i en stämningsfull ungskog av tall och lövträd. På flera ställen fanns det sprickor i berget och här kunde jag ana att varvets husmödrarna gjort tappra försök att odla potatis och gräslök. Mellan träden slingrade sig en smal stig, som jag följde. Då kom jag till en cementrad platta och fick veta att detta var en av stationerna i banan för discgolf, en sport som jag aldrig tidigare har hört talas om. Här skulle spelarna slå discen 36 meter, helst i tre slag, för att den sedan skulle och landa i en märklig korg. Allt detta såg främmande ut i den vackra skogen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tänkte på varvsarbetarna, som i bäste fall hade åtta timmars arbetsdag och arbete halvdag på lördagarna.. För att få mat i huset måste de söka sig långt bort från huset. Lyxen kring Drottningholms slott måste ha varit som en dröm. Funderade de någon gång på att göra revolution för att få ett drägligare vardagsliv?

På hemvägen passerade jag en annan skylt. här stod det att besökaren hade en unika möjligheter att bekanta sig med arbetarbostäder från den sena 1800-talet. Jag skakade på huvudet. Husen finns kvar, men inte miljön runt omkring dem. Varvsarbetarna hade ingen möjlighet att starta motorcykeln och sedan rymma från slitet i arbetet och en liten lägenhet, som saknade rinnande vatten och avlopp.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA