Varje gång jag går runt i någon livsmedelshall eller i pressbyråkiosk tänker jag på Fredrika Limnell. Om hon ville läsa på kvällarna var hon hänvisad till stearinljus eller fotogenlampor. God belysning på vintrarna var dyrt. Hon kunde inte som jag bara trycka på en knapp för att få rummet att flöda över av ljus. Hon gillade att läsa tidskrifter och hade inte den stora tillgång på tidningar som vd jag har. Stearinljus och tidskrifter var under hennes livstid lyx, idag hör de till vardagen.

Fredrika Limnell flyttade år 1842 som nygift från Härnösand till Stockholm. Hon var gift med sin kusin Per Swedbom, som arbetade som lärare i svenska och moderna språk vid en pojkskola. Hon hade vuxit upp tillsammans med Per. De var båda mycket musikaliska, de hade spelat och sjungit tillsammans och ofta hade Per retat gallfeberns på sin kusin. Detta brukade få till följd att Fredrika rusade till någon vuxen och skrek att Per var dum. Att de senare blev ett kärlekspar var för många i släkten ett stort mysterium.

Fredrika älskade att läsa och att skriva brev. Stora delar av hennes brevsamling finns bevarade och detta gör att det går att få en inblick i hennes liv. Ett annat intresse var textilier Hav var skicklig när det gällde att sy klänningar och senare i livet blev hon beundrad för sina vackra och färgsprakande krinoliner.

Det kom brev från släkten i Härnösand. De berättade om det stigande välståndet. Staden hade tidigare varit en sömnig stad i Ångermanland, där allt kretsade kring biskopen och landshövdingen. På 1830-talet skedde förändringen. Det växte upp industrier, som hade skogens träd som råvara. Ett av alla dessa framgångsrika företag var Wifsta Varf, som Per Swedbom genom son mors släkt blev delägare i. Det strömmade in pengar till lärarfamiljen, vilket var välkommet. Lärarlönerna var låga och yrket hade inget högt anseende.

I breven fanns önskelistor. Släkten önskade få del av de lyxvaror. som bara fanns att köpa i Stockholm. Kunde Fredrika handla åt dem? Hon skulle givetvis få en slant för besväret. Detta var en arbetsuppgift, som passa Fredrika mycket bra. Hon letade reda på i olika affärer där allt det som släkten ville ha fanns, hon packade varorna och såg till att de forslades till en av alla defraktskutor, som regelbundet gick mellan Stockholm och städerna längst norrlandskusten.

En av dessa åtråvärda varor var Liljeholmens stearinljus. Dessa ljus osade inte som ljus från fårtalg, de droppade inte och de stank inte av vidbränt kött. De såldes inte i vanliga affärer, utan bara på tidningen Aftonbladets redaktion. Tidningens ägare, Lars Johan Hierta, var inte bara tidningsutgivare. Han var intresserad av den kemiska industrin och hade i ett stort trähus vid Liljeholmen startat en stearinljusfabrik. Tekniken hade han snappat upp under en resa i England.

Under dessa inköp stötte Fredrika på gifta kvinnor, som också köpte varor åt släktingar på landsbygden. Då insåg hon att hon var privilegierad. De pengar, som hon förtjänade på att köpa och packa varor, fick hon behålla själv. År 1842 var kvinnorna omyndiga och en gift man hade rätt att kräva att hustrun skulle redovisa sina egna inkomster och sedan ge honom pengarna. Fredrika och Per levde i ett jämlikt äktenskap, vilket innebar att Fredrika fick göra vad hon ville med pengarna. Det gjorde hon och började prenumerera på tidskrifter. 1840-tlaet hade blivit tidskrifternas årtionde och Fredrika slukläste allt hon kom över.

Det finns entusiastiska brev från Fredrika om detta. Brevbäraren kom med en tidskrift, Fredrika avslutade snabbt det hon höll på med och började sedan läsa. Någon timme sedan hade hon bestämt sig. På eftermiddagen skulle hon anordna ett symöte för de kvinnor, som inte hade samma frihet som hon. Hennes husa fick springa runt och lämna meddelande till sygästerna, som skulle ha med sig ett handarbete.

Damerna kom, de slog sig ner i salongen, Fredrika tände ljus och en efter en fick läsa högt medan alla andra satt och sydde. Medan detta pågick satt maken Per i sitt arbetsrum och rättade skrivböcker. Han hade snabbt gjort sig känd som en mycket noggrann lärare. Allt som eleverna skrev skulle vara korrekt, inga stavfel och inga grammatikaliska felaktigheter. Fredrika blev populär, medan Per slets ner av lärarjobbet. Han vantrivdes och fick samtidigt en tandlossningssjukdom.

Under denna tid blev dagstidningarna billigare och mer innehållsrika. Lars Johan Hierta anställde en kvinnlig journalist. Det var den vackra småländskan Vendela Hebbe. Vendela Hebbes make Clemens var jordägare och jurist. Han var inte hederlig i affärer, gjorde konkurs och flydde från hustru och barn ut ur landet. Hustrun Vendela blev familjeförsörjare först i Jönköping och sedan i Stockholm. De första åren tjänade hon pengar genom att ge musiklektioner och anonymt skriva noveller. Lars Johan Hierta upptäckte hennes litterära talang. På Aftonbladet blev hon en uppskattade översättare och journalist med specialitet att skriva om de fattigas Stockholm. Hennes artikel lästes och fick de borgliga damerna att inse att tjänstefolket och arbetarna ofta levde i misär. Ett problem i samhället var att de lägre stånden varken kunde läsa eller skriva.

Det växte upp boklåder i Stockholm. En av dessa ägdes av Per Göttrik och låg i strax intill Riddarhuset. År 1848 kom ”Das Kapital” ut i Tyskland och bokhandlare Göttrik såg snabbt till att den översattes till svenska och gick att köpa i hans bokhandel.

Idag kan vi ana oss till att Fredrika Limnell läste Aftonbladet och att hon hade hört talas om Carl Marx och hans tankegångar om industriarbetarnas villkor. Senare i livet skulle hon bli aktiv i olika sällskap, som arbetade för att kvinnorna från arbetarklassen skulle få det bättre. Hon var med och startade en aftonskola för de kvinnor, som arbetade som hembiträden. Många av dessa kvinnor hade aldrig som barn fått lära sig att läsa och skriva. Läskunskap var första steget in i ett bättre och rikare liv.

De första åren i Stockholm fick Fredrika att inse hur instängda och hårt kontrollerade borgerskapets kvinnor kunde vara. Senare i livet engagerade hon sig för föreningar, som kämpade för de gifta kvinnornas rättigheter. De skulle få behålla sina inkomster själva. Om de ärvde en förmögenhet var den deras och tillhörde inte den man de var gift med. Kampen, som Fredrika senare deltog i, gav resultat först år 1921. Då blev den gifta kvinnan myndig.

År 1852 innebar en stor förändring för Fredrika och hennes make Per. Utdelningen från Wifsta Varf blev större, familjen flyttade till en stor lägenhet i Gustaf Horns palats vid Malmtorgsgatan och Lars Johan Hierta sålda Aftonbladet. Nya redaktörer anställdes och Per fick ett av dessa arbeten. Här gjorde han sig känd som den läspande, tandlöse och petige magistern, som skrev mycket tråkiga artiklar.

Nu var inte längre Per och Fredrika Swedbom ett anonymt par. Skandalpressen gjorde sig lustig över Pers trista språk och tandlösa ansikte och Fredrika skildrades som en elegant kvinna i solgul krinolin. Hon var ärelysten och kämpade för att Per som sin kusin Magnus Huss skulle bli adlad. Då skulle hon i hovdräkt bli presenterad för den charmfulle kung Karl XV