Fredrika Limnell under 1850-talet

PhotoScan

Fredrika, som gillade att skriva brev, förlorade denna förmåga under 1850-talet. En orsak kan vara att hon bevakades mycket hårt av skvallerpressen. Här skildrades hon som en elegant citronfjäril i en svepande krinolin, som mot betalning sydde hovdräkter och drömde om att hennes Per, redaktör på Aftonbladet, skulle bli adlad och att hon på så sätt skulle få inträde till stadens finaste salonger.

 

Från nyårsafton fram till askonsdag rådde feststämning hos de förmögna familjerna. Adeln samlades för sig i salonger hos någon, som hade en stor bostad i närheten av Slottet. Pigorna fick springa runt med inbjudningskort. Det fanns inte stolar för alla, de äldre herrarna slog sig ner så nära de stimmande ungdomarna som möjligt, medan damerna satt längre bort i salongen. Männen diskuterade politik, medan kvinnorna fundera på om det denna kväll skulle uppstå ett kärlekspar. Till dessa salonger var inte de nyrika affärsmännen och industriidkarna välkomna.

 

i början på 1850-talet kom modedansen polka till vårt land. Den var snabbare än vals och hade fler hopp både åt vänster och höger. För att göra detta stilfullt måste flickorna dra upp sina långa kjolar och visa smalbenen. De äldre damerna ansåg att detta var en smula oanständigt. Polkan blev ungdomarnas dans. På de stora balerna satt den äldre generationen uppradade och spanade in de par som passerade anständighetsgränsen. De hade ofta mycket svårt att ingripa. De bästa dansörerna var prinsarna Karl och Gustaf, som kunde få flickorna att släppa loss i dansens virvlar.

PhotoScan

År 1851 var Fredrika 35 år och för gammal att dansa och för ung att vara en bland de spejande damerna. Det vilade ett löjets skimmer över hennes make Per Swedbom, som hade lämnat sin lärartjänst för att bli en av redaktörerna på Aftonbladet. Han skrev tråkigt, läspade, hade tappat tänderna. Dessutom var han  konservativt fjäskande för kungahuset. Elaka tungor sa att han solade sig i glansen av sin kusin Magnus Huss, som var vårt lands skickligaste läkare.

Magnus Huss var ett par år äldre än sin kusin per Swedbom. Tack vare familjens inkomster från Wifsta Varv hade han möjlighet att studera till läkare i Paris. Här lärde han sig tala flytande franska och att använda den nya uppfinningen stetoskopet. När han kom tillbaka till Sverige fick han veta att den franske kungen Karl XIV Johan behövde en livläkare, som kunde tala franska. Magnus Huss sökte detta arbete och fick det. Han kom sedan att bli livläkare åt kungafamiljen fram till drottning Sofia.

Magnus Huss specialitet var sjukdomar, som berodde på för mycket drickande av finkelbrännvin. Detta specialintresse hade han gemensamt med Oscar I. Det gällde i alla samhällsklasser att hålla tillbaka drickande och att se till att alla hade tillgång till bra dricksvatten. Magnus Huss var ofta på Slottet och det var här han mötte kärleken. Det var prinsessan Sofias hovdam Lotten Bergenstråhle. Problemet med deras kärlek var att de inte kunde gifta sig utan tillstånd från kungen och hennes släktingar. Enligt dåtidens regler skulle en adlig flicka enbart gifta sig med män, som var inskrivna i Riddarhuset.

1850-talet var inte enbart dansens år. Det var under detta årtionden som koleran i vågor svepte över Stockholm. Oscar I upplevde att han borde göra något för att hindra spridningen. Han utnämnde Magnus Huss till general i kriget mot koleran. Den berömde läkaren var överhopad med arbete och behövde en ställföreträdare, som höll reda på alla papper och skrev rapporter. Kusinen och redaktören Per Swedbom var utmärkt för detta arbete. Hustrun Fredrika blev enligt sladderpressen lycklig. Hennes Per satsade på att komma  ett steg närmare Slottet och de kungliga. Kanske skulle han adlas.

En sommar i mitten på 1850-talet kom ett berömt operasällskap för att gästspela i Stockholm. Nu bad ledningen för Operan om hjälp. Någon borde orda en salong för musikerna och sångarna. Valet föll på Fredrika, som på sin pappas sida var kusin med dansaren Anders Forssberg.

Dansören Anders Forssberg hade inte det bäste rykte. Han var gift, men bodde inte tillsammans med sin hustru och de hade inga barn. Detta var i de pryda damernas ögon märkligt och ovanligt. Dansören var en man, som alla unga pojkar borde akta sig för.

Fredrika slog på stort. Nu äntligen fick han vara salongsvärdinna med inbjudna musiker. Tjänstefolket fick duka och sätta stearinljus i kristallkronan, de fick laga mat och springa runt med inbjudningskort. Sedan kom katastrofen. De inbjudna gästerna kom inte och hade inte lämnat återbud. Fredrika hade gått över gränsen till det som var passande. Den manliga huvudrollen sjöngs av en mycket mörkhyad man. Kommentarerna var

”Man umgås ju bara inte med en nigger!”

Fredrika blev helt nedbruten och orkade ingenting. Sommaren 1857, som var den sista sommaren Oscar I levde, adlades Magnus Huss. Nu gifte han sig med sin Lotten i hennes föräldrahem i på ett gods utanför Jönköping. På hösten kom koleran tillbaka. En av de första dödsoffren var Per Swedbom.

Fredrika höll på att tappa fästet i tillvaron. Hon var änka och socialt utfrusen. Bara ett fåtal vågade stötta henne. Hon hade två söner, den äldste var mycket musikalisk med den yngre var mentalt efterbliven. Nu behövde hon hjälp med den yngste pojken. Efter ett par år lärde hon känna Lars Johan Hiertas dotter Anna. Anna var 25 år yngre än Fredrika. et blev hon som stöttade Fredrika när  det gällde  vårdnaden av sonen, Åldersskillnaden mellan dem spelade ingen roll. De var båda musikaliska, de spelade och sjöng ihop och diskuterade kvinnornas ställning i samhället. Långsamt utvidgades fredrikas umgänge. En dag gled Carl Limnell in i hemmes liv. Han var officer och civilingenjör och anställd vid Statens Järnvägar. År 1860 gifte de sig

2 thoughts on “Fredrika Limnell under 1850-talet

  1. Vad roligt att du berättar om Fredrika! Jätteintressant läsning! Läser gärna mera tack!
    Café Lyran är ett härligt ställe, som jag minns det. Var där för ca 30 år sedan.

  2. Tyvärr föll ett par råder bort vid kopieringen, Bilderna är utfärda av Fritz von Dardel. Jag har hämtat dem i boken ”Kungens glada dagar, bilder från Carl XV´s tid” författarna är Bo Lagercrantz och Mats Rehnberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s