Fredrika Limnells vintersalong i Stockholm

Gamlapoeran

Fredrika Limnell och hennes andre make byrådirektör Carl Limnell, som kallades Calle, bodde i det Paulinska huset vid nuvarande Gustav Adolf torg. Familjen hade en hörnlägenhet och Fredrika kunde från sitt salongsfönster se allt som hände utanför Operan och alla processioner till och från Slottet. Hennes väninnor fick genom hennes brev reda på mycket av det som hände i Stockholm.

Fredrika Limnell hade många väninnor och de samlades i hennes salong. Ibland kom några musiker och spelade, ibland kom någon författare och när det inte stod något speciellt på programmet sladdrade damerna. Ett givet samtalsämne var vilka kvinnor, som umgicks med kung Karl XV och vilken skådespelerska som prins Oscar uppskattade mest. Prins Oscar med sin stora familj bodde i Arvfurstens palats, nuvarande utrikesdepartementet, och var granne med Fredrika Limnell.

 

Fredrika Limnell hade under många år regelbundet läst ”Tidskrift för hemmet” och tagit till sig tidningens budskap. I början av 1870-talet handlade flera artiklar om att Europa höll på att få en ny stormakt. Det var Tyskland, som under Järnkanslern Otto von Bismarck ständigt genom korta och framgångsrika krig erövrade landområden från grannstaterna. Hösten 1870 visste alla, som följde med i utrikespolitiken, att tyska trupper framgångsrikt hade marscherat in ii Frankrike och att den franska armén var besegrad. Frankrike höll på att plundras och civilbefolkningen hade det mycket svårt. Någon av damerna hade goda kontakter med den fransk-reformerta kyrkan och genom henne kunde alla få veta något mer om kriget än vad som stod i tidningarna. Damerna i salongen älskade allt som var franskt och avskydde den tyske Järnkanslern och hans krav på upprustning av den tyska armén och hans ständiga krig. Salongsdamerna ansåg att det var viktigare att bekämpa fattigdomen än att erövra landområden från andra länder.

pnatbank1880

Det var början av en annan kö, som Fredrika Limnell kunde spana in slutet på. Vissa dagar hade Pantbanken på Riddarholmen öppet och dit sökte sig folk från alla samhällsklasser. Det var inte längre någon skam att pantsätta hustruns smycken eller en oljemålning av prostfar. Denna kö blev en inspirationskälla för samtalen i salongen. Varför var inte de gifta kvinnorna myndiga? De borde har rätt att få behålla sina smycket och att inte maken skulle kunna lägga beslag på dem eller hennes andra tillgångar för att kunna underhålla sina älskarinna.

Den 30 mars 1871 dog avled drottning Lovisa och Fredrika Limnell kunde från sitt fönster njuta av begravningståget från Slottet till Riddarholmskyrkan. Efter den kungliga jordfästningen fick damerna i Fredrika Limnells salong något helt annat att diskutera. Karl XV hade ingen son och nu ville han gifta om sig och hoppades på så sätt få en arvprins. Han hade hittat rätt dem för detta. Det var en förmögen och unga rik polsk adelsdam. Alla kring kungen blev oroliga och undrade hur detta kärleksäventyr skulle sluta.

Från sitt fönster kunde Fredrika Limnell titta in i Arvfurstens palats och ana sig till att prins Oscar orolig och arg vankade runt i rummen. Om Karl XV blev far till en son, skulle han aldrig få möjlighet att bli kung. Alla oroade sig i onödan. Karl XV var svårt sjuk och sökte bot utomlands. Han blev sämre och beslöt sig för att återvända hem. Längre än till landshövdingen i Malmö kom han inte. Den 18 september 1872 avled den folklige monarken och efterträddes av den reserverade Oscar II.

Hösten 1872 började salongsdamerna organisera en insamling för de nödlidande familjerna i Frankrike. De franska kvinnorna hade förlorat sin stolthet. Främlingar hade trängt in i hjärtat av deras land och till och med marscherat in i Versailles. Här i Pelarsalen hade den tyske Järnkanslern ropat ut att Preussen och Tyskland hade förenats till ett enda land och numera hade en gemensam kejsare. Frankrikes ekonomiska välstånd var efter krigsslutet bara ett minne.

Det tyska rikets upprustning kändes för kung Oscar II obehagligt nära. Han ville att riksdagen skulle bevilja mer pengar till försvaret. Det dominerande politiska partiet var Lantmannapartiet, som var en samling bönder och jordägare. De ansåg att den nu föråldrade indelningsverket var en belastning för den svenska landsbygden. Skatter på jord och egendom fick inte höjas. Dessutom var det inte säkert att den tyske Järnkanslern tänkte anfalla vårt land. Alltså skulle det inte beviljas några nya anslag till försvaret. Ibland var Carl Limnell inbjuden till kungens informella samtal med tjänstemän och politiker. Han var där i egenskap av byrådirektör för Statens Järnvägar. I detta arbete ingick också att ansvara för driften av olika kanaler. Hemma hördes djupa suckar. Politikerna var mer intresserad av att gräla om försvaret och ett eventuellt krigshot från Tyskland än att diskutera underhållet och skötseln av den för järnbruken viktiga Dalslands kanal med akvedukten i Håverud.

i maj 1873 kröntes Oscar II med pompa och ståt. Kungen var dålig ryttare och kanske rädd för hästar. För att inte visa sin svaghet beslöt han sig för att vandra med i det långa processionståget. Fredrika Limnell kunde titta på ståten genom sitt salongsfönster. Med i kröningsprocessionen gick hennes egen make Calle och också den svagt begåvade sonen Erik tillsammans med sin skolklass. För att visa sin solidaritet med de svaga i samhället hade kungen låtit denna klass få vara med i processionen.

Detta var en av de sista salongsupplevelserna från Stockholms innerstad som Fredrika Limnell skildrade i brev. Den 11 november 1873 bröt elden ut i vindsvåningen på det Paulinska huset. Fastigheten såldes sedan som rivningsobjekt och Fredrika Limnell med make Calle och sonen Erik måste se sig om efter en annan lägenhet. Efter detta flyttades allt salongslivet till sommarstället Lyran i nuvarande Bredäng.

Branden_i_det_Palinska_huset[1]

Idag kan alla njuta av samma utsikt som Fredrika Limnell hade. Numera ligger Medelhavsmuseum i det bankpalats, som ersatte det paulinska huset. En trappa upp finns en restaurang och härifrån kan matgästerna studera den brusande trafiken på Gustav Adolfs Torg och alla turistbussar till Slottet.

Bilderna över Gustav Adolfs Torg med det gamla Operahuset har jag hittat i boken ”ur svenska hjärtans djup” skriven av Gotthard Johansson, Mats Rehnberg och Gösta Selling. Bilden med kön till Pantbanken kommer från boken ”Kungens glada dagar” av Mats Rehnberg och Bo Lagercrantz. Bilden över eldsvådan har jag hittat på nätet. Den kommer från Stockholmskällan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s