Fredrika Bremer kom tillbaka till Stockholm år 1860 efter en längre reportageresa i Mellanöstern. Hennes artiklar hade publicerats i Aftonbladet och de hade studerats noga. Kvinnorna i Stockholm jublade, medan många män ansåg att hon var en samhällsomstörtare. Fredrika Bremer ställde krav på samhället. De innebar bland annat att flickor hade lika stor rätt till högre utbildning som pojkar, att kvinnor borde kunna få bli präster och att alla kvinnor, oberoende om de var gifta eller inte, borde bli myndiga den dag de fyllt 25 år. Ett annat av hennes önskemål var att det skulle inrättas flickskolor och att flickor vid ett speciellt seminarium kunde utbilda sig till lärarinnor för flickskolorna.

Det hade hänt mycket medan Fredrika Bremer var borta. Årsta hade sålts till Lars Johan Hierta, som i sin tur sålt gården vidare till Abraham Saxenberg. i köpekontraktet ingick att Fredrika Bremer skulle få disponera sin våning i herrgården. När vårvärmen kom och stanken i Stockholm blev outhärdlig flydde hon till Årsta och flyttade tillbaka in till staden när hösten kom med mörker och kyla.

Det går att följa Fredrika Bremers vardagsliv vid sin lägenhet vid Hötorget mycket bra. Hennes bästa väninna var den 15 år yngre Fredrika Limnell, som efter fyra år som änka gift om sig med järnvägstjänstemannen Carl Limnell. Fredrika Limnell hade blivit förmögen tack vare ett arv från den avlidne maken Per Swedbom. Genom detta arv blev hon delägare av Wifsta varf, som i slutet av 1800-talet var ett framgångsrikt norrländskt företag.

Parit Limnell hyrde en stor lägenhet mitt emot Operan. Det var inte långt mellan de båda väninnorna. De höll under vinterhalvåret daglig kontakt genom små meddelanden, som tjänstefolket fick lämna över. Fredrika Limnell sparade dessa lappar och de finns nu arkiverade på Kungliga biblioteket. Fredrika Bremer skildrade med inlevelse sin vardag. Hon gillade att ströva omkring i Stockholm och samtala med både kända och okända kvinnor. Hon såg nöd och svälta lysa ur ögonen på bondkvinnor, som samlades på Hötorget för att sälja livsmedel från den egna gården eller textilier, som de själva hade tillverkat. Förtjänsten var dålig och Fredrika Bremer skänkte dem gärna en slant.

Julen nalkades med snö och kyla. Kvinnorna på Hötorget frös och for Illa. Fredrika Bremer såg detta och skänkte dem en slant. Hemma i sin våning märkte hon att pengarna knappt räckte till mat och hyra. Hennes reseskidring från Mellanöstern hade blivit en bok och den såldes bra, men detta hjälpte inte upp hennes dåliga ekonomi. Kvinnliga författare kunde inte räkna med några stora inkomster. Fredrika Bremer fick också varje månad ränta på de pengar, som familjen fått vid försäljningen av Årsta. Men dessa inkomster räckte inte till för den hjälpverksamhet hon startat. Det blev flera biljetter om detta till Fredrika Limnell, som generöst lovade att bidra med pengar till dessa fattiga bondkvinnor.

En nyhet i början av 1860-talet var att Stockholm hade fått fler flickskolor och att det hade startas ett seminarium för blivande flickskollärarinnor. Detta låg vid Hötorget. Fredrika Bremer tyckte om att besöka denna skola och bjöd ibland hem eleverna på en enkel aftonmåltid. På så sätt fick hon inblick i utbildningen av lärarinnor och också höra talas om hur svårt det var att övertyga ledarna i för den spirande arbetarrörelsen att flickor inte blev konstiga och odugliga för allt praktiskt arbete om de fick fortsätta att gå i skolan längre an de nödvändigaste veckorna för att lära sig att läsa. Det var inte ovanligt att flickorna bara gick en termin i den obligatoriska folkskolan.

De båda väninnorna diskuterade inte bara bondkvinnornas fattigdom och behovet att få männen att inse att flickor borde utbilda sig som diskuterades i de meddelande, som tjänstefolket ilade fram och tillbaka mellan Hötorget och paradvåningen vid Operan. De båda kvinnorna var roade av utrikespolitik och följde med spänning med vad som hände i Italien och om Guiseppo Gariballdi skulle lyckas övertyga kungen av Sardinen att det bäste vore om hela halvön kunde bli ett enda land och inte som nu vara indelat i flera som hertigdömen. Båda damerna läste tidningar och försökte få tag på tidningar på främmande språk.

Ett annat ämne de diskuterade var mode. Här skymtade Fredrika Bremers dåliga ekonomi fram. Då gjorde Fredrika Limnell något drastiskt. Hon var ofta hembjuden till Fredrika Bremer och en dag smög hon sig in i väninnans rum och letade reda på en sliten klänning, som hon tog med sig hem. Sedan fick hennes sömmerska ta mått på den slitna känningen och sedan i bomullstyg sy en klänning, som i augusti skulle bli en födelsedagspresent.

Vintertid blev det många kalas. Fredrika Bremer kände att hon inte orkade med att alltid vara på språng. Hon började tacka nej till inbjudningarna. När det blev sommar år 1864 bestämde hon sig. När hösten kom skulle hin inte flytta tillbaka till lägenheten vid Hötorget utan stanna kvar på Årsta. Det gick trots detta bra att ha daglig kontakt med Fredrika Limnell. Det fanns många mjölkkor på Årsta. Varje morgon lastade en dräng mjölkflaskor på en vagn och levererade mjölk till olika hushåll i Stockholm. Han brukade ha med ett brev till Fredrika Limnell och hämtade alltid ett brev.

Ett decemberbrev handlade om den klänning, som Fredrika Bremer fått i födelsedagspresent. Den var elegant och välsydd, men ingenting att ha på sig när vinterstormarna tjöt kring Årsta. Fredrika Bremer visste vad hon skulle göra. Hennes sömmerska fick sy ett foder och nu hade hon en utsökt vacker klänning att ta på sig när det blev jul.

Strax efter jul kom förkylningarna smygande. Fredrika Bremers lungor klarade inte detta och i januari år 1865 avled hon på Årsta. Hon var då 64 år gammal.

Jordfästningen skedde i Österhaninge medeltida kyrka. Folk kom strömmande för att vara med om att ta ett sista farväl av denna kvinna, som framgångsrikt hade kämpat för att kvinnornas ställning i samhället. Hennes kista sänktes ner i familjegraven och senare restes det en minnessten över henne.

Efter Fredrika Bremers bortgång insåg många att det borde bildas en förening, som slog vakt om hennes minne och där medlemmarna aktivt skulle medverka till att kvinnorna fick mer att säga till om i samhället. Föreningen var öppen för både män och kvinnor. Nu var många män medvetna om att kvinnorna var i många hänseende lika duktiga som män. De gifta kvinnorna borde vara myndiga, kvinnorna borde få rösträtt i den nya tvåkammarriksdagen, de borde kunna utbilda sig till läkare de borde få avlägga studentexamen. Så långt som att kräva att kvinnorna skulle kunna få studera teologi och bli präster fanns inte med i listan över önskvärda förändringar.

Det var männen som bestämde hur Stockholms gator och torg skulle prydas med statyer. Det hade varit fred i landet i ungefär 50 år och inga utländska trupper hade marscherat över de svenska åkrarna. Trots detta fanns det hos många militärer drömmar om att vårt land skulle bli lika stort som det var på 1600-talet. För att hålla dessa drömmar levande sattes det upp statyer över framgångsrika krigarkonungar på flera ställen i Stockholm. Att sätta upp en staty över den kvinna, som kämpade för kvinnornas rättigheter var helt otänkbart.

På 1920-talet startade en insamling för att resa en staty över Fredrika Bremer. Den står nu på en gräsmatta i Humlegården.

Bilden på Hötorget har jag hittat i boken ”Stockholm – en historia i kartor och bilder” av Helena Friman och Göran Söderström. Akvarellen målades år 1833 av Alexander Wetterling