Fredrika Limnell och Pontus Wikners filosofiska kollegium

Scan0010

År 1866 blev för Sveriges kvinnor ett glädjens år. Vårt land fick ett nytt statskick, den gamla ståndsriksdagen avskaffades och några liberala riksdagsmän hade i samband med detta föreslagit att kvinnor skulle få samma möjlighet att rösta i riksdagsval som män. Detta röstades naturligtvis ner. Folk samlades utanför Riddarhuset och hurrade. Mammor tog med sig sina småbarn för att förklara för dem vad som hade hänt. Många präster blev förargade för att deras makt var bruten. De vände ryggen mot jublet och lufsade hemåt med tunga steg.

Den nya riksdagen innebar nya möjligheter för kvinnorna. Fredrika Limnell och hennes väninnor insåg att om kvinnor skulle kunna göra sig gällande inom politiken måste de få tillgång till de kunskaper, som pojkarna fick vid universitetet i Uppsala. De beslöt hösten 1870 att gå samman och anställa en universitetslärare, som varje lördag skulle undervisa dem i sitt ämne. Damerna valde ämnet teorietisk filosofi, som då också innehöll avsnitt i sociologi, etnologi och socialantropologi.

Fredrika Limnell fick i uppdrag att kontakt docent Pontus Wikner, som var känd för en annorlunda syn på samhället än de mycket konservativa professorerna i Uppsala. Det kom mycket snart ett svar. Först hade Pontus Wikner varit tveksam till att en gång i veckan resa till Stockholm, men efter moget övervägande beslöt han sig för att göra ett försök att i det limnellska hemmet undervisa åtta damer i filosofi. Försöket slog väl ut och sammankomsterna fortsatte en stor del av hösten. Gruppen kallades snart ”Wikners filosofiska kollegium”.

Pontus Wikner kom på lördagen, undervisade damerna, åt middag tillsammans med familjen Limnell, fick disponera gästrummet och for tillbaka till Uppsala på söndag förmiddag. Han började kalla husets värdinna för Tante Fredrika, han lekta med den förståndshandikappade sonen Erik och lärde känna tjänstefolket.

Pontus Wikner upplevde hösten 1870 att Jesus försvann bort ur hans medvetande. Han började grubbla och kände sig kroppsligt svag. Under december skrev han ofta till Fredrika Limnell, och breven gjorde att han kunde bearbeta sina tankar om tvivel på kyrkans lära om treenigheten och de gamla lagar, som finns beskrivna i Gamla Testamentet. Han upplevde att kristendomens alla krav höll på att andligt kväva honom. Samtidigt försvagades hans motståndskraft mot förkylningar . Pontus Wikner orkade inte med att resa till Stockholm och undervisa de åtta damerna,

Efter ett par veckor kom ett glädjande budskap från Pontus Wikner. Han skulle komma tillbaka till sitt kvinnliga kollegium i det limnelska hemmet. Vi vet inte vilka frågor som de åtta damerna ställde till sin lärare. Svallvågorna kring det nya statskicket hade inte lagt sig. De mest konservativa bland professorerna i Uppsala universitet ansåg att det var Guds ordning med fyra stånd och att det arbetande folket och kvinnorna inte skulle få rösträtt. En annan brännande fråga var om helvetet fanns och om Djävulen kunde komma ner till jorden från ett svart moln och hota människorna.

Hela våren 1871 reste Pontus Wikner varje lördag till Stockholm för att träffa sitt kvinniga kollegium. Han trivdes med att undervisa de vetgiriga damerna. Sommaren kom och med den förändringar. Pontus Wikner gifte sig med en flicka, som han känt sedan ungdomsåren i Göteborg. Nu började han skriva böcker om livsåskådningsfrågor. Det blev färre brev till Fredrika Limnell. När det blev höst blev det klart för damerna att Pontus Wikner inte längre hade möjlighet att resa till Stockholm.

Lektorstjänsten i kristendomskunskap i katedralskolan i Uppsala blev ledig. Pontus Wikner sökte tjänsten, som var bättre betald än docenturen vid universitet. Ärkebiskopen, som var ansvarig för utnämningen till den prestigefyllda lärartjänsten, var mycket tveksam om han vågade tillsätta den mest meriterade bland de sökande. Pontus Wikner tvivlade på den treenige Guden och han var övertygad om att helvetet och Djävulen inte fanns till utan var människopåfund. Efter mycket övervägande fick Pontus Wikner tjänsten. Tio år senare blev han utnämnd till professor i filosofi vid universitetet i Kristiania, staden som numera heter Oslo. Brevväxlingen med Fredrika Limnell upphörde.

Pontus Wikner avled i Kristiania sommaren 1888. Då hade det skett förändringar i universitet i Uppsala. Filosofi var fortfarande ett av de viktigaste ämnena, som varje student borde ha med i sin examen. Intresset för om helvetet existerade var inte längre lika aktuellt och vem Jesus var blev en fråga enbart för de, som studerade teologi. Intresset för Pontus Wikner böcker blev stort och flera studenter var kritiska till att denne föregångsman aldrig fick något erkännande i Uppsala.

Pontus Wikners efterlämnade papper lämnades över av sönerna till universitetsbiblioteket i Uppsala. De begärde att dessa handlingar inte skulle bli tillgängliga för allmänheten förrän i slutet av 1960-talet. Här fanns bland annat Pontus Wikners självbiografi, som om den hade publicerats under hans livstid skulle medfört fängelsestraff. Pontus Wikner beskriv ingående sin homosexuella läggning och att han sedan i förpuberteten haft en dragning till det egna könet. Att på bröllopsnatten söka upp hustruns bädd var som att gå till stupstocken.

Pontus Wikners böcker hittade in i kyrkliga syföreningar och till de kvinnor, som tyckte om att diskutera religiösa problem utan inblandning av dömande präster. Jag gick i en privat flickskola i Göteborg under 1940-talet. Varje morgon tågade vi ner till bönsalen för en andaktsstund. Det hände ganska ofta att kristendomslärarinnan läste högt ur någon av Pontus Wikners böcker. Det var engagerande texter, som handlade om att Jesus fanns mitt ibland oss. Böckerna om filosofi blev genomlysta år 1946 i en doktorsavhandling i litteraturhistoria. Författarinnan till denna avhandling var Dagmar Lange, som senare i livet bytte ut studiet av filosofiska verk in den svenska litteraturen till att skriva deckare.. Hon använde sig då av pseudonymen Maria Lang.

Författarinnan Jeanna Oterdahl påpekade en gång att Pontus Wikners böcker betytt mycket för henne. I hennes psalm 227 i 1986 års psalmbok finns något av samma kamp för en personlig kristen tro, som finns skildrade i breven från Pontus Wikner till Fredrika Limnell. Det är den Kristus vi möter i dansken Bertel Torvaldsens staty, vars kopior för hundra år sedan fanns i skolor, församlingshem och också bland krukväxterna i de borgliga hemmen.

”O du som ser, o du som vet

vart stackars väsens hemlighet,

som också vet , långt mer än jag

mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i din hand

bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land

min Fader och min Gud”

20151004_135957

Bilden på hur det såg ut utanför Riddarhuset den dag beskedet kom att Sverige hade fått en ny riksdagsordning har jag hämtat ur boken ”Fredrika Bremers Stockholm” skriven av Bengt Järbe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s