Visheten och Jungfru Maria

20151007_165503

För drygt en vecka sedan kom jag på tunnelbanan att sitta mitt emot en flitigt läsande man. Plötsligt tittade han upp från boken och undrade om jag kunde läsa några rader högt för honom. Anledningen var att han hade glömt sina läsglasögon hemma. Boken var sliten och på några ställen hade solen blekt texten. Den bok, som jag skulle läsa högt ur, var Bibeln.

Mannen berättade att han då och då smög sig in på ett möte hos Jehovas Vittnen. Hans föräldrar hade varit aktiva i detta samfund och det var mammans Bibel han nu försökte sätta sig in i. Jag läste meningarna för mannen, som nickad igenkännande. Efter detta började vi prata om vad religionen betyder i våra liv. Jag fick veta att inom Jehovas Vittnen bör man på tunnelbanan och i bussar ta fram sin Bibel och börja läsa. Detta är ett enkelt sätt att visa att man är kristen.

När jag kom hem funderade jag på vad mannen hade sagt. När läste jag i Bibeln sist? Det var säkert mer än ett halvår sedan. Psalmboken betyder mycket mer för mig än Bibeln. Nu letade jag reda på Bibeln i bokhyllan, som på något märkligt sätt hade ålat sig in bland de pärmar, som innehåller gamla deklarationer och betalda räkningar. Det var inte min gamla konfirmationsbibel jag hittade. Det var Bibel 2000 med ganska stor stil och ordförklaringar.

Gamla Testamentets kung Salomo levde för ungefär 3030 år sedan. Han skildras som den vise kungen, som lät uppföra Jerusalems tempel och också umgicks med drottningen av Saba. I Bibel 2000 är en av de sista böckerna i Gamla Testamentet Salomos Vishet. Denna bok finns inte med i min gamla konfirmationsbibel, utan har lagt till i den senaste bibelöversättningen. När jag nu började läsa Bibeln igen bläddrade jag fram allt det som var nytt för mig. På så sätt kom jag i kontakt med de vishetsord, som en judisk författare skrev århundradet före vår tideräknings början. Boken är skriven på grekiska. Författaren var övertygad om att det en gång var på detta sätt kung Salomo pratade med sina rådgivare.

Boken grep tag i mig och jag har den sista veckan läst den flera gånger. Den skrevs under en tid när Israel var ockuperat av främmande makter Då var det vanligt att inflytelserika familjer började dyrka främmande gudar och samtidigt övergav sina fäders tro. Av krokiga grenar täljde de människoliknande figurer, som de målade och dyrkade som gudar. Det blev viktigt för att hålla samman landet att lyriskt skildra den kung, som enligt traditionen hade byggt ett ståtligt tempel i Jerusalem och som var känd för sin vishet.

I denna bok i Gamla Testamentet är Visheten en kvinna, som finns i närheten av Gud Fader. Hon kommer ner som en solstråle. Det är lätt att hitta henne. Hon gillar att slå sig ner utanför husens portar. De gudlösa ser henne aldrig. De brukar säga:

”Vi har kommit till av en slump

och efteråt är det som om vi aldrig har funnits.

Vår andedräkt är som en flyktig rök, vår tankeförmåga som en gnista

tänd vid hjärtats slag.

När den släcks blir kroppen aska

och anden förflyktigas som den tunnaste luft. Vårt namn glöms bort med tiden.”

Visheten skildras på ett helt annat sätt. Hon är en vuxen kvinna, vars anletsdrag skymtar fram som i et töcken. Hon har aldrig känns sexuell åtrå till en man. Hennes liv har fått mening genom att hon har förmågan att dela med sig av sin vishet till alla, som stöter på henne.

I Salomos Vishet skildras hur kung Salomos första möte med Visheten

”Jag åkallade Gud

och Vishetens ande kom till mig.

lag valde Visheten framför troner och spiror

och höll rikedom för intet

i jämförelse med henne.

Inte ens den dyraste ädelsten satte jag lika högt,

ty bredvid henne blir allt guld

till värdelös sand

och silver räknas som smuts på marken.”

Dessa rader har funnits längst in i mitt medvetande den sista veckan. De får mig att tänka på hur Jungfru Maria skildras i Nya Testamentet och i de tidiga helgonlegenderna. Hon är en förstående mor till Jesus och hon var med vid korsfästelsen vid Golgata. Enligt traditionen tog lärljungen Johannes hand om henne. En varm dag i augusti hände det ofattbara. Jungfru Maria vandrade upp på ett berg. När hon kom till toppen hämtades hon av osynliga krafter upp till himlen

Många, både kända och okända konstnärer, har i bild skildrat Jungfru Maria. De tavlor och ikoner, som tilltalar mig mest, är där Guds Moder har den vuxne och levande Jesus i sitt knä. Här är hon en symbol för Visheten. Om hon inte hade stöttat Jesus, skulle han aldrig har instiftat nattvarden och givit upphov på den för sin tid revolutionerande nya religionen. Just en sådan bild sitter på en av väggarna i församlingssalen i Gröndalskyrkan i Stockholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s