Gustav III och Katarina den Stora – Krigförberedelser

Scan0016 (2)

Gustav III hade drömmar. Han önskade att framtidens historiker lyriskt skulle skildra landets tre största kungar, Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustav III. Konstnärer fick i uppdrag att göra porträtt av honom som den stora härföraren, som hjältemodigt skyddade vårt land från angrepp av ryska soldater. Sedan hade han andra planer och det var att erövra Norge från Danmark. För att lyckas med den gigantiska uppgiften rustade han i smyg upp försvaret. År 1783 sökte han stöd för detta hos sin kusin Katarina den Stora av Ryssland. Hon var inte intresserad. I brev till sina franska vänner skildrade hon nedlåtande den svenske kungen och i hans befängda stormaktsdrömmar.

Problemen blev många vid upprustningen av armén och flottan. Det stora bekymret var officerskåren. Det var män från högadeln, som ägde stora jordegendomar. Dessa familjer hade under frihetstiden spelat stor roll i ledningen av landet. Utländska länders sändebod hade för vana att muta släkternas huvudmän innan viktiga beslut klubbades i Riddarhuset. Efter sommardagen år 1772, den dag när Gustav III utförde sin oblodiga statskupp, minskades högadelns makt och inflytande. Detta var svårsmält och gjorde adelsmännen kritiska till de reformer, som Gustav III ville genomdriva. De flesta officerarna var ovilliga att ge sig ut i krig. De visste att de kunde bli dödligt sårade och att det då skulle bli problem för änkan att sköta godset. Det fanns undantag. Det var män, som köpt sig ett regemente i Frankrike och som frivilligt farit över Atlanten för att delta i det amerikanska frihetskriget. En av de tongivande i denna grupp var Göran Magnus Sprengtporten från Finland. Trots små anslag lyckades han skapa Savolaxbrigaden och bygga upp försvaret av gränsen mot Ryssland.

Katarina den Stora hade spioner överallt i Europa. Hon såg också till att all officiell post från olika länder försvann för ett par dagar för att kopieras och att kopiorna skickades till henne. Hon misstänkte att Gustav III, som farit till Finland för att inspektera försvarsanläggningarna vid den ryska gränsen, funderade på ett anfallskrig riktat mot hennes land. Eftersom Gustav III inte var långt från Ryssland, beslöt hon att de både kusinerna skulle träffas i Fredrikshamn vid Bottniska viken och inte långt från gränsen till Sverige.

Gustav III tvingades att uppskjuta mötet ett par veckor. Han hade fallit av hästen och brutit den vänstra armen. Först den 28 juni 1783 kunde de båda kusinerna träffas. Gustav III hade noga gått igenom allt det han ville diskutera med kejsarinnan. Han ville vara säker på att hon tillsammans med Danmark inte planerade ett anfallskrig mot Sverige. Om han fick dessa försäkringar, skulle han som eftergift säga upp samarbetsavtalet mellan vårt land och det Osmanska Riket, som då var betydligt större än dagens Turkiet. Katarina den Stora slingrade sig och vägrade att ge några ordentliga besked. Trots att hon var uttröttad av de ständigt pågående konflikterna ville hon utvidga sitt rika söderut för att få hamnar vid Svarta Havet och om möjligt erövra Krimhalvön.

I brev till Österrikes kejsare skrev några dagar senare den ryska kejsarinnan nedlåtande om sin kusin Gustav III. Stora delar av den svenska gruppen hade klätt sig som spanjorer i glänsande blått siden. I gruppen ingick flera officerare. Dessa män, varav av flera av dem hade deltagit i det amerikanska frihetsskriget, var förbjudna att umgås både med Gustav III och Katarina den Stora. Anledningen var att de var militärer och inte hade nådigt tillstånd att bära den svenska hovdräkten. Gustav III kunde inte tänka sig att i officiella sammanhang samtala med män, som inte var korrekt klädda. Katarina den Stora löste problemet på sitt sätt. Hon upptäckte att det hörde en stor balkong till det hus hon disponerade. Nu gav hon order att de svenska officerarna skulle ställa sig nedanför balkongen så att hon kunde hålla tal till dem på franska. Vad hon sa finns inte upptecknat och ingen av officerarna kommenterade detta i sina dagböcker.

I september 1783 reste Gustav III utomlands. Den officiella anledningen var att söka vård vid olika hälsokällor i Tyskland och Italien. Efter hälsokurerna fortsatte kungen till Rom och Neapel. Han fick audiens hos påven, han fick se utgrävningarna av Pompeji och han köpte marmorstatyer. Drömmen var att skapa ett konstmuseum på Haga, som skulle vara lika elegant och innehållsrikt som de privata samlingar han sett i Florens och i Vatikanen. På hemvägen planerade han att diskutera ett kommande krig med den franske kungen och ledande fransmän.

Besöket i Paris blev delvis ett fiasko. Frankrike hade stora statsskulder och en kungafamilj med dyrbara vanor. Visst kunde Sverige få ekonomiskt stöd i ett kommande krig med Ryssland, men inte allas lika stort som kungen hade hoppats på. Gustav III beslöt efter några intetsägande samtal att fara hem så snart som möjligt. Han hade snappat upp att det brutit ut oroligheter i Finland vid den ryska gränsen.

Efter utlandsresan blev breven mellan de båda kusinerna formellare. Gustav III skrev inte längre sprudlande kärleksbrev till Katarina den Stora och hon skickade endast artiga och formella brev till svar. De båda monarkerna misstrodde varandra.

Resan hade förändrat Gustav III. Han drog sig undan från sitt tidigare umgänge med högadeln. Den bäste vännen och gunstlingen blev nu Gustaf Mauritz Armfelt från Finland. Sällskapsliver på Drottningholms slott blev tråkigare och svägerskan Hedvig Elisabet Charlotte beklagade sig i brev till sina väninnor att kungen infört italienska vanor i hovet. Det var sommar och när det diffusa skymningsljuset kom, gled unga män förbi vakten in i parken. De delade med sig av sin kärlek till kungen. Svägerskan, som spanat in detta bakom en gardin i sitt sovrum, tyckte mycket illa om vad hon såg. Att män var homosexuella var ingenting att bråka om, problemet var att kungen nattetid tappade sin värdighet och umgicks intimt med okända män.

Det var som om hela Europa höll andan i väntan på stora förändringar. År 1786 inträffade det som inte fick hända. Norra Europa drabbades av missväxt. I Finland sökte sig landsbygdens folk desperat till Ryssland, där de hoppades kunna hitta mat. För många var det bättre att vara livegen på ett ryskt gods än att svälta ihjäl i hembygden. Gustav III anade att det snart skulle bli krig mellan Ryssland och det Osmanska riket. Då ville han passa på att anfalla Ryssland. Detta skulle aldrig den svenska riksdagen gå med på. Därför sammankallade han en riksdag, som sammanträdde den 9 maj 1786 i Rikssalen i Slottet. Det blev ett stormigt möte. Adeln lämnade Rikssalen och fortsatte sina överläggningar i Riddarhuset. De tre övriga stånden hade mycket att anmärka på hur landet sköttes. De ville inte gå med på ökade utgifter för försvaret. Visst, landet var i kris, men det fanns viktigare samhällsförbättringar att göra. Dit hörde bland annat bättre fångvård och utbildning vid universiteten i Lund och Uppsala.

Göran Magnus Sprengtporten var övertygad om att Gustav III inte var intresserad av Finland. Han ville bryta loss Finland från Sverige och bygga upp en ny nation med en annorlunda författning. Han såg sig själv som George Washington, en man som skapade ett nytt och bättre fosterland för sina medborgare. Samtidigt surrade Stockholm av rykten och politiska diskussioner. Mitt i vimlet skred den ryske ambassadören runt och snappade upp det viktigaste som sades. Han hade fått skriftliga instruktioner av Katarina den Stora. Gustav III var en opålitlig teaterkung, som hade tillskansat sig för stor makt. Ambassadörens uppgift var bland annat att bygga upp ett starkt ryskt parti i Sverige och att se till att regeringsformen från år 1719 skulle gälla. En annan av ambassadörens uppgifter var att spionera på Göran Magnus Sprengtporten. Resultatet blev att Göran Magnus Sprengtporten erbjöds tjänsten som kejsarinnans militäre rådgivare. Som lön för detta fick han ett stort gods med många livegna i Vitryssland. Göran Magnus Sprengtporten accepterade erbjudandet.

Detta var ett hårt slag för Gustav III. Nu visste Katarina den Stora det mesta om hur försvaret i Finland var organiserat. Dessutom förstod kungen vad hans kusin på andra sidan av Östersjön hade i tankarna. Nu var fredens tid över.

Försommaren 1788 bröt kriget ut. Katarina den Stora var övertygad om att Sverige inte hade några som helst möjligheter att försvara sig. Teaterkungen, i den egendomliga blå sidendräkten, skulle fängslas och spärras in i Sankt Petersburg. I kejsarinnans ögon var han ingen härförare, ingen ny Gustav II Adolf.

Efter två är blev det äntligen fred. Gustav III hade visat att han hade oanade anlag för att bli en skicklig härförare. Kanske hade den svenska hären kunnat erövra Sankt Petersburg om officerskåren varit bättre utbildad och mersamarbetsvillig. Katarina den Stora gick miste om sin kungliga fånge. I fredsuppgörelsen fanns en paragraf i vilken Ryssland lovade att sluta påverka den svenska inrikespolitiken.

Bilden föreställande Gustav III som härförare har jag hittat i boken ”På vakt mot öster” skriven av Joachim Mickwitz och ´Jyri Paaskoskí. Den är målad av Pehr Hillerström och finns på Nationalmuseum

Bilden, som föreställer Gustav III som härförare, har jag hittat i boken ”På vakt i öster, del 4” författad av Joachim Mickwitz och Jyrki Paaskoski. Måningen är utförd av Pehr Hillerström och tavlan finns på Nationalmuseum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s