Minnenas helgdag

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår var det Alla Helgons Dag, en helgdag som skapades på 1950-talet. Det skulle bli en helg när familjerna kunde samlas och minnas tider som flytt. Många familjer använde dagen för kyrkobesök och sedan lägga en krans av vitmossa och kottar på de anhörigas gravar. Så småningom växte seden fram att tända ljus på gravarna eller att leta sig in i någon kyrka och sätta ett ljus i ljusbäraren och där minnas alla som gått bort. Själv gjorde jag detta i Oscars församlings lillkyrka i Stockholm.

Kyrkogårdar lockar mig på ett egendomligt sätt. Kanske beror det på att mina föräldrar tyckte mycket illa om att frivilligt gå in i en kyrkogård. Mina farmor fick sju barn och två av dessa dog innan de fyllt tolv år. Pappa var yngst och farmor jämförde honom ofta med den broder som dött tidigt. Att tvingas lyssna på detta vid familjegraven längs bort i den stora kyrkogården i Göteborg var kusligt. Obehaget växte när det enda att titta på var pampiga gravstenar och de dystra murarna till Härlanda fängelse. Mamma hade ungefär samma erfarenheter. I hennes familj hade det kommit fem barn i tätt följd. Det var bara mamma och en yngre bror som överlevde.

Gravsmyckningshelgen fanns inte när jag växte upp på 1930-talet. Mina klasskamrater i en privatskola i Göteborg brukade på höstarna berätta om att de varit med sina föräldrar och lagt granris på olika gravar. De hade då fått vandra runt på kyrkogårdarna och läst på gravstenarna. I skolan var de fundersamma över gravstenarnas märkliga yrkestitlar som logevaktmästare och gelbgjutare. Kyrkogårdsdagen hade sedan avslutats med att hela familjen traskat till Slottsskogen och barnen hade då fått njuta av varm choklad med vispgrädde på Vita Bandets nykterhetskafé i Slottsskogen. Utanförskapet gnagde i mig.

I februari i år avled min make David. Jag var efter Davids första stroke i början av år 2009 hans anhörigvårdare. Det tre sista åren var han mycket dålig och avled av följdsjukdomar efter den tredje stroken. När barnen och jag diskuterade jordfästningen var det lätt att välja kyrkogård. David, som vuxit upp på ett torp utan böcker långt bort från landsvägen, älskade att bo in en villa i en förort till Stockholm. Här hade han en trädgård att gräva i, riklig tillgång till bibliotek, gruppgymnastik och motionsspår och dessutom många motionslopp att välja mellan. Det han uppskattade mest var Midnattsloppet och starten nedanför Maria Magdalena kyrka. Ibland under vår gemensamma träning inför detta lopp gick vi in på kyrkogården och tittade på Evert Taubes grav. Nu är det som om hans ande finns kvar i denna kyrkogård och här i minneslunden finns resterna av hans mot slutet bräckliga kropp.

Igår hade jag tänkt att besöka minneslunden och där minnas David. Nu blev det inte så. Min första tanke var att söka mig till innerstaden och till några av dessa nästan övergivna kyrkogårdar, som finns vid stadens anrika kyrkor. Mitt första mål var militärkyrkogården vid den engelska kyrkan på Djurgården. På vägen dit upptäckte jag att det var ljuständning i Oscars lillkyrka. Jag skred in i en liten kyrka med aderton sittplatser. Här var det varmt och ombonat. Ljusbäraren stod bredvid altaret. Jag tände ett ljus och började i min ensamhet gråta. Jag mindes allt David hade lärt mig, allt han hjälpt mig med och hans stora kärlek till vår trädgård och till naturen i Stockholm.

Sedan valde vägen mig. Jag sökte mig inte ut till Djurgården utan strövade planlöst runt bland Östermalms hundraåriga och vackra hus från början av 1900-talet. Vid flera hus fanns det små planteringar och här blommade fortfarande vita rosor. På dessa gator rörde sig folk på ett helt annat sätt än joggarna och småbarnsföräldrarna i min förort. Jag tyckte att jag hade kommit in i en helt annan värld, in i en tillvara som påminde om min barndom. Då och då stötte jag på familjer, som var på väg till tunnelbanan. Tonåringarna släpade benen efter sig och gnydde över att de tillsammans med äldre släktingar skulle besöka släktgraven. Det bästa av allt var att de sedan skulle få äta brunch på någon restaurang.

Nu började det blåsa från Östersjön och vindarna förde med sig dofter av hav. Kylan kröp in under min jacka och jag började leta mig till närmaste tunnelbanestation. På vägen passerade jag flera blomsteraffärer. Här stod kvinnor och köpte kransar. Någon viskade till den mörkhyade försäljaren att hon var glad för att hon hade valt en gravplats framför en minneslund.

Hemma satte jag mig ner och mindes David. Han hade inte vuxit upp med kravet eller önskan att besöka kyrkogårdar. Det var helt främmande för honom att köpa en dyr krans och lägga den på en grav. Att minnas en avliden släkting var för honom att köpa en krukväxt, som man när våren kom skulle kunna plantera ut i trädgården.

Kanske finns David nu någonstans ovanför regnbågen. Jag vill att han skall veta att jag tänker ofta på honom och saknar honom. Även om han tyckte att det är onödigt med pynt på gravar vill jag skicka David en krans med vitmossa och kottar. Jag hoppas också att han skall kunna lyssna när jag läser psalm 304 högt för honom Vi sjöng den på jordfästningen.

”Lär mig du skog att vissna glad

en gång som höstens gula blad

en bättre vår snart blommar.

då härligt grönt mitt träd skall stå

och sina djupa rötter slå

i evighetens sommar.”

En tanke på “Minnenas helgdag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s