Källarens Kom Ihåg

Scan0019

Jag kommer att ha en månads sortering av prylar och grovstädning av källaren framför mig. Efter Luciadagenskall förrådet i källaren byta identitet och bli gillesstuga med en öppen spis, nymålade väggar och mysmöbler, men innan dess – jag bävar.

Jag var det yngsta barnet i en släkt med många och äldre ogifta släktingar. Detta förde med sig att det blev jag som blev ansvarig för att efter ett dödsfall tömma och städa lägenheter och mindre villor. I detta tunga och smutsiga arbete hade jag en ovärderlig hjälp av min make David. Utan hans medverkan vet jag inte hur jag hade klarat av allt detta. Mitt bland allt skräp låg prylar, som David ville spara. Det är allt detta som skall sorteras. Något skall jag behålla, annat vill barn och barnbarn överta, något skall till Myrorna och resten skall slängas.

Den sista röjningen vi gjorde tillsammans var efter min näst äldste bror, som hade bott i ett litet hus på den skånska landsbygden. Bror började redan som barn plocka till sig allt han hittade och när mamma blev änka besökte han henne två gånger om året och tog med sig sådant han ansåg att hon inte behövde. Det hörde mammas tavla för att komma ihåg allt hon måste köpa. Jag minns att hon någon gång i början på 1960-talet fick den i julklapp. Då sa hon ett lamt tack och stoppade undan tavlan. Det fanns ett dolt budskap i den, som hon inte gillade. Mamma var prästfru och kände alltid ett obehagligt tryck av att leva efter de normer, som de tongivande damerna i de kyrkliga syföreningarna ställde upp.

David hittade komihågtavlan i ett skåp hos min bror. Vi tittade på den och skrattade glatt. Tavlan är gjord av järn och till den hör litet förråd av magneter. Husmor skulle sätta en magnet på det hon behövde. Mammas sista markering fanns kvar. Det pekade på att hon måste gå till apoteket och att hennes brevpapper var slut.

Tavlans budskap från 1960-talet var på sin tid radikalt. Motboken var ett minne och det var inte längre en skam för en ordentlig hemmafru att på fredagarna kliva in i Systembolaget och köpa vin och starksprit. Kvinnorna behövde inte längre skämmas när de tog en sup till sillen och var med och skrålade fram ”Helan går”. De hårdmanglade linneservetterna i sina ringar av nysilver plockades in i skåpet och ersattes med pappersservetter. Yoghurt kom fram på frukostbordet och familjens hund måste få näringsriktig mat och inte bara rester från middagsbordet. Tvätten kunde lämnas bort och i tobaksaffärerna köpte de rökande damerna tobak, tidningar och lotter.

Det märkliga med tavlan är att trots alla nymodigheter diskade damerna fortfarande med trasa. Visst fanns det diskborstar, men de ansågs av många som onödig lyx.

Jag misstänker att det mamma upplevde som obehagligast på tavlan, var alla påpekanden om att en ny tid hade kommit. Det var den diskreta uppmaningen att köpa vin och cigaretter. Mamma kom från den lägre medelklassen I Göteborg och var helt främmande för riterna vid en påkostad middag med tre olika sorters vinglas och väldrillad serveringspersonal. Hon behärskade inte konsten att sätta in en cigarett i ett långt silvermunstycke och sedan på ett behagfullt sätt slå av askan på ett elegant fat. Sedan kom Kims stilskola, som förvirrade begreppen om vad som var passande i ett prästhem.

När jag nu tittar på den gamla kom-ihåg-tavlan undrar jag om den eleganta Kim någon gång använde en disktrasa. Jag har ett vagt minne av att hon propagerade för att en vanlig husmor borde installera nymodigheten diskmaskinen. Det uppväxande släktet måste lära sig att det inte var äckligt att diska.

2 tankar om “Källarens Kom Ihåg

  1. Rolig påminnelse om företeelser från barndomen. Kim Söderlund var en välkänd figur även i mitt föräldrahem, men inte främst för stilskolan utan för att hon var gift med ”Farbror Palmoliv”. Det var så, att pappa skickade in dagens ordrar på tvål och tandkräm till Palmolivs kontor i Stockholm. Det förestods av herr Söderlund, vars förnamn jag inte kommer ihåg. På så sätt blev även Kim Söderlund välkänd i barndomshemmet som annars var tämligen fritt från sådan flärd, som hennes namn förknippades med.

  2. Tack för en underbar blogg. Som barn hade jag en broschyr som Kim med stilskolan givit ut. Enligt den skulle man ha ljusbrun ansiktskräm och orange läppstift och nagellack. Och så skulle man med en bok på huvudet träna att gå rak fram och tillbaka. Jag föredrog att läsa böckerna – inte nära dem på huvudet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s