Led milda ljus . . . .

20151114_122742

Igår var jag som förlamad efter allt det som hade skett i Paris. Efter det andra världskriget blev Paris en symbol för kärlek och livsglädje, för flärd, mode och nöjen. Sedan dess har något av denna glöd falnat i medvetandet hos många svenskar. Det är andra storstäder med en häftigare puls som lockar.

Men ändå, Paris har sin tjusning och sin dragningskraft. De allra flesta svenskar har någon gång vandrat under broarna i Paris och sedan slagit sig ner vid en trottoarservering och läppjat på svart kaffe. Alla vi har lyssnat på gatusångare, som sjungit någon av de visor som Edith Piaf älskade. Nu har det mesta av detta försvunnit. Det råder undantagstillstånd i Paris.

Gårdagens himmel var blygrå och vindarna ven i gränderna i Gamla Sta´n. Jag, i likhet med många andra, var på väg till Storkyrkan för att tända ett ljus till minne av offren i Paris och tänka på deras anhöriga. I kyrkan stod vi nära varandra framför ljusbäraren och den stakar, som satts upp på gravvårdarna från svunna tider. Vi kände inte varandra, men trots detta upplevde vi en stark och tyst gemenskap. Vi sörjde med hela Frankrike. Trots värmen från alla ljusen började jag frysa invändigt.

På vägen till tunnelbanan möttes jag av stormbyar, som luktade hav och Pressbyråns uppvärmda kanelbullar. Skyltfönstrens jultomtar glodde sorgset på mig med sina tomma ögon. Då började jag huttra av köld både utifrån och inifrån den egna kroppen.

Hemma slog jag på radion och lyssnade på P1. Plötsligt lystrade jag till. En man från Paris började långsamt och tveksamt tala om kriget i Algeriet på 1950-talet och allt som följde med detta. Då mindes jag när vi tidigt hösten 1966 bilade från södra Tunisien genom Nordafrika till hemstaden Göteborg. Vår tid som utlandssvenskar i Tunisien var slut och nu skulle vi hem. Vi var förvarnade att aldrig under resan ta fram kameran, eftersom vi då kunde betraktas som spioner. Oljeborrningen i södra Algeriet hade startat och de ungdomar vi mötte vid bensinmackar och små restaurangen var fyllda av framtidstro. Nu skulle allt från den franska tiden bort. Vi upplevde från bilrutorna att kyrkorna höll på att rivas, att kyrkogårdarna grävdes upp och att benen maldes ner för att bli gödselmedel. Överallt flammade brasor. Det var vinstockarna som brann.

Vi skymtade också en annan bild. Det var bergens berber, som hade bevarat sitt ursprungsspråk och som var landets underklass. Ett sätt att försörja familjen blev att männen sökte sig till den franska armén som legosoldater. När sedan Algeriet blev en självständig stat och den franska armén var besegrad, visste deras familjer inte vart de skulle ta vägen. De var hatade av frihetskrigets kämpar. Så småningom öppnades en utväg. De kunde få flytta till de franska städerna och söka arbete i någon industri.

Vi fortsatte bilresan genom Marocko och kom sedan till södra Frankrike, där landsbygden kokade av ursinne. Hit hade vinodlarna från Algeriet sökt sig. De krävde jord som kompensation för förlorad mark i Algeriet. Vingårdarna hade gått i arv i de olika familjerna i ungefär hundra år. Det tunga arbetet hade den inhemska arabiska befolkningen skött och livet på vingårdarna hade varit ganska bekymmerfritt. De hade familjegravar i sina algeriska byar, deras kyrkogårdar var nu skövlade och kyrkorna hade förvandlats till i fransmännens ögon fasansfulla moskéer eller till smutsiga bilverkstäder.

Vi mötte en dämpad oro i de arabiska kvarteren i de franska städerna. Här hade det bott franska och dåligt betalda industriarbetarna sedan sekelskiftet 1900. Nu kom nykomlingarna, som stridit på den franska sidan i det blodiga inbördeskriget. Trots min nyfikenhet smög vi oss aldrig långt in i dessa kvarter. Av vad jag hörde på radion igår var det här som de franska mullorna började göra extrema tolkningar av Koranen. Nu har allt exploderat och såren från kriget i Algeriet har rivits upp.

Vi fortsatte resan norrut och de båda barnen var noga med att vid varje stopp få köpa Kalle Anka och äta en smörgås med leverpastej, en förbjuden maträtt i de muslimska länderna. Vi kom till Göteborg och lämnade av vår son, som min föräldrar skulle ta hand om medan min make David letade efter ett nytt arbete i Sverige. Han hittade ett i Stockholm. Efter detta for vi tillbaka för att David skulle göra sina sista månader på den gödselmedelsfabrik han var anställd på. Uppbyggandet och starten av fabriken hade skett med svenska biståndspengar och nu skulle den överlämnas till den tunisiska  staten.

Minnena av denna bilresa genom Nordafrika har nu gripit tag i mig. Långt före denna färd upplevde jag det andra världskriget med alla dess fasor. En av glädjepunkterna var den kristna barnverksamheten vintertid vid Vita Bandets nykterhetsrestauran vid Stora Dammen i Slottsskogen i Göteborg. Samtidigt som skymning kom smygande, marscherade några frälsningssoldater in bland oss barn. Då sjöng vi den engelska psalm, som Vita Bandet låtit översätta och som fanns med i deras sångbok från början av 1900-talet. I vår nuvarande psalmbok har den nummer 275.

Jag var barn och ung under det andra världskriget. Nu kommer dagens franska barn att få uppleva hur terrorn med rötter i åren efter krigsslutet 1945 brutalt kliver in i deras dagliga liv. Någonstans kommer de kanske att hitta en smal och ljus stig ut ur en ibland skräckfylld vardagstillvaro.

Jag lärde mig vid Stora Dammen att i dimma och mörker ta ett steg i taget och att ett milt ljus leder mig. Ett ljus som påminner om skimret från ljusgloben i Storkyrkan.

”Led, milda ljus, i dunkel dimfylld värld

Led du mig fram

Lång natten är, långt från mitt hem min färd.

Led du mig fram.

Styr du min fot, min fjärran framtids stig.

Jag vill ej se, ett steg är nog för mig.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s