Stenkakan om de spenat älskande hönsen

Det är märkligt att röja i källaren. Bland barnens gamla grammofonskivor av för längesedan bortglömde hitlåtar låg en stenkaka, som jag fick i födelsedagspresent någon gång innan jag började skolan. Det är en barnskiva, som skulle uppmuntra 1930-talets barn att äta spenat.

 

Den godaste maträtten jag visste som barn var stuvad spenat. Spenat ansågs som nyttig mat och alla barn borde äta denna dyra läckerhet minst en gång i veckan. Jag var yngst och flicka, vilket betydde att mina äldre bröder alltid fick de bästa bitarna av kött och fick. De avskydde spenat, vilket hade det goda med sig att jag helt ostörd kunde äta upp deras portioner.

 

Jag var ett ensamt barn i en stor och dyster lägenhet vid Linnégatan i Göteborg. Fromma tanter köpte ibland dockor till mig och hoppades att jag skulle visa mina kvinnliga färdigheter genom att klä av och på dem. Deras besvikelse blev stor när de insåg att jag hellre lekte med mina bröders bilar än med de i mitt tycke fåniga dockorna.

 

i min ensamhet började jag undersöka vad som fanns nederst i alla garderober. Bland pappas galoscher och mammas pampuscher hittade jag en gammal resegrammofon och några grammofonskivor. Jag släpade fram den och satte den på golvet vid min pall vid ett fönster i den ödsliga matsalen. Det var inga svårigheter att veva igång grammofonen och jag la på en av skivorna. Detta blev en otrolig upplevelse. Det grammofonen släppte ifrån sig varen av herrklubbarnas herrklubbarnas snapsvisor.

”Alla katter jamar, alla katter jamar, alla katter jamar ej

för kommunals-katten jamar ej, jamar ej

Alla skator kraxar, alla skator kraxar ej, kraxar ej

för Birger Jarls-skatan kraxar ej, kraxar ej.

ja det är våran fylle-dille-melodi, vår månskensfantasi.”

 

De andra skivorna innehöll bara musik och det var Frösöblomster och andra av Pettersson-Bergers mästerverk. De var inte alls lika rolig att lyssna på.

 

 

Jag hade inte börjat skolan och kunde inte läsa. Jag förstod inte vad ord som kommunalskatt och Birger Jarlsgatan betydde. Detta var säkert något opassande, som jag inte vågade fråga pappa prästen eller mina bröder om. Hjälpen fanns när jag en städfredag bad att få gå ned med soporna till bakgården. Om jag väntade tillräckligt länge skulle det säkert komma någon som jag kunde fråga och som kunde hjälpa mig att öppna det tunga locket till soptunnan. Nu träffade jag Bernt från våningen över oss. Bernt var lika gammal som min äldste bror och gick på Chalmers tekniska gymnasium. Ibland på vårarna gick han ut på vår bakgård och provflög det sista modellplanet han hade byggt. Det var spännande att titta på. Bernt blev min första förälskelse.

 

Bernt var bussig. Först hjälpte han mig med soporna och efter detta gav mig en lektion i olika slags skatter och vad de olika stora gatorna i Stockholm hette. Naturligtvis förstod Bernt genast var jag hade hittat de ord jag inte förstod. Han la fingret på mina läppar som ett tecken att jag inte fick sjunga om den jamande kommunalskatten. Det var opassande att prästens flicka kunde den just då mycket populära nubbevisan.

 

Så småningom gick det upp för mina föräldrar vad jag sysslade med i min ensamhet. Jag vet inte vem som tog initiativet att jag skulle få en grammofonskiva i födelsedagspresent. Det hade kommit ut en barnskiva, som skulle uppmuntra barn att äta spenat. Om den ekade i vår matsal skulle ingen ta illa upp. Den ena sidan var tråkig med ett uppräkning av allt som fanns i ett hönshus, medan den andra handlade om att tuppen gav order om att alla hönsen skulle rymma och leta reda på god mat i bondens trädgård. Den mat de fick räckte aldrig till och den bestod mest at trista brödkanter och torkad gröt.

”Plock, plock upp spenaten” gol tuppen och alla hönsen flaxade ut i grönsakslanden och drog upp vartenda spenatblad de hittade. Så här god mat hade de aldrig tidigare ätit.

 

Resegrammofonen var gammal och en dag precis när jag hade börjat skolan gick den sönder. Jag fick då en egen hylla i för mina skolböcker, grammofonskivor och pennor. Problemet blev nu att min näst äldste bror alltid skulle rota runt bland mina saker. En dag, när jag kom hem från skolan, roade han sig med att kasta runt grammofonskivorna . Golvet blev täckt med splitter från skivorna. När jag såg detta skrek jag som besatt och mamma kom rusande. Den enda grammofonskivan som räddades var den om de spenatälskande hönsen.

 

Det dröjde 20 år innan jag köpte min första grammofon och kunde spela skivan om de hungriga hönsen. Då hade jag gift mig och fått en son. Han skulle få lära sig att tala korrekt svenska genom att lyssna på barnskivor. Så fort hönsskivan snurrade på tallriken muttrade sonen nissbelåtet. Han ville lyssna på populärmusik. Varje månad traskade jag ner skivaffären vid Arkaden i Göteborg och köpte en ny grammofonskiva till sonen. Hans mest spelade skiva blev ”Sånt är livet” med Anita Lindblom.

 

Jag har flyttat många gånger och varje gång packet ner de tunga gamla stenkakorna. Idag finns det bara en enda kvar och det är den gamla hönsskivan från min barndom. Det mesta av de LP-skivor jag köpte till mina barn finns fortfarande kvar i källaren.

 

Spenat är fortfarande en maträtt jag älskar. Numera odlar jag den själv och varje gång jag rensar i landet säger jag tyst för mig själv ”Plock, plock upp spenaten!”

 

Under tolv år ansvarade jag för motionsgymnastiken i min pensionärsförening Jag hade en annan inställning till seniorgympa än ledarna i bland annat Korpen. Gymnastikpassen skulle också vara motion för hjärnan med hjälp av gamla melodier från deltagarnas ungdomsår. Jag hade en guldgruva i de LP-skivor barnen lämnar kvar hemma den dag de flyttade hemifrån. Jag letade också efter nyinspelningar av gamla låtar. Det sista året hittade jag en nyutkommen CD med gamla nubbevisor. Här fanns sången om de jamande katterna och de kraxande skatorna. Jag raderade ordet fylledillemelodi innan jag lät 40 seniorer skutta runt till sången. De allra flesta skrattade så de tjöt och sjöng med så det ekade. Då ingrep Vän av Ordning och gick fram och stängde brutalt av bandspelaren. Detta var opassande alkoholreklam och inte ett lämpligt sätt att väcka glada barndomsminnen till livs. Dessutom fick man inte skratta under ett gympapass. De skulle vara lika allvarliga som kyrkornas högmässor. Minnesträning och motionsgymnastik fick under inga villkor kopplas ihop.

 

Jag bråkade inte med Vän av Ordning utan slutade som gympaledare.

”Sånt är livet” sjöng gympagruppen när de kom hem till mig och tackade för allt roligt vi haft under gymnastikpassen.

  •      Scan0020

3 tankar om “Stenkakan om de spenat älskande hönsen

  1. Åh, kan du de andra raderna till visan om kommunals-katten? En perifer bekant sjöng den en gång på en fest i Uppsala för många år sedan. Jag minns melodin, och att det var fyra “verser”, alltså fyra “något som ej gjorde något”. Jag minns bara två, och det råkar vara just de som du skrivit ner.

    Sedan dess har jag lagt osunt många timmar på att försöka hitta på egna och häpnat över hur svårt det är. VANSINNIGT svårt. Jag har lyckats hitta på en enda vers som funkar med melodi och foge-s och allt: “Alla såser skär sig, alla såser skär sig, alla såser skär sig ej, Brunkebergsåsen skär sig ej, skär sig ej”

    Det vore roligt om du har fler rader till sången.

    Ha det bra / Fredrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s