Klas Pontus Arnoldson – en bortglömd fredspristagare

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu i början av december pågår förberedelserna för nobelfesten. Tyvärr får årets pristagare inte komma ut till Vinterviken och där få se en av platserna där Alfred Nobels uppfinning nitroglycerin tillverkades. De vet säkert inte om att en fredspristagare tillfälligt hade arbetat och traskat förbi svavelsyrefabriken. Byggnaden står fortfarande kvar och är idag en restaurang.

Varje gång jag år igenom Vinterviken funderar jag på hur mycket som har ändrats sedan Klas Pontus Arnoldson fick Alfred Nobels fredpris år 1908. Detta skedde samtidigt som koleran slog till, arbetslösheten var ett gissel och många barn kunde inte vintertid gå till skolan för att föräldrarna inte hade råd att köpa vinterkängor till dem. Under något år före år 1870 arbetade denna fredspristagare på Alfred Nobels nitroglycerinfabrik i Vinterviken och det var har, långt innan nobelpriset instiftades, som han började att diskutera hur viktigt de var att det inte uppstod nya krig.

Klas Pontus Arnoldson föddes i de centrala delarna av Göteborg år 1844. Hans mors flicknamn var Inga Christina Hagbom von Seth och fadern var musiker och logevaktmästare på Stora teatern i Göteborg. Idag tänker vi inte på att stora delar av parketten på teatrarna var uppdelade i små bås, som kallades för loger. De familjer, som hade råd, hyrde en loge och kunde då komma och gå som de ville på teatern och kunde ta med sig inbjudna gäster. Det var inte ovanligt att musikerna tog hand om ytterkläder, serverade drinkar till teaterbesökarna och hjälpte damerna att gå ut till sina väntande droskor. I samband med besök på Södra Teatern möttes Göteborgs högre medelklass och ofta på pauserna diskuterades kyrkans roll i samhället. Hit rymde både män och kvinnor från den stränga kyrkan och prästernas krav på rabbel ur katekesen och ingående kunskap om både syndabekännelsen och trosbekännelsen.

 

En av de mest aktiva i denna debatt om religionen var författaren och journalisten Viktor Rydberg. Han hade läst Bibeln noggrant och funnit att den var fylld av obegripliga motsägelser. Han kom till slutsatsen att Jesus inte var Gud son utan en skriftlärd rabbin, som tänkte i då förbjudna banor. Han hade också tagit starka intryck av de nya teologiska strömningarna i USA. Här fanns åsikter om att Gud borde upplevas personligt och intensivt och inte i en långtråkig högmässa.

 

Klas Pontus Arnoldson brukade ibland följa med sin pappa till arbetet i teatern och här fick han hjälp till med olika praktiska sysslor. Han lyssnade intensivt på dessa diskussioner och började fundera på vad kristendomen stod för. Han hade lätt för sig i skolan gick på gymnasiet och allt pekade på en lysande karriär. Då kom dråpslaget. Nar han var 16 år dog fadern och Klas Pontus Arnoldson måste söka ett arbeta. Nu blev han biljettpojke på Statens Järnvägar, han fick befordran och fick ett arbete som stationsvakt på den nyöppnade stationen vid den stinkande sjön Fatburen på Södermalm.

 

Det finns ett brev bevarat från Klas Pontus Arnoldson till Viktor Rydberg. Han satt i det lilla stationshuset av trä en mörk vinterkväll och frös. Det första han gjorde var att skildra området runt stationshuset. På bergen runt stationen stod åtta väderkvarnar helt stilla, det fanns träd kvar på bergssluttningarna och det hördes vingslag i natten. Efter detta skrev han ner något om sina religiösa funderingar. Slutet på brevet är gripande. Klas Pontus Arnoldsons lön var mycket låg och han ville göra något annat av livet. Han ville skriva debattartiklar i olika tidningar och han funderade på att skriva en bok. Kunde han få hjälp med både med ekonomin och att få in en fot i tidningsvärlden?

 

Det var dramatiskt att arbeta på den nyöppnade lilla järnvägsstationen vid sjön Fatburen. En ny järnvägstunnel skulle sprängas under berget och till detta arbete användes nitroglycerin från Alfred Nobels fabrik i Vinterviken. Detta sprängämne måste hanteras med stor varsamhet. Ingenting fick spillas på marken, eftersom det då var risk för självtändning. Av allt att döma klarade Klas Pontus Arnoldson denna uppgift bra och han fick ett tillfälligt arbete i Vinterviken. Samtidigt med detta funderade han på hur samhället fungerade. Fattigdomen var utbredd, på gatorna strövade trashankar fram och tiggde pengar och begåvade barn från fattigkvarteren hade inga möjligheter att studera till studentexamen. Försvaret slukade mängder av pengar och kungahusets prakt och ståt stack i ögonen. Nu inledde han början av sin politiska karriär och i första hand gällde det att tala om för sina arbetskamrater att alla Europas länder behövde samtala med varandra i stället för att ständigt rusta för krig.

 

I slutet av 1860-talet öppnades nya möjligheter för Klas Pontus Arnoldsson. Han blev stationsskrivare i Göteborg och efter detta stationsinspektör på ett par bruksorter på den svenska landsbygden innan han slutligen fick likartade uppgifter i Tumba. Här låg det pappersbruk, som hade specialiserat sig på papper till sedlar och värdehandlingar. Det mesta av transporterna från bruket skedde på järnväg och det var viktigt att ha en pålitlig och ordentlig inspektör, som såg till att inte detta dyrbara papper hamnade i orätta händer.

 

Att vara stationsinspektör innebar att få disponera en bra bostad och att även vintertid ha god belysning. Nu började Klas Pontus Arnoldson skriva artiklar. I första hand skildrade han krigens fasor och hur mycket pengar detta kostade. Han skrev om de sociala klyftorna i samhället och om att statskyrkan hade för stor makt när det gällde skolundervisningen. Sedan blev han stora intresse de nordiska länderna. Han ansåg att de borde slå sig samman till en enda stat och sluta att hetsa mot varandra. Detta skulle underlättas om Sverige, Danmark och Norge blev republiker. Norge var vid denna tid ett unionsland till Sverige och hade samma kung Oskar II. Det mesta av dessa tankegångar delade han med den danske radikale politikern Fredrik Bajer.

Riksdagen hade år 1866 fått två kamrat och detta gjorde det möjligt för en tjänsteman att bli riksdagsman. År 1882 valdes Klas Pontus Arnoldson från Tumba in i riksdagens andra kammare och kallade sig då för obunden frisinnad och detta trots att han inte var medlem i någon frikyrka. Efter något år i riksdagen blev han svårt sjuk, sa upp sitt arbete i Tumba och flyttade till det nedslitna området Årstadal i Liljeholmen. Årstadal i slutet av 1800-talet har senare skildrats som ett slumliknande område med hus fyllda av vägglöss och där alldeles för många män och kvinnor sökte tröst i brännvinsflaskan.

 

I samband med sjukdomen och medföljande dålig ekonomi började han kanske fundera över Viktor Rydbergs nyskrivna dikt om tomten. Då kom tvivlet på att kristendomen var den enda och rätta vägen in i ett värdigt liv för alla. Han lämnade den frisinnade gruppen och sökte sig till den grupp, som kallade sig för liberal socialism. Hans tanke var att det borde finns något andligt samfund byggd på andra ideal än kristendomens. Det blev en riksdagsmotion om detta. Alla myndiga svenskar hade rätt att lämna den svenska statskyrkan utan att samtidigt begära inträde i något annat kristet samfund. Detta vållade storm både bland de frisinnade och de konservativa bönderna och motionen avslogs omedelbart med förkrossande majoritet.

 

Alla artiklar, som Klas Pontus Arnoldsson skrivit de sista åren, hade blivit lästa av uppsalastudenten Karl Staaff. Han startade så snart motionen var känd en förening, som hade målsättningen att påverka riksdagsmännen så att de inte avslog motionen om fullständig religionsfrihet. Detta misslyckades och både Klas Pontus Arnoldson och Karl Staaff ansågs vara politiska galningar utan någon framtid.

 

År 1887 lämnade Klas Pontus Arnoldson riksdagen. Han var inte längre bosatt i Tumba och kunde inte få representera denna valkrets i det kommande valet. I Brännkyrka socken, dit Årstadal då hörde, var det inte tal om att låta honom kandidera för riksdagen. Han var mannen som tänkte farliga tankar och som borde tystas ner.

 

Ingen anade hösten 1887 att Karl Staaff skulle år 1905 bli vårt lands statsminister och att Klas Pontus Arnoldson tre år senare skulle bli internationellt känd på grund av att han fick Nobels fredpris

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s