Sankta Lucia ljusklara hägring

2015-12-11 10.33.23

Det är märkligt hur sederna förändras. Det enda som finns kvar av min barndoms luciafirande är lussekatterna med sina spanande russinögon. Ibland syns de inte, eftersom de har försvunnit in i den maskinknådade degen.

Jag växte upp i Göteborg under nazismens glansdagar, när alla blonda flickor hyllades om de vore prinsessor. Det fanns en nazistisk tanke om att det ariska urhemmet låg i norra Bohuslän och det gjordes märkliga tolkningar av de gamla hällristningarna. Lucia var en hyllning till det nordiska folket och hennes gåva var de läckra och söta saffransbröden, som var utsmyckade med russin.

 

Lagom till första söndagen i advent började det stora luciaspektaklet. Nu gällde det att rösta fram Göteborgs Lucia, som på luciakvällen skulle krönas av stadsfullmäktiges ordförande och få ett elegant smycke. En blåsorkester spelade och Frälsningsarmén gick runt och samlade in pengar till de fattigaste i staden. Det var en skönhetstävlan, som bara de riktigt blonda fick delta in.

 

Dessa veckor före jul fick jag alltid ont i magen. I min flickskola gick ungefär tusen flickor och bara ett litet fåtal hade mörkt hår och bruna ögon. Till denna minoritet hörde jag. Det var naturligtvis inte tal om att jag skulle få vara med i något luciatag och jag skulle vara tacksam för att jag fick vara en lydig åskådare när de andra framförde ett luciaspel.

Mina föräldrar hade vuxit upp med att mamman eller någon annan i hushållet kom tidigt på morgonen och bjöd på kaffe på sängen. Efter detta var det var dags klä på sig och traska i vintermörkret till skolan. Både farmor och mormor hade i sin ungdom tjänat piga i någon herrgård i Västergötland. Min pappa hade rötter i södra Bohuslän och han kunde berätta om en helt annan luciatradition. Då bet han ihop tänderna för att inte spy etter och galla över de konservativa krafter, som gjort Lucia till en ung och välformad blondin. De enda som tjänade pengar på detta var kemikalieaffärerna, som i december annonserade om effektiva blekmedel för mörkt hår.

 

Pappas historia om Lucia var spännande. En stormig höstnatt i på 1840-talet hade en fraktskuta från Sicilien förlist utanför Pater Noster. Den enda i besättningen som överlevde var kaptenens tonårsdotter. På den tiden låg olika släkter på Sicilien i fejd med varandra och flickan hade förälskat sig i en pojke från fel familj. Nu fanns det flera möjligheter att skilja de älskande åt. En av dessa var att låta flickan bli nunna, men detta kunde bli dyrt eftersom klostren som regel krävde en inskrivningsavgift. Till slut enades familjen om att flickan skulle få följa med som kökspiga på sin fars fraktskuta till Norge. Båten var lastad med bland annat citroner och saffran.

 

En fiskarfamilj tog hand om flickan och skänkte henne varma kläder. Hon fick hjälpa till i hushållet, lära sig rensa och salta in fisk och baka bröd. I vintermörkret tände husmor en lampa, som var fylld med sälolja eller sillolja. Det gulbleka ljuset kastade långa skuggor längs väggarna och dessa kunde upplevas som både spännande och farliga.

 

Flickan från Sicilien var katolik och hon saknade alla helgondagarna och hembygdens kyrkor med förgyllda altarskåp. Hår i södra Bohuslän hade närheten av havet format hela bygden. Den närmaste kyrkan låg på en annan ön och det var inte ofta som familjen for dit. Här fanns inga glansande altarprydnader.

 

Det skulle snart bli jul och mor i huset tände den stora bakugnen. Nu skulle allt julbröd bakas. Då mindes flickan från Sicilien hembygdens långa och smala vetebröd. Nu bad hon att få göra något liknande och fick en bit sotad vetedeg att arbeta med. Då kom flickan ihåg att hon hade saffran kvar i sina fickor. Hon knådade in saffran i degen och tittade på ugnsplåten. Några långa bröd fick inte plats. Då rullade hon ihop den långsmala degen till en kringla, kom att tänka på att det snart var helgonet Lucias dag och la två russin som ögon på kringlan.

 

Det blev en mörk och stjärnklar morgon. Flickan från Sicilien var tidigt uppe och blåste liv i köksspisen glöd. Hon kokade rågkaffe och kom på att hon borde bjuda hela familjen på kaffe på sängen. Nu skulle alla få smala på hennes saffransbröd. Detta blev mycket uppskattat.

 

Någon i familjen föreslog att flickan från Sicilien skulle gå runt i de andra stugorna och bjuda på rågkaffe och det annorlunda och välsmakande gula vetebrödet. Detta skulle vara ett sätt för den skeppsbrutna flickan att tacka hela bygden för att hon fått möjlighet att skapa sig ett nytt liv. Hon fick låna en lykta och gav sig ut i vintermörkret och knackade på dörrarna till de olika stugorna. Den enda som följde med henne på denna vandring var husets katt, som hoppades få ett skrovmål på nyfångad vittling. Han anade inte att han skulle få ett bröd uppkallat efter sig.

 

Detta var pappas historia. Han berättade den samtidigt som det kom norrmän, som flydde undan nazismens förtryck i Norge. Det var dessa som borde föra luciatraditionen traditionen vidare. Enligt pappa handlade historien på den stora och svåra konsten att visa tacksamhet.

 

Om jag idag vore 30 år yngre, skulle jag ta kontakt med några flyktingförläggningar här i Stockholm. Dessa olyckliga människor skulle baka bröd med sin hembygds smaker, fylla termosar och ge sig ut och under morgonrusningen bjuda på kaffe och luciasång. På så sätt skulle de kunna föra ut berättelsens om Bohuslans Lucia och hennes tacksamhet mot bygden, som tog emot henne.

 

Var finns idag Lucia som en symbol för tacksamhets glädje?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s