Olivolja och pasta

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den sista veckan av julen som gått var jag i Italien. Jag är privilegierad, eftersom sonen Mats och svärdottern Birgitta bor i en by uppe i bergskedjan Appeninerna. Denna jul drev västliga vindar in regnmoln över det hus Mats bor i. Jag gick ut på den regnblanka altanen och kände en svag doft av salt hav.

 

Både Mats och Birgitta ville visa mig ett Italien utan turister. Birgitta hade hört talas om byn Montopoli i landskapet Sabina. Där fanns en restaurang med en kökschef, som gillade att laga till traditionella rätter med råvaror från närmiljön.

 

Med Birgitta vid ratten sökte sig bilen uppför kullarna nordost om Rom. De grå molnen släppte då och då igenom ett diffust solljus. Den smala bilvägen slingrade sig uppåt. Här gällde det verkligen att se upp. I Montopoli är intresset för cykeltävlingar stort och det fanns fler cyklister än bilar på vägen.

 

Vi kom till en by, som är stolt över sitt förflutna och som också blickar framåt. Detta gäller inte enbart cykeltävlingar utan också önskan att bli ett centrum för yoga och meditativ motion. Alla barn måste gilla att röra på sig. Utanför den trevliga restaurangen finns en stor lekplats med färglada rutschkanor, gungor och klätterställningar. Detta är inte lika vanligt i Italien som i vårt land.

 

Birgitta hade beställt ett bord och vi blev placerade vid ett av restaurangens stora fönster med en fantastisk utsikt över landskapet. I dalen nedanför lekplatsen glittrade regndropparna på de vintergröna åkrarna . Om några månader kommer här att växa broccoli, kryddväxter och blommor, som skall bli råvaror för hälsokost och naturligt smink. Då kommer det att surra av honungsbin. Byn Montpoli år inte bara känt för sin utsökta olivolja utan också för läcker honung.

 

Vi var först och medan vi studerade matsedeln och ett blad med bygdens historia strömmade nya matgäster in. Denna söndag efter Trettondag jul vilade en gammaldags och fridfull stämning bland borden. Byborna hade varit i mässan och nu skulle de koppla av med att äta söndagsmiddag på byns bästa restaurang.

 

Jag beställde en pastarätt tillagad efter ett gammalt recept. Den bestod av kokt broccoli, som hade passerats och sedan fått koka tillsammans med olivolja, små tomater och färsk salvia. Färgen påminde om nyklippt gräs där blommande rödklöver tittade fram. Över detta ringlade hembakad pasta, som såg ut som välnärda daggmaskar. Bara att titta på tallriken gjorde mig glad. Den skulle ätas med sked och gaffel. Nu gällde det verkligen att kunna fånga upp den långa och slingrande pastan med gaffeln, rulla ihop den med hjälp av sked och gaffel till en boll och sedan njuta. Av vad jag förstod hade denna rätt anor från antiken och redan för 2300 år sedan ansåg grekerna att rätt tillagad broccoli hörde till livets njutningar.

 

Jag åt långsamt, njöt och tittade mig runt i lokalen. Vid bordet bredvid satt en stor familj och den gamla farmor hade kommit dit i rullstol. Alla skrattade och var glada. Dörren öppnades och det kom nya matgäster. Det var ett äldre par, som hade med sig en liten hund. Detta var tydligen stamgäster. Hunden visste precis vilket bord som var deras. Där la han sig behagfullt ner vid mattes fötter och betjäningen kom med en skål vatten till honom. Senare fick han en skål med mat, som han långsamt njöt av.

 

Middagen avslutades med starkt kaffe och en kaka, som var smaksatt med kanel och honung. Den smakade som svensk jul och det vara bara glöggen som fattades för att vi skulle börja nynna “Nu är glada julen slut . . ”

 

Innan vi gick kom ägaren fram och hoppades att vi skulle komma tillbaka. Av hans min förstod jag att han tyckte det var spännande att stöta på matgäster från ett så avlägset land som Sverige. Birgitta och jag fick varsin tygkasse med reklam för restaurangen. Den ville ge besökarna ett fantasifullt smakprov på byns förflutna.

 

I forna tider var det farligt att bo nära kusten. Medelhavet var fullt av sjörövare, som ofta sökte sig i land för att plundra böndernas förråd av livsmedel och för att ta slavar, som de med god förtjänst kunde sälja på någon marknad. Italiens första jordbrukarna letade efter trygga platser att bo på, de byggde försvarsborgar och senare kyrkor. Jag förstod att det fanns gamla historier om allt detta. De berättade livfullt om sjörövare, som mött kristendomen och därefter beslöt sig för att börja ett nytt och bättre liv. Några av dessa hittade den smala vägen upp till Montopoli, där de slog sig ner. Kanske satte någon upp en liten restauran i närheten av kyrkan.

 

Reklamkassen från restaurang “La Taverna dei Corsari” berättar något om bygden. På svenska betyder namnet “Sjörövarnas taverna” Sedan har fantasin tagit vid. Varför inte låta en kunglig hund bli sjörövare och äta sig mätt på tavernan i Montopoli?

Scan0034

One thought on “Olivolja och pasta

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s