Igår sken vårsolen och jag upplevde ljusets återkomst vid Mälaren. Det var som om naturen anade att det snart var Kyndelsmässodagen och att dagarna kommer att bli mycket längre. Skolbarnen går nu hem i dagsljus och om de är flitiga kan de göra sina hemuppgifter innan kvällsmörkret kommer.

Jag upplevde in tidig vårdag, brusande och fri.  Isflaken på Mälaren skimrade som polerat silver i solnedgången och någon hade de kalla vinterdagarna gått ut på isen för att göra sin lilla husbåt vårfin. Det var tyst och fridfullt. Vi, som var ute och vandrade, tänkte antagligen inte på att ungefär en mil från oss pågick tumult i Stockholms innerstad. Grupp stod mot grupp, slagsmål hängde i luften och polisen gjorde sitt yttersta att dämpa den upphetsade stämningen. Flera har idag funderat över när vi nästa gång för uppleva att Stockholm är en fridfull stad med trevliga helgdagar.

Under medeltiden var Kyndelsmässodagen en helgdag. Den inföll den 2 februari och var en av årets alla Mariadagar. Denna dag skulle alla fira att jungfru Maria blev välsignad i Jerusalem. Hon hade enligt judisk tradition varit hemma hos sin son i 40 dagar och inte deltagit i det offentliga livet. Detta blev en stor dag för Jungfru Maria med flera upplevelser. I templet stötte hon på en äldre man, som önskade få hålla den lille pojken i sina armar. Mannen tackade Gud för upplevelsen. Nu hade han i detta barn sett den frälsning, som alla folkslag skulle få glädje av.

För tvåtusen år sedan visste alla i Mellanöstern att när januari månad var slut skulle våren komma. Mandelträden skulle blomma på bar kvist och solen skulle börja skina varmt. Det var dags att sluta tända oljelamporna på dagtid och att nu endast använda dem vid måltiden på de sena kvällarna. Det skulle också komma ett andligt ljus till folket. Men vem som skulle vara ljusbärare tvistade rabbinerna om.

Tusen år efter detta kom kristendomen till vårt land och så småningom började dagen firas i l landsbygdens kyrkor. På västkusten var dagen ett definitivt slit på julen, nu skulle kyrkorna och hemmen lysas upp av de sista julljusen. På andra ställen i vårt land bar de förmögna bönderna ljus till kyrkan, där de välsignades för att sedan användas under det kommande året.

Jag har vuxit upp under krigsåren i en religiös familj i Göteborg. Kyndelsmässodagen var en stor dag på mer än ett sätt. Nu började februari, vilken då var den kallaste vintermånaden. Mamma plockade fram extra vantar och förmanade mig att inte slarva bort dem. Det var ofta dimma. Det var skönt att komma hem från högmässan och mötas av doften från de sista julljusen och höra pappa med saknad i rösten berätta om de blommande mandelträd, som han aldrig hade fått se. De blommade på bar kvist i slutet av januari och lyste upp de hårt betade sluttningarna i Palestina.

Det var i början av 1940-talet. De tyska trupperna vandrade från seger till seger och ingen visste hur det skulle sluta. Nazismen hyllade de nordiska, blonda och blåögda människorna med rasrena stamtavlor från 1700-talet. Hemma hos oss var rädslan en objuden gäst. Mamma kom från en vallonsläkt, vi hade mörkt hår och bruna ögon och inte ens pappa med rötter i Bohuslän kunde visa upp en arisk stamtavla. Då fanns Bibeln som tröst. Denna dag, Kyndelsmässodagen, sökte pappa upp profeten Jeremia i sin nötta Bibel, där marginalerna var fullklottrade med anteckningar. Pappa var övertygad om att detta skevs en tidig vårdag i Jerusalem. Han läste högt de ord, som Gud sa till profeten:

”Idag ger jag dig makt över folk och riken

Du skall rycka upp och vräka omkull

förstöra och bryta ner.

bygga upp och plantera.

Vad ser du, Jeremia?”

Jeremia svarade:

”Jag ser en gren av ett mandelträd”

Herren sade.

”Du ser rätt.. Jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.”

Detta var ord, som gav oss hopp. Kriget skulle vända och det skulle inte längre vara en skam att ha mörkt hår.

Denna dag, ljusets söndag, funderar jag över hur de kristna flyktingarna klarar av att leva på ett asylboende, där många föraktar den kristna tron. Kan de, som profeten Jeremia, se ett blommande mandelträd framför sig? Vågar de hoppas på ett andligt ljus? Kommer de någon gång att få uppleva en Kyndelsmässodag med en blek sol, som lyser över Mälarens isflak?