OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår för 86 år sedan föddes jag i det gula tjänstemannahuset vid järnvägstunneln i Jonsereds bruk utanför Göteborg. Det var en söndag med bitande nordanvind och snöstorm. Barnmorskan bodde i huset intill och hon hade inga svårigheter att pulsa fram och kom strax innan jag tittade ut.

När jag växte upp var födelsedagarna ett gissel. Jag fick hemsydda kläder, som var slarvigt gjorda av lumpylle och som kliades alldeles förskräckligt. Efter det att jag börjat skolan blev den stående födelsedagspresenten andaktsböcker. Det hörde till undantagen att jag fick ha uppsluppna barnkalas. När jag sedan gifte mig slutade jag att fira mina födelsedagar.

Jag skulle haft ett stort kalas förra året, men jag tvingades att ställa in det på grund av att min make David avled ett par dagar före kalaset. Strax efter jul beslut jag mig för att i år bjuda till kalas. Detta blev mycket jobbigare än beräknat. Jag bokade bord för brunch på Långholmens värdshus och skickade ut inbjudningsbrev. Sedan dök oanade svårigheter upp. Värdshuset fick problem med sitt datorsystem och min bokning föll bort. Då blev det bara att börja om igen och räkna gästerna och tala om att det var födelsedag, som skulle firas med bubbeldrycker och flaggor på borden.

Det mesta fungerade när gästerna kom. Vi fick tre reserverade och flaggprydda bord i ett hörn. Här kunde vi prata och skratta utan att störa någon. Sedan kom problemen tillbaka. Bokningen av glädjens bubbel hade trillat bort och detta måste jag påminna om. Brunchbordet var dukat med mängder av läckerheter och alla hittade något de gillade att äta. När det sedan blev dags att äta pannkakstårta eller annat godis kom något jag inte hade väntat mig. Otroligt många ville hålla tal till mig och jag fick mängder av presenter. Här fanns bland annat två stora blomsterbuketter och mängder av fröpåsar. Alla de vänliga orden gjorde att jag började gråta.

Jag klarar av att jobba med jordfräs och borrmaskin. Svårigheterna växer till oanade höjder när jag i en bullrig miljö skall använda mitt kontokort. Alltså lyckades jag inte betala och om inte min son hade ryckt in med en hjälpande hand vet jag inte hur det hade slutat. Jag beklagade mig för några av mina barnbarn och de började fnissa glatt. Jag fick då i förtroende veta att det har sina svårigheter att räkna rätt om man skall tvingas att betala kontant på en av gatornas tillfälliga loppmarknader.

Igår sorterade jag mina presenter och försökte komma underfund med vem som gett mig vad. Några kort hade trillat bort och jag började en vild gissning. I ett paket låg bland annat hudkräm av olika slag, en fotfil och något som såg ut som en ordförande klubba. Detta paket måste ha kommit från Davids systerdotter Gunnel.

Första gången jag träffade Gunnel gick hon på mellanstadiet. Hennes mamma var mycket föreningsaktiv och Gunnel hade sedan hon var liten fått följa med på sammanträden och årsmöten. Gunnel visade mig stolt sina dockor, som satt ordentligt uppradade längs en vägg.

”Det enda jag gör med dockorna är att leka årsmöte. Jag är både ordförande och sekreterare och en av dockorna får vara rösträknare.”

Jag stod med klubban i handen och dunkade i bordet. Det blev ett dovt och litet hotfullt ljud, som skulle kunna sätta skräck i bångstyriga årsmöten. Då såg jag att det satt en lapp med bruksanvisning på klubban. Det var en massageklubba med klot som kunde rulla. Den skulle användas för att undvika kramp på händer och fötter. Nu ligger den bredvid tangentbordet och jag använder den när jag kontrollerar att allt blir rätt när jag skriver. Det visade sig att påsen med alla kroppsvårdsprylar kom från svägerskan Ingrid och hennes familj. Nu gissar jag att en av blomsterbuketterna kom från den föreningsaktiva Gunnel och hennes familj.

Det är jobbigt att fira sin födelsedag. Jag är osäker på om jag någon mer gång i livet gör om detta.