Min första pilgrimsvandring

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har sedan jag var liten tyckt om att vandra. Jag vill komma nära de områden jag besöker, nu i vårens tid spana in snödroppar och gul krokus, bekanta mig med ovanliga stenar och fundera över vilka som har bott i de hus jag passerar. De sista åren har varit fyllda med vemod och jag har då ofta lagt mina vandringar inne i Stockholm och stannat vid olika kyrkor, tagit fram min psalmbok och bläddrat fram någon psalm jag gillar. Det är inte förrän jag träffade Hägerstens församlings diakon Inga Nilsson tänkt på att detta kunde vara pilgrimsvandringar.

På Annandag påsk var jag på min första organiserade pilgrimsvandring och den leddes av Inga Nilsson. Vi samlades utanför Mälarhöjdens kyrka och vid snödropparna läste Inga en pilgrimsbön. Jag minns inte vilken, det var kanske den bön biskop Caroline Krook skrev för fem år sedan.
”Gud, hjälp mig uppfatta det som sker under vägen
som en hälsning från dig.
Låt min vandring bli en inre resa.”

Vi var bara fyra stycken som kom denna vackra vårdag. Det var inte bara en pilgrimsvandring, utan vi skulle också under vägen känna att vi var med när lärjungen Kleopas och en annan lärjunge efter uppståndelsen var på väg bort från Jerusalem. De var i skymningen och de skulle vandra en mil till byn Emmaus. Här hade de tänkt äta en sen måltid och sedan stanna över natten. De båda lärjungarna var sorgsna och samtalade lågt om det som hade hänt i Jerusalem. En okänd man gled upp vid deras sida. Det visade sig när de kom fram att mannen var den uppståndne Jesus. Det var denna vandring vi under Ingas ledning skulle göra. Då och då stannade vi och Inga läste högt ur Bibeln och vi pratade med varandra om hur det skulle vara att möta den uppståndne Jesus. Skulle vi känna igen honom? Vad skulle vi fråga honom vid detta möte? Skulle vi reagera på samma sätt som de två lärjungarna gjorde?

Jag minns den uppståndne Jesus från den tid jag var aktiv ledare i KFUK´s scoutförbund. Då hörde det till att vi skulle göra vårt bästa att för seniorerna förklara Anders Frostenssons dikter, hur denne författare kunde möta den uppståndne Jesus i trafikvimlet kring Odenplan och hans syn på nattvarden. Jag misslyckades totalt. Själv har jag, i likhet med Thomas Tranströmer, bara tillfälligt sett Jesus glida förbi.

Alla, som någon gång har gått på pilgrimsvandring i grupp, har antagligen märkt att det kan ta emot att göra en resa in i sitt inre. Hur mycket av egna misslyckanden vågar man släppa fram? För min del var det en lättnad när vi kom till trappan upp till Uppenbarelsekyrkan. Jag rusade nästan i panik uppför trappan och uppe på Hägerstensåsen visste jag att det fanns en staty, som under sorgens stunder har gett mig mod och kraft. Den heter Månhästarna och har en förmåga att få tankarna att lämna det obehagliga och våga sig på språnget in i det okända. Konstnären bakom dessa hästar är Camilla Bergman-Skoglund. Hästarna står på stenpelare blad höga hyreshus och resiga tallar. De är startklara för en färd in i en annan värld.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi kom fram till kyrkan och smög oss tysta in i kyrksalen. Här mötte jag ett ljus jag upplevde för första gången. Tidigare har jag bara varit i Uppenbarelsekyrkan på kvällstid och då var mitt intryck att kyrkan var dyster och intetsägande. Nu lyste den skarpa vårsolen rakt igenom de blå fönster och gav ett säreget lyster över altaret. Kanske var det detta skimmer som Månhästarna skulle få uppleva under sin flygtur mot okända mål. Då insåg jag att för mig är Månhästarna en kristen symbol. De är de, som kan få Guds rike att öppna sig för den mänskliga blicken.

Tre diakoner deltog i mässan och de stod i koret. Två av dem var svartklädda och de lästa med inlevelse det lärjungarna sa till Jesus under vandringen till Emmaus. Den tredje var klädd i vitt och läste det som Jesus sa till lärjungarna. Tyvärr är akustiken så dålig att jag inte hörde vad de sa.

Efter det välbesökta kyrkkaffet insåg jag att det enda riktiga vore att vara ensam med de tankar, som brusade i huvudet.. Vad innebär det egentligen att göra en inre resa? Jag mindes plötsligt alla ögonblick jag inte hade tänkt mig för utan forsat fram utan att fundera på om jag sårade andra. Trots att solen sken varmt började jag frysa.

Hemma efter en lång promenad beslöt jag mig för att satsa på en ny pilgrimsvandring någon gång i vår. Först måste jag kontrollera att det finns uppförsbackar eller trappor att rusa upp för. Om den inre smärtan tar tag i mig, måste jag på något sätt avreagera mig utan att bli otrevlig mot de andra i gruppen.

Tiderna har förändrats sedan min scoutledartid i början på 1950-talet i Göteborg. Att möta Gud eller Jesus i naturen var något som prästerna med biskopen i spetsen ansåg var opassande. Idag skulle jag inte ha samma svårigheter att förklara hur Anders Frostensson upplevde den uppståndne Jesus. Jag skulle ta med mig gruppen till Hägerstensåsens månhästar och där läsa psalm 7 högt för dem

”Lova Herren, sol och måne
Alla stjärnor som han tänt
Lova Herren, höga himmel
Som han över jorden tänt”

Jag har förstått att många upplever Uppenbarelsekyrkans altarfönster lika starkt som jag upplevt Månhästarna. Idag är det, till skillnad från min barndom,  en tillgång att vi kan ta till oss  kristendomen på olika sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s