En sup och en psalm på Södermalm

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För ett par dagar sedan var jag uppe på Södermalms höjder och försökte förgäves fånga tider som flytt. Det är svårt att föreställa sig hur det såg ut i den finska kåkstad, som på 1600-talet hade klängt sig uppför berget. Då gick det inga bussar hitupp och det gällde att ha starka ben för att orka klättra uppför de branta trapporna till bostaden. Längs trapporna vimlade det av frestande krogar, där det var enkelt att få ett järn innanför västen. Berget hade en stor tillgång. Det översta lagret bestod av en rullstensås och här fanns det drickbart vatten. Vattnet användes också för öltillverkning och längs nuvarande Östgötagatan doftade det ständigt av jäst och humle. Om det var här krögare Ellertz var verksam vet vi inte. Han finns med i vår litteraturhistoria på grund av att hans dotter i de tidiga tonåren gifte sig med skalden Lars Wivallius.

Det finns inga matsedlar bevarade från krogarna under de år, när den svenska hären deltog i det 30-åriga kriget i Tyskland. I vårt land slog kölden till och det var brist på livsmedel. Troligtvis kunde gästerna på krogarna beställa kokta rötter av den gula svärdsliljan, som växte i överflöd vid Årstavikens stränder. Idag skulle myndigheterna omedelbart gripa in och stoppa all försäljning av denna giftiga maträtt. Alla var övertygade om att gul iris var det bästa botemedlet mot magkrämpor och kvinnorna skulle äta den för att få missfall och slippa föda utomäktenskapligt barn. Hur många som avled efter att ha tuggat i sig denna maträtt vet vi ingenting om.

Skalden Lars Wivallius var en äventyrare. Han föddes år 1605 på en stor gård utanför Örebro. Någon lust att studera hade han inte, utan gav sig i tonåren helt utan pengar ut på en luffarresa i Europa. Pengar till sitt uppehälle skaffade han sig genom stölder och bedrägerier. Han blev ertappad och fick tillbringa ett par år i ett fängelse i Nürnberg.

Lars Wivallius hade charm och visste hur man uppträdde i umgänget med överklassen. Efter frigivningen från fängelset i Nürnberg reste han till Danmark, där han presenterade sig som friherre Gyllenstierna. Nu visade Lars Wivallius upp sin författartalang genom att dikta en släkthistoria. En adlig dam i Skåne förälskade sig i honom och de gifte sig med pompa och stråt. Strax efter bröllopet sprack bubblan. Lars Wivallius dömdes år 1634 för bedrägeri och som straff fördes han till fängelset i Kajaneborgs fästning i norra Finland. Här hade han all anledning att klaga över de iskalla vindar, som svepte ner längs Bottenviken under vårvintern.

Att vara fånge på 1600-talet innebar bland annat regelbundna besök av en fängelsepräst, som gjorde sitt nästa ett banka in ett syndamedvetande i de dömdas hjärnor. Lars Wivallius fick nu låna en Bibel, som han började studera. En bok i Bibeln, som berörde honom, var Psaltaren. Nu fick han tillgång till skrivmaterial och började forma om några psaltarpsalmer till visor. Melodierna lånade han från de sånger, som medfångarna sjöng .

Lars Wivallius var ingen trevlig fånge. Han klagade ständigt över en orättvis dom och ett för hårt straff. Han ville bli frigiven och få komma tillbaka till Stockholm eller till barndomens by utanför Örebro. Först år 1641 blev han en fri man och kunde återvända till Sverige.

Fängelsetiden hade inte raderat ut Lars Wivallius charm. Hur han i Stockholm kom i kontakt med släkten de la Gardie är det ingen som vet. Tack vare denna inflytelserika familj fick han ett civilt arbete i Livgardet och kunde försörja sig på ett hederligt sätt. Det saknades en modern psalmbok och Lars Wivallius andliga sånger från fängelsetiden letade sig in i gudstjänstlivet. Melodierna var enkla och de allra flesta kyrkobesökare kunde sjunga med.

Under dessa år hittade Lars Wivallius sin andra och mycket unga hustru. De gifte sig och hon blev snart med barn. Familjen hade lyckats skrapa ihop en liten förmögenhet, vilket gjorde att de kunde köpa en gård i hembygden. Nu började tvister mellan Lars Wivallius och grannarna. Det ena rättegången följde på den andra. Lars Wivallius blev under denna tid ganska duktig i juridik, men han satte aldrig upp något som idag kan liknas vid en advokatbyrå.

Det var inte bara de ständigt pågående rättsliga tvisterna, som plågade Lars Wivallius. Han fick problem med magen, vilket troligtvis berodde på mycket olämplig mat. År 1669 avled han och begravdes på kyrkogården vid Katarina kyrka. Anledningen till detta var att Livgardet här hade gravplatser för sina anställda. Kanske sjöng vid jordfästningen män från Livgardet någon av de andliga sånger, som Lars Wivallius diktat under fängelsetiden i Kajaneborg.

Hur det gick för familjen är oklart. Änkan var ung och hade fyra minderåriga barn. Flera år senare kunde hon och barnen glädjas över  att flera av makens och faderns andliga visor kom med i den officiella psalmbok, som godkändes år 1695. En av dessa finns fortfarande kvar i 1986 års psalmbok och har nummer 538. Den bygger på psaltarpsalmen 130.

Jag önskar komma nära den tidsålder, som Lars Wivallius levde i. Därför citerar jag här Psaltaren

“Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
Herre, hör mitt rop!
Lyssna när jag bönfaller dig!
Om du lade synder på minnet,
vem skall då bestå?
Men hos dig finns det förlåtelse
och därför fruktar man dig. (frukta = känna vördnad för)
Jag längtar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

One thought on “En sup och en psalm på Södermalm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s