Musikfesten är över

Frans final

De sista dagarna har jag i Stockholm upplevt en fransfeber, som mycket påminner om de år när Ingemar Stenmark var kung i all världens slalombackar. Då han åkte avbröts sammanträden och det blev helt tyst i alla klassrum. Då måste läraren slå på TV-apparaten. Allt detta upprepades i förra veckan. Själv har jag bara tittat på intervjun med Frans före tävlingen och en repris av framträdandet på datorn.

Nu är Eurovision Song Contest över och alla tillfälliga byggnader skall rivas. Stockholm kommer om några dagar vara sig likt utan den fula paviljongen nedanför Slottet och intill Sergels staty av teaterkungen Gustav III. Alla förra veckans explosioner i musik, dans och scenframträdande skulle vår sedan länge avlidne teaterkung ha uppskattat. Precis som i fornstora dagar uppförde sig Stockholm som huvudstad i en stormakt. Det var  bara gratisservering på Stortorget av helstekt oxe med spädgris i magen som fattades.

De sista timmarna av sommarvärmen var jag och nätkompis Barbro ute och gick runt i trakterna kring Kungsträdgården. Vi stannade till vid tehuset under almarna och åt en enkel lunch, som kostade något mindre än en trerättersmiddag i min förort. Vi minglade i Kungsträdgården, men betalade aldrig inträde till själva festplatsen. Vi tittade på alla vi mötte, men såg bara rakt in i obekanta ansikten. Helt oväntat klämtade det från Barbros mobil. Hon sken upp och berättade att nu äntligen hade födelsedagspresenten till ett av barnbarnen kommit. Han hade önskat sig gympaskor med lysdioder och sådana går det bara att köpa på nätet. Nu måste Barbro genast hem och hämta paketet och efter detta åka till barnbarnet med den försenade presenten. Jag blev ensam i folkvimlet.

En enda gång i livet har jag upplevt feststämning och glädjeyra vid en folkpark. Vi var i slutet på 1950-talet på besök hos min make Davids släktingar i en småstad i södra Norrland. Det var lördagskväll och fyra vuxna och fem små barn klämde in sig i en folkvagn. Vi var på väg rakt genom staden till en annan släkting. Det rådde trafikkaos och flera gator var avspärrade. Att komma igenom staden verkade vara omöjligt. Överallt gick trallande människor. De var på väg till Folkets Park för att lyssna på Little Gerhard, som då var otroligt populär med den italienska sången Bouna Sera. Barnen trängdes med varandra och började bli griniga. Då beslöt vi oss för att vända om och låta bilen långsamt rulla hemåt. Jag föreslog att David och jag skulle ta vår egen lille grabb med oss och gå hem. Vi trängde oss ur bilen samtidigt som de andra barnen skrek ut att de ville ha glass. De hade spanat in mängder av gubbar med glasslådor på magen under den korta bilturen.

I kvällssolen traskade vi mot floden av sjungande norrlänningar. Det blev en upplevelse att se främlingarnas förväntansfulla och glada ansikten. Det var något av detta lyckorus jag upplevde när jag ensam strövade runt i folkvimlet på Kungsträdgården. Här stötte jag på glada seniorpar, som hållit ihop i minst 50 år. De gick långsamt arm i arm mot festområdet. De skulle slå på stort, betala sina inträdesbiljetter. äta gott och lyssna på musik. Jag växlade några ord med några av dem. Frans var så gammaldags, han var lika romantisk som sista valsen på utedansbanans knarrande trägolv. Det kom tyskar och japaner, som hade läst på om Abba och europeisk populärmusik, och det kom kineser. Det var folkfest.

I utkanten av området gled ensamma kvinnor i medelåldern runt. Jag förstod att de var arbetslösa. Dagen fick inte bli dyr, kanske bara en varmkorv utanför Gallerian på Hamngatan. Deras ansikten utstrålade bara hopplöshet och förtvivlan. Skulle livet någon gång vända för dem?

Överallt fanns det poliser och ordningsvakter. Några av dem spanade in min lilla röda ryggsäck. Jag nickade och sa ett en tant +80 är för skröplig för att bära med sig en bomb. Jag fick ett skratt till svar. Det var tydligen ingen som trodde att jag var kraftlös.

Plötsligt försvann solen bakom ett moln och nordliga vindar brusade fram runt kring statyn till minne av Karl XIII, som avled för knappt 200 år sedan. Detta kändes kusligt och som en föraning om en kommande katastrof.

melodifestval 2016

Det exploderade ingen bomb i Kungsträdgården eller vid Globen. Frans blev inte segraren i denna påkostade tävling i populärmusik. Kanske blossar kriget i Ukraina upp igen efter segerlåten. som skildrar hur Josef Stalin behandlade tartarena på Krimhalvön. Katastrofen kom utanför Borås, där en radiomast saboterades.

Nu pågår rivningen av alla tillfälliga byggnader och städning. Om några timmar kan de sista musikentusiastiska turisterna obehindrat gäspa sig igenom innerstadens statyer, som hyllar allt från vikingatidens gudar till Karl XIV Johan. Jag hoppas att de inser att det finns mer kultur i vårt land än ABBA och Frans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s