Varje gång jag är i Skärholmen går jag in hos Myrorna. Det är alltid lika spännande att se vad folk vill bli av med och vad folk köper. Igår var skyltfönstret ut mot det bakre torget med den lilla korvkiosken en njutning i kreativ dukning. Jag såg ett trevligt dukat kaffebord med koppar, fat, assietter, glas och en rolig blomvas. Det märkliga med bordet var att det enbart var udda porslin och detta hade blivit en installation med högt konstnärligt värde. Dukningen gjorde att jag blev inspirerad av att undersöka vad som fanns på de olika hyllorna med allt som behövs för att laga till en smaklig måltid och sedan tillsammans med gäster njuta av den vid ett vackert dukat bord. Naturligtvis blev besöket längre än beräknat.

Det fanns mängder av trevliga kaffekoppar med fat, sockerskålar och udda vinglas. På en hylla låg en mycket elegant servis med över femtio delar. Servisen, som i min barndom kostade lika mycket som en lärarinna vid en flickskola hade i månadslön, skröt nu med prislappen 1000 kronor. Guldkanten skrek ut att detta var porslin, som måste handdiskas. Gissningsvis var det någon, som ärvt servisen av en äldre släkting och nu inte kunde tänka sig att bjuda lika stort och pampigt som man gjorde på 1930-talet. Då var arbetslösheten stor och det var lätt att få tag på uselt betalda köksbiträden. Servisen var ingenting för mig. Numera har jag mina kalas på en restaurang och det mesta av mitt porslin går att köra i diskmaskinen.

Som vanligt var det många som letade efter något annorlunda att ta på sig och detta brukar gälla både till vardags och till fest. Igår var det vita klänningar till studentexamen, som drog till sig kvinnor i alla åldrar. Gamla och eleganta mormor var där bara för att kontrollera priserna.

Jag lämnade trängseln i det vita klänningshavet och gick nerför trappan till böckerna. Det första som slog mig var de stora biblarna i skinnband. En sådan måste på 1930-talet finnas i varje prästhem och min familj var inget undantag. Den låg på vigselaltaret i pappas arbetsrum. Den var helig och jag fick under inga villkor öppna den vackra pärmen. Ibland var jag rädd för Bibeln, den var lika omöjlig för en nyfiken tjej att utspana som det innersta av Jerusalems tempel. Till detta heliga och sedan längre försvunna rum hade bara utvalde män med hög ställning i samhället tillträde.

Det var hösten 1939 och det andra världskriget hade brutit ut. Jag var nio år och varje eftermiddag hade jag långa läxor i ämnet rättstavning. En middag berättade pappa stolt att nu äntligen hade stiftelsen för Åhs kyrkliga ungdomshem i Bohuslän lyckats samla in så mycket pengar att grunden till kyrkan skulle läggas. Han sa att han hade bestämt sig. Vår tjocka bruna familjebibel skulle muras in i grunden och han skulle få vara med om att göra detta. Efter detta började pappa berätta om gamla tiders offer och om det trojanska kriget och likheter och skillnader mellan detta antika krig och Tysklands anfall mot Polen. Min äldste bror Lars spetsade öronen och ville veta mer. Då började pappa med yviga gester berätta om hur Agamemnon offrade sin dotter för att lyckas bättre i kriget . Detta kunde liknas vid att vi offrade vår familjebibel åt Gud.

Då började jag frysa av fasa. Den eftermiddagen kunde jag inte koncentrera mig på det som stod i den förhatliga rättstavningsläran. På natten drömde jag mardrömmar. Domprosten skulle komma och hämta mig i skolan och jag skulle muras in i grunden på kyrkan i Åh. Jag var skräckslagen och varken ville eller vågade berätta om nattens mardrömmar för mamma.

Det blev inte som jag fruktade. Jag gick till skolan och fröken glömde bort att förhöra mig på rättstavningsläxan. Jag traskade hem som vanligt och smög mig in i pappas arbetsrum. Bibeln på vigselaltaret var borta. Pappa hade åkt till Åh för att mura in Bibeln i kyrkans grund. Jag behövde inte vara rädd längre. Men fasan att riskera att bli inmurad i en kyrka satt kvar i mig i många år. Antikens värld och historia blev så fasansfullt att jag riskerade att få underkänt i historia, när vi flera år senare läste om detta i flickskolan.

Allt detta for rakt igenom mitt minne när jag bläddrade i den vackra Bibeln. Det var ingenting skrivet på försättsbladet och det verkade som om jag var den första som läste i den. En vilsen tanke grep tag i mig. Jag skulle köpa Bibeln. Då fick jag syn på nyinkommen litteratur både om vårt lands historia och om Italien. Plötsligt hade jag bestämt mig för tre andra tjocka böcker, som precis fick plats i min shoppingvagn. Det blev mycket att läsa för 200 kronor.

Jag fick hjälp av en ung pojke att släpa upp böckerna till kassan. Han berättade att han pluggade litteraturhistoria på universitetet och var på jakt efter både svenska och utländska klassiker. Det var kö till kassan. Före mig satt en man i rullstol. Han pekade på en trälåda, som han hade i knät. Hans hobby var trädgård och nu fick han nöja sig med att ha blommande fönsterbräden. I lådan låg mängder av små trädgårdsredskap. Mannen bakom mig hade grått och självlockigt hår. Hans korg var tung och fylld med stekpannor och grytor. Han var gråtfärdig och berättade att hans hustru strax efter jul hade träffat en ny och yngre man. De hade skilt sig och nu hade han flyttat in i en egen liten lägenhet. Den försmådde äkta mannen hade inte velat gräla med hustrun och hon hade fått behålla nästan allt som fanns i köksskåpen. Det enda han fick med sig från köket var ölglasen och en nyinköpt kokbok. Båda männen skakade på huvudet när de tittade ner i min varukorg. Det enda de läste var sportbilagan på Aftonbladet.

Dagens busväder har fört med sig att jag har stannat inomhus och läst något kapitel i varje bok. Det har blivit anteckningar om platser att besöka och företeelser jag vill veta mer om. Så snart solen tittar fram skall jag leta reda på resterna av den anrika Ugglevikskällan någonstans i närheten av Östermalms idrottsplats och också följa vikingatidens strandlinjer i Liljeholmen. De böcker jag har släpat hem kommer att hålla mig sysselsatt alla regniga kvällar denna sommar. Dessutom har jag en dröm och det är att till hösten åka på vandringsresa i Piemonte. Nu bör jag plugga italienska minst tio minuter varje dag. På vandringen hoppas jag få vara med om att i en slottsträdgård gräva upp tryffelsvamp. Jag undrar om den är lika god som de svenska kantarellerna.