Finska kyrkan i Stockholm

 

vädersolstavlan

I veckan som gått har jag varit på studiebesök med Hägerstens församling i finska kyrkan. Det är en liten gul och oansenlig kyrka på Slottsbacken. Huset har en märklig historia. Det uppfördes under 1600-talet som bollhus för de anställda vid hovet. Det gick också bra att spela teater i lokalen. År 1725 köpte den finska församlingen fastigheten för 12000 riksdaler.

Vår guide i kyrkan var den tidigare kyrkoherden Pekka Turonen, som hade en otrolig förmåga att skildra hur under gångna sekel finska gästarbetare tvingades att kämpa för sitt uppehälle. Många av dessa män och kvinnor var hänvisade till de sämst betalda arbetena, de arbetade som pigor i hushållen, som drängar i stallen, som byggnadsarbetare och som fiskare. De var bodde i fallfärdiga ruckel och hade knappast några möjligheter att hålla sig rena eller tvätta sina kläder. De stank av vanvård och både här och kläder var fyllda av loppor och löss.

År 1527 sammankallade Gustav Vasa rikets fyra stånd till en riksdag i Västerås. Har fattades ett beslut att vårt land skulle byta religiös inriktning. Nu skulle landet inte längre lyda under påven i Rom utan landet skulle följa Martin Luther i spåren och bli protestantiskt. Klostren skulle avvecklas och deras egendomar skulle bli statlig egendom. Denna förändring skedde stegvis. År 1533 tvingades dominikanermunkarna att överge sitt kloster inte långt ifrån slottet Tre Kronor. Detta kloster kallades i dagligt tal för Svartbrödraklostret och deras spetsiga torn med ett annorlunda kors finns med på Vädersolstavlan. När reformationen infördes bildades en finsk protestantisk församling i Stockholm och en finskspråkig präst anställdes. Denna lilla församling fick nu disponera Svartbrödraklostret. Det var något speciellt med detta. Den fattiga församlingen blev vårt lands andra protestantiska församling, något som den nuvarande ledningen är mycket stolt över. Svartbrödraklostrets annorlunda kors på kyrkspiran blev deras symbol.

i början av 1600-talet togs ett beslut att Svartbrödraklostret skulle bjudas ut till försäljning. Den då förmögna tyska församlingen köpte egendomen och den finska församlingen disponerade inte längre en egen kyrka. Efter flera förhandlingar fick församlingen år 1607 tillstånd att tidigt varje söndagsmorgon hålla gudstjänst i Riddarholmskyrkan. När den finska gudstjänsten var över, stank kyrkan av snusk och fattigdom och elaka tungor påstod att det hoppade stora och feta loppor runt på kyrkbänkarna. Nu fick en vaktmästare rycka in och vädra kyrkan och städa bänkarna så att överklassens herrar och damer i lugn och ro kunde lyssna på en predikan och känna historiens vingslag från Magnus Ladulås dagar.

Den finska församlingen önskade visa att Riddarholmskyrkan också var deras kyrka. De fick tillstånd att sätta upp en ljuskrona i kyrkan. Åren gick och det var inte alltid det lättaste för den finske kyrkoherden att komma överens med ledningen för Riddarholmskyrkan. År 1719 tvingades de att flytta först till en liten lokal vid Katarina kyrka och sedan dela kyrkolokal med den svenska flottan. Slutligen kunde församlingen tack vare den finlandssvenske adelsmannen kanslipresident Arvid Horn köpa det lilla bollhuset, som nu byggdes om till en kyrka. Församlingen hämtade sin ljuskrona från Riddarholmskyrkan och den monterades upp vid altaret.

Det hade kommit en ny tid med ett nytt politiskt system. Kungen, Fredrik I, saknade politisk makt och det var riksdagens fyra stånd, som bestämde vad som skulle ske i vårt land. Fredrik I var gift med Karl XII´s syster Ulrika Eleonora, som avsade sig den svenska kronan till förmån för sin make Fredrik. Det var under hans livstid, som den finska församlingen flyttade in i kyrkan på Slottsbacken. En målning av Fredrik I hänger på en av kyrkans väggar. i dagligt tal brukade kyrkan kallades tidigare den finska kyrkan för Fredrikskyrkan. Denne kung brukar skildras som nöjeslysten och utan minsta intresse av att lära sig svenska. På kyrkans porträtt får inte hans hustru Ulrika Eleonora vara med som på det vykort, som finns till salu i Slottsboden.

 

FredrikI

Det har inte marscherat in utländska trupper i vårt land de sista tvåhundra åren. De flesta av oss svenskar har förlorat känslan av hur det är att förlora sin kyrka. Under den svensk stormaktstiden på 1600-talet tillhörde de baltiska staterna Sverige och där senare Sankt Petersburg växte upp låg den svenska fästningen Nyen. Här bodde också tyska köpmän och de hade en egen protestantisk kyrka, som de delade med svenskarna. I början av 1700-talet tågade ryska soldater in i detta område och tyskarna och svenskarna flydde. Bland det sista kyrkfolket gjorde var att montera ner ljuskronorna i sin lilla kyrka. När flyktingarna senare kom till Stockholm skänktes kronorna till den finska kyrkan. De hänger nu mellan ljuskronan från Riddarholmskyrkan och orgelläktaren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pekka Turonen pekade på ljuskronorna och påpekade att de östra delarna av Finland och de baltiska staterna är ett gränsland, där väst har mött öst och där protestanter har mött den rysk-ortodoxa kyrkan. Krigen har böljat fram och tillbaka i dessa områden, folk har tvingats på flykt och alla har inte kunnat återvända. Jag tittade länge på de vackra ljuskronorna. I vårt land har vi inga föremål med liknande historia.

Vi uppmanades att på hemvägen från kyrkan titta på kyrkans kors, som sitter på taket. Det är en ovanlig kristen symbol och en kopia av det kors, som satt överst på Svartbrödraklostrets kyrktorn. Korsets armar är lika långa och varje spets har en stor kula av guld. I den finska församlingen är man mån om att hålla sin historia levande.
I mitten av 1700-talet var Anders Nohrborg kyrkoherde i den finska församlingen. Han var samtidigt hovpredikant och var mycket uppskattad för sina predikningar. Dessa samlades sedan till en postilla, som användes i bland annat Göteborgs stift fram till slutet av det andra världskriget. På så sätt hölls banden mellan Sverige och Finland levande. Jag minns frän min uppväxttid att vi i skolans regelbundna morgonandakter påmindes om att Finland en gång varit en del av vårt land, att det år 1809 blev en del av Ryssland och slutligen kunde frigöra sig från Ryssland i december 1917. Nu under det andra världskriget hade finska soldater kämpat mot sitt större och mäktigare grannland och tvingats till en förnedrande fred. Då fick vi aldrig veta att Anders Nohrborg också var en psalmdiktare. En av hans psalmer finns med i vår psalmbok från år 1986 och den har nummer 556

Jag sitter hemma vid datorn och tittar på mina bilder från besöket i den finska kyrkan och minns allt jag fick veta under visningen och repeterar det jag tidigare lärt mig om Finlands historia. Det är mycket jag beundrar hos det finska folket och de, som tidigare har bott i de baltiska staterna. Styrkan och uthålligheten att försvara sitt land, flykten med kyrkans ljuskronor till Stockholm och sedan minnena av det konfliktfyllda livet i ett gränsland mellan väst och öst. De två sista verserna av Anders Nohrborgs psalm från år 1767 kan ge oss en fingervisning om var det finska folket hämtar sin styrka och uthållighet

”Men Herre Jesus jag är svag
o stärk mig, led mig dag för dag
och hjälp mig att jag din stora nåd
ej bruka må i överflöd.

Fullborda själv ditt verk i mig
och drag mig närmare till dig
och låt mig sist på änglars vis
dig prisa få i paradis,”

Bilden på Vädersolstavlan har jag hämtat från pärmen av boken ”Stockholms historia före Gustav Vasa” skriven av Nils Ahnlund år 1953.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s