Erik Rhedin spionernas präst på Långholmen

Långholmen murrosor

 

Nu har jag i drygt tre år varje söndag skrivit något om kristendomen. Det har nästan varje söndag varit fler läsare än under en högmässan i någon kyrka i Stockholm. Jag har fått frågor av olika slag och också en önskan om att skriva om fängelseprästerna på Långholmen. Nu har jag kommit till den sista präst, som skrev kortfattade dagböcker och verksamhetsrapporter. Det var Erik Rhedin, som började arbeta på Långholmen år 1944 och gick i pension åtta år senare. Det var dramatiska år och mycket hände runt fångarna på Långholmen. Det var också svårt att förkunna den kristna tron, när tvivlarna Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius fick stort utrymme i den svenska dagspressen

 

Jag har suttit flera dagar på Stockholms Stadsarkiv och traskat flera varv runt fängelset, som nu är ombyggt till hotell och vandrarhem. Vid insidan av en mur hittade jag en vacker och väldoftande rosenbuske, vars vita blommor gjorde att man knappt anade den grå och höga muren. Vad tänkte Erik Rhedin när han sommaren 1952 dagligen från arbetet gick till sin bostad på frihetens sida av den höga och dystra muren? Han hade här fått uppleva slutskedet av det andra världskriget och också det kalla kriget. Detta var hans sista sommar på Långholmen. Vid nyår kom dagen för pensioneringen.

 

Erik Rhedin var den yngste sonen i en mycket konservativ bohuslänsk prästsläkt. Hans bana var redan i läroverkets första klass utstakad. Han skulle bli präst och tjänstgöra i Göteborgs stift. Det blev inte som släkten hade räknat med. Under studierna i Lund började Erik tvivla och började arbeta som lärare. Vad som sedan hände är det ingen som vet, kanske mötte han på en bakgata i Lund den uppståndne Jesus eller kanske hade han en vårdag sträckläst romanen ”Guds vackra värld” av arbetarförfattaren Martin Kock. Nu kom beslutet att bli fängelsepräst. Erik Rhedin flyttade till Uppsala och gick igenom kursen i praktisk teologi och prästvigdes för Linköpings stift och arbetade sedan fram till pensioneringen på olika fängelser och mentalsjukhus. Långholmen blev hans sista arbetsplats. Hit kom han i krigets slutskede och stannade tills pensioneringen nyåret  1953.

 

Erik Rhedin var ordentlig och skrev i en arbetsdagbok ned allt han gjorde. Varje år skrev han en årsrapport. Jag har läst allt detta flera gånger och de ord som bäst passar in på hans verksamhet är pondus och patos. Han kunde sitt arbete som fängelsepräst och han gjorde sitt yttersta för att ge fångarna en värdig tillvaro i sina celler. Erik Rhedin hade flera medarbetare. Bland dem fanns lärarassistenten Yngve Sjöberg, pastor Karl-Erik Kejne från Stockholms Stadsmission och lekmannapredikanten Gösta Malmberg. När Erik Rhedin hade semester vikarierade de första åren pastor Kejne för honom.

 

Erik Rhedins och lärarassistentens årsrapporter är gripande. De skildrade ett nedslitet fängelse med ett mycket blandat klientel av fångar. Här trängdes våldsamma tonårspojkar med återfallsförbrytare, som i flera fall hade fyllt 70 år. Här fanns spioner och luffare, flyktingar från Estland och vilsna män från Finland. Intresset för studier var dåligt och så snart det rörde sig om skolundervisning slog några av pojkarna sönder möblerna. Detta var inte vård utan en förbrytarskola.

 

I slutet av kriget ställdes personalen på Långholmens centralfängelse inför problem, som de var dåligt förberedda för. Trots restriktioner hade det kommit flyktingar till vårt land. Några av dessa var spioner och ett litet fåtal ertappades med att spionera för Sovjetunionen. De hade god skolutbildning och frågade efter böcker på sitt modersmål. Erik Rhedin konstaterade i dagboken att det saknades en förteckning på böckerna i både i biblioteket för häktet och för fängelset. Nu började han katalogisera böckerna och hade såg till att biblioteken var öppna ett par gånger i veckan. Här ansvarade han själv för utlåningen och kom på så sätt att lära känna de fångar, som gillade att läsa.

 

När det gäller spionverksamheten i vårt land har stora delar av arkiven bränts. Då och då skymtar det i Erik Rhedins dagböcker fram notiser om främlingar, som i vårt land blivit dömda för spioneri. I anteckningar om biblioteket syns ofta samma finska namn, som jag här väljer att kalla Jukka. Av allt att döma var Jukka dömd för spioneri. Han var språkkunnig och frågade efter böcker på finska och läste gärna böcker på ryska. Jukka var stolt över sitt land och över att Frans Eemil Sillanpää år 1939 hade fått nobelpriset i litteratur. Nu ville han i sin cell på originalspråket läsa allt denne nobelpristagare skrivit. Erik Rhedin tog kontakt med Nobelstiftelsens bibliotek. Varannan vecka for han till detta bibliotek för att låna böcker till Jukka. På hemvägen brukade han passa på att gå in i en bokhandel och köpa böcker på ryska. Vad som hände med Jukka efter frigivningen har jag inte kommit underfund med. Han kunde inte återvända till Finland och det troliga är att kan fick en fristad i Ryssland.

 

Under det andra världskriget bodde i Tyskland män och kvinnor, som hade en tysk pappa och en svensk mamma. Dessa kunde ibland få svenska pass och sedan på ett lagligt sätt komma till vårt land. Ibland registrerades de som politiska flyktingar. Bland dessa fanns det övertygade kommunister, som lätt sögs upp av det ryska underrättelseväsendet i Stockholm. Två av dessa dömdes för spioneri och fick tillbringa ett par år på Långholmens fängelse. De var flitiga låntagare på biblioteket och önskade sig ofta nya böcker på ryska.

 

En av dessa, Ernst, går att följa. Efter frigivningen och det andra världskriget slut flyttade han till Spanien och lärde sig spanska. STASI blev intresserad av honom och han började arbeta som spion åt Östtyskland. Han var skicklig och ingen funderade över att han gärna strövade runt i närheten av militära anläggningar. Det var först efter det att STASI öppnat sitt stora arkiv som spanska historiker började intressera sig för Ernst. På nätet hittade jag på spanska en biografi om honom och kunde konstatera att den aldrig har blivit översatt till svenska.

 

Vi vet inte hur god kontakt Erik Rhedin fick med dessa spioner. Som präst hade han tystnadsplikt, vilket inte de anställda vakterna eller lärarassistenten hade. Anade han att Stig Wennerström år 1948 engagerades av Ryssland för att skicka rapporter om hur det svenska försvaret var organiserat? Fick han veta att de finska signalspanarna under kriget flydde till vårt land och hade sitt högkvarter på Lidingö? Deras namn var Stella Polaris och det mesta av deras svenska arkiv har bränts upp. Trots detta går det att hitta spår av det på andra ställen.

 

Erik Rhedins dagböcker och rapporter har fört mig in i en värld, som jag aldrig hade ro och tid att sätta mig in i när jag var i tjugoårsåldern. Nu skall jag vid en kopp nyttigt te via en bok sätta mig in i mycket av det som aldrig kom fram till allmänheten under krigsåren och under det kalla kriget.

 

Boken heter ”Operation Stella Polaris” och är skriven av den finska historikern Parrika Altenstedt.

Stella Polaris

One thought on “Erik Rhedin spionernas präst på Långholmen

  1. Otroligt så mycket arbete du har lagt ner på att forska om detta gamla fängelse och dess präster. Men så har det också gett resultat i den intressanta och trevliga bloggen. Förstår att det är många läsare som suger i sig den här kunskapen som så få har haft tidigare.
    Kram från Ingrid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s