Fängelseprästen Erik Rhedin och pastor Karl-Erik Kejne

Långholmen midsommar

 

Det är en märklig upplevelse att sitta och njuta av kaffe i någon av rastgårdarna vid Långholmens fängelse. Tornet med sin staty av en fängelsevakt vakar över gästerna och de pilfinkar, som hoppas på goda brödsmulor. Här har jag suttit ett par gånger och försökt att sätta mig in i hur det var att arbeta som fängelsepräst efter det andra världskriget. Då tänkte vi annorlunda än vad vi gör idag. Det var självklart att döpa sina barn och att homosexualitet var ett gissel för hela samhället. Under Erik Rhedins tid som fängelsepräst började förändringen i vårt synsätt när det gällde dessa frågor. Han kom att finnas nära den innersta cirkeln där dessa frågor debatterades.

Den 1 januari 1944 tillträdde Erik Rhedin sin tjänst som fängelsepräst på Långholmen. Han kom från en mycket konservativ prästsläkt i Bohuslän och hade efterprästvigningen enbart arbetat på fängelser eller mentalsjukhus. På Långholmen fick han en chefsställning. Hans arbete kan idag jämföras med en psykologs. Utöver detta ansvarade han för fängelsets pastorsexpedition och biblioteket.

Erik Rhedin skrev i sin första årsrapport att fångarnas mantalsskrivning var ett stort problem. De hade en sin tidigare församling överförts till obefintlighetsboken och fanns inte till. De hade inga ransoneringskort, vilket gjorde att de riskerade att få sämre mat än de andra fångarna. Det blev ett mödosamt arbete att spana upp deras hemförsamlingar och begära att prästen där förde över dem till någon fastighet och sedan skrev ut ett flyttningsbetyg till fängelset. Nu krävde Erik Rhedin att alla fångar, oberoende hur de tidigare hade folkbokförts skulle skrivas in med fängelset som bostadsadress. På så sätt kunde prästen få mer tid till samtal med fångarna och deras anhöriga. Det hade hänt mer än en gång att han inte hade haft tid att prata med olyckliga fångar, som inte visste vad de efter frigivningen skulle göra med sina liv.

Erik Rhedin kom närmast från Härlanda fängelse i Göteborg. Han ställdes i Stockholm inför helt nya problem. I huvudstaden fanns landets maktelit, som kanske inte alltid uppförde sig som de skulle. Redan under sitt första tjänstgöringsår insåg han att detta kunde bli ett problem.

Det fanns en överenskommelse mellan fängelseledningen och Stockholms Stadsmission att deras anställda skulle ansvara för drygt hälften av alla gudstjänsterna och att också deras pastor skulle vikariera för Erik Rhedin när han hade semester. Det var pastor Karl-Erik Kejne och lekmannapredikanten Gösta Malmberg, som också skulle stötta fångarna efter frigivningen. I detta arbetslag ingick också lärarassistenten Yngve Sjöberg.

I årsrapporten skildrade Erik Rhedin ett slitet och överbelagt fängelse. Här trängdes pojkar i de sena tonåren med äldre fångar, som ibland kunde se fängelset som ett ställe där de fick mat och tak över huvudet. Tonårspojkarna var besvärliga att ha att göra med. De var bittra på samhället och kunde bli mycket aggressiva. Det hände mer än en gång att de slog sönder möblerna i lektionssalen och fick raserianfall när de ombads att anstränga sig mer med studierna. Efter frigivningen hände det att de fick en tillfällig bostad hos Gösta Malmberg. Vad som nästan dagligen hände i detta hem var det ingen som fick reda på.

Dessa pojkar slöt sig samman och träffades på kvällarna i Humlegården. Här fick de öknamnet Långholmsgossarna. Sladdret kunde berätta att hit sökte sig eleganta män i svarta kostymer och köpte kärlek av pojkarna. Homosexualitet beskrev då ofta som en psykisk sjukdom, som nästan uteslutande drabbade överklassen och samhällets elit. Den, som kom flitigast och också enligt ryktet önskade annorlunda sex av Långholmsgossarna, brukade kallas för Mister X.

Långholmsgossarna skymtar som hastigast fram i Erik Rhedins dagbok. Hösten 1944 blev han kallad till ett möte först med biskop Manfred Björkqvist och sedan justitieminister Thorwald Bergquist. Vad som diskuterades under dessa möten finns det inga anteckningar om. Det som framgår av papperen är att året därpå avbröts alla kontakter med Stockholms Stadsmission. nu erbjöds Frälsningsarmén, Missionsförbundet och Pingstvännerna att komma och ansvara för de gudstjänster, som tidigare hade hållits av Stockholms Stadsmission. År 1946 sprack bubblan. Lekmannapredikanten dömdes till förtal av pastor Karl-Erik Kejne, utnyttjande av en prostituerad och berusad kvinna och andra oanständigheter. Han blev bitter och ansåg att rättsväsendet skyddade överklassen. Nu anställde han privatspanare, som fick spionera på Karl-Erik Kejne. Karl-Erik Kejne svarade på samma sätt. Dessa två tidigare vännerna och stöttepelare i Stockholms Stadsmission var nu bittra fiender. Journalister blev nyfikna och de gjorde allt för att få reda på vad som hände. Var detta ett sätt för polisen att komma åt homosexuella och kommunister?

Karl-Erik Kejnes privatspanare hade blivit övertygade om att en stor grupp beslutsfattare hade sökt upp Långholmsgossarna. En av dessa var biskop Manfred Björkqvist. Nu ingrep polisen och gick igenom vilka pastor Kejnes privatspanare var. Det visade sig genast att de var tidigare dömda. Alla, som i pressen hade utpekats för äventyrligheter i Humlegården, var oskyldiga och nu borde pastor Kejne ställas inför rätta. Då ingrep Wilhelm Moberg och skrev artiklar till pastor Kejnes försvar.

Den sista frågan var vem den mystiske Mister X var. Han trädde år 1951 fram frivilligt. Det var den ansvarige ministern och domaren Nils Quensel, som nu tvingades avgå ur regeringen.

Det finns inga spår av dessa händelser i fängelseprästen Erik Rhodins dagböcker eller årsrapporter. Han gick helt in för att katalogisera biblioteksböckerna och uppmuntra fångarna att läsa skönlitteratur. Här hade han god hjälp av lärarassistenten Yngve Sjöberg.

Julen 1952 var Erik Rhedins sista tid som fängelsepräst. Han skulle vid nyår gå i pension. Något avskedsbrev från honom finns inte bevarat. Hans efterföljare skrev inte ned någonting av sina upplevelser på Långholmen. Jag misstänker att Erik Rhedin innan han lämnade ifrån sig sina nycklar läste igenom allt han skrivit. i allt det dystra finns det glada notiser. Hösten 1944 gifte en av fångarna sig med en fästmö, som trodde att maken skulle kunna hitta rätt i samhället. Lärarassistenten lyckades skapa intresse för litteratur och hade tre studiecirklar om böcker. En av dessa handlade om lyrik.

Ett stort glädjeämne var att hustrun till en av fångarna regelbundet kom till fängelset. Först fick hon prata med sin make och sedan med Erik Rhedin. Hon visste vad hon skulle göra och hur hon skulle klara familjens försörjning.

Det var inte bara bråket kring pastor Kejne och Långholmsgossarna, som diskuterades i de dagliga tidningarna. Herbert Tingsten skrev i Dagens Nyheter att tro på Gud var något gammaldags och förlegat. Detta stred mot allt sunt förnuft. Nu blev det på modet att bli ateist. Dessa tankar kom att genomsyra stora delar av samhället och besökarna i kyrkorna minskade från söndag till söndag. Detta märktes också i fängelsekyrkan på Långholmen.

Utan att fråga sin chef biskop Manfred Björkqvist skrev Erik Rhedin en egen manual för hur en gudstjänst skulle gå till. Syndabekännelsen ersattes med sång och musik, bibelläsningen minskades och predikan blev kortare. Så småningom började detta märkas. Det blev fler som kom till högmässorna.

I Erik Rhedins sista årsrapporter finns det kritik mot hur samhället behandlade de äldre och fattiga fångarna vid utskrivningen. De hade som regel inga ordentliga kläder och vintertid kunde de vandra ut ur fängelsets port utan en varm överrock, vantar och mössa. Detta borde inte få förekomma. De olika församlingarna borde sluta att bråka om var fångarna hörde hemma utan ägna sin tid om att komma överens hur problemen med fångarnas fattigvård skulle lösas. Det framgår av rapporterna att fängelset hade en präst, som aldrig sviktade i sin gudstro.

 

Det känns märkligt. Jag har strövat runt kring fängelset två gånger och då hela tiden anat  att Erik Rhedin försiktigt har tassat  fram bakom mig. Om han levat skulle han inte ha känt igen sig i den vackra rosengården strax bakom den dystra muren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

En tanke på “Fängelseprästen Erik Rhedin och pastor Karl-Erik Kejne

  1. Jag kan konstatera att det har blivit bättre i de här avseendena sen 50-talet även om homofobin fortfarande gör sig påmind. Visste inte så mycket om Kejne tidigare mer än att figurerade i en ”affär” som framför allt gällde anklagelser mot förmodat homosexuella i samhällets övre skikt och utnyttjandet av ”Långholmsgossarna” som du skriver om.
    Ingrid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s