Mikael och kokain vid Mynttorget på 1920-talet

Gamla Mynthuset

Det går att läsa Dan Korns bok på flera olika sätt. Det första intrycket att det är en rad historier om brott av olika slag och det andra är att det är en vägledning i att förstå hur det svenska samhället med dess olika myndigheter arbetade. Den sista infallsvinkeln, som jag nu bearbetar i min hjärna, är en resa i tillbaka till den tid jag var ung. Jag studerade och det mesta som hände i samhället gled som skuggor förbi mig. Nu är jag tillbaka till det jag aldrig tog till mig. Jag har ett vagt minne av Mikael eller Apelsinmannen, som han senare kom att kallas i pressen. Den första gången han skymtar fram i Dan Korns bok är på 1920-talet. Då kunde stockholmarna nästan varje dag stöta på Mikael vid Mynttorget i Gamla Sta´n.

Det är märkligt att stå på Mynttorget och titta på kvarteret Cephalus, som nu helt domineras av riksdag och regering. Jag har blivit nyfiken och börjat läsa andra böcker. Jag vill veta mer om hur det var att leva på 1920-talet. Då var inte som nu Mynttorget samlingsplats för demonstrationer, som gällde beslut i Riksdagen. Denna sommar är det på detta torg som demonstranterna mot vårt lands nya asylregel samlas och här träffas vänner för att ströva runt i Gamla Sta´ns gränder. Idag är det fint att bo i Gamla Sta´n. Det var helt annorlunda på 1920-talet. Då skildrades ofta Gamla Sta´n som de utslagnas stadsdel. Hit kom år 1924 studenten Mikael (fingerat namn) från Värmland. Hans föräldrar var apotekare och det var meningen att Mikael skulle gå i deras fotspår. Han inkvarterades som mycket ung i Stockholm och gick på Södra Latin. På skolan trivdes han bäst i skolbiblioteket och fick de sista åren hjälpa till som bibliotekarie. Detta arbete skötte han tillsammans med kamraten Nils Quensel.

Det hände något under Mikaels sista skolår. Han slutade på Södra Latin och for till Lund, där han några år senare tog studenten som privatist och här fortsatte sedan att studera konsthistoria. Någon examen blev det aldrig. Mikael blev sjuk och hans käke måste opereras. Efter detta kom smärtorna, som Mikael själv botade med kokain. På den tiden var kokain ett helt lagligt läkemedel och några svårigheter att köpa det hade han inte.

År !924 flyttade Mikael till Stockholm och bosatte sig i Gamla Sta¨n. Nu var han helt beroende av kokain. Han kände sig ofta jagad av polisen. Detta berodde på att han var homosexuell och det var fram till år 1944 straffbart att ha sexuellt umgänge med någon av det egna könet. Trots detta startade han en konsthandel och antikvariat på Myntgatan. Han blev redan efter något år specialist på gamla koppartryck och flera konstsamlare besökte regelbundet hans lilla affär. I dessa lokaler hade han ett medicinförråd, som han hade övertagit när föräldrarna la ner sitt apotek.

Mikael blev en kändis i Gamla sta´n. De vinddrivna människorna vände sig till honom när det blev sjuka. Han visste vad han hade i sitt medicinförråd och det hände att de besökande blev pigga efter ett par dagar. Mikaels kunskaper i konst var uppskattat och han bjöds in till träffar där man diskuterade konst.

Mikael var inte ensam om att vara beroende av kokain. Mycket talar för att bruket av denna medicin hade spridit sig ner till den lägre medelklassen. Användarna blev självsäkrare och blev mer kreativa . Bakruset var det få som ville tala om. Det var på 1920-taletett känt faktum att revyartisten och musikern Fred Winter (pseudonym för Sten Njurling) inte var främmande för att använda kokain. Det var en drog, som gjorde att det var lätt att glömma bort allt som var besvärligt i livet. Allt blev tillfälligt bättre med en dos kokain. Hans visa ”Det blir bättre för varje dag som går” trallar många i den äldre generationen fortfarande på. Texten skrevs av Fritz Gustaf.

Hösten 1925 skrev Fred Winter musiken till den svenska operetten ”Den vita demonen”. Miljön var en pantbank och operetten handlade om ett överdrivet bruk av kokain. Det var många komiska detaljer inlagda mellan sångnumren och publiken jublade och skrattade. Nu äntligen hade Sverige blivit en operettnation. Operetten spelades på teaterscenen i Folkets hus och alla väntade sig att den skulle gå för fulla hus fram till midsommar dock med undantag för de första veckorna i januari. Dessa veckor var enligt tradition reserverade för en nyårsrevy.

Ingenting blev som Fred Winter hade tänkt sig. Det fanns krafter inom Folkets Hus ledning, som ansåg att man inte borde skoja om något så allvarligt som missbruk av det vanebildande kokainet. Det blev inga fler föreställningar av ”Den vita demonen”. Ingen av melodierna i operetten hade fastnat i stockholmarnas minne. När det blev midsommar hade de allra flesta glömt bort vad de hade skrattat åt strax före jul.

Många tyckte att samhället förändrades för snabbt på 1920-talet. Kungahuset hade förlorat mycket av sin gamla makt, Sverige hade blivit en demokrati och kvinnorna hade fått rösträtt och kunde bli valda ombud i Riksdagen. En annan nyhet var bilarna med den amerikanska och ganska billiga T-forden. De blev ett annat ljud på gatorna och hästarnas gnäggande höll på att försvinna. Gatorna måste bli bredare och allra helst måste nya bilanpassade leder dras genom Stockholm. Efter många diskussioner beslöt myndigheterna att Stockholm skulle få en ”Slingerbult ” från norr till söder. Den skulle gå genom Sveavägen och fortsätta längs Hamngatan till Kungsträdgården och sedan över bron till Gamla Sta´n. Sedan kom problemen. Nu besluts det att ”Slingerbulten” skulle fortsätta till Mynttorget och genom Myntgatan och ut mot Munkbroleden. För att kunna göra detta måste Myntgatan bli bredare och hus rivas. Detta skedde år 1929. Den breda och bilanpassade gatan blev katastrof för Mikael, som blev av med sitt antikvariat. När detta hände bodde han på Luntmakargatan och nu flyttades antikvariatet och den lilla konsthandeln till Mikaels bostad.

Nu började det på mer än ett sätt gå utför för Mikael. Han förlorade sin affär, sin kundkrets och sitt umgängei Gamla Sta´n . Året därpå kom nästa bakslag. Kokain klassades som drog och blev ett förbjudet läkemedel. För att klara sitt missbruk tvingades Mikael ut som kund på den svarta marknaden. Han bröt mot två lagbestämmelser, han både homosexuell och narkoman. Det dröjde inte många år innan han hamnade i brottsregistret, fick en övervakare och kom på så sätt i kontakt med Stadsmissionen och pastor Karl-Erik Kejne. I början av 1950-talet i samband med utredningarna angående Stockholms homosexuelle ligor och pastor Kejne kom Mikael att hamna i blåsväder. I pressen kallades han för ”Apelsinmannen”. Nu gällde frågan om Mikael genom en förgiftad apelson hade försökt ta livet av Karl-Erik Kejne. Det fanns inga bevis för detta, men i allmänhetens ögon förvandlades Mikael från en oförarglig bohem i Gamla Sta´n till en farlig brottsling.

Bilden på Mynttorget är från ett vykort. Konstnären är Rebecka Lagercrantz

2 tankar om “Mikael och kokain vid Mynttorget på 1920-talet

  1. Till Annika . Dan Korn drar samma slutsatser som du, Han liknar hetsen mot Mikael vid hetsen motpolitiskt oliktänkande i USA. Det blir mer om Mikael om någon dag och också om drygt en vecka. Han råkade verkligen illa ut av medierna.

  2. Vilken spännande historia! I 1950-talets USA – och i Tyskland – bedrevs ju olika slags häxjakter på människor, mest kommunister, men även ”moraliskt förkastliga” eller frigjorda kvinnor eller traumatiserade fd soldater när samhället skulle ordnas in i sina gamla trygga förkrigsramar efter krigets kaos. Jag undrar om mediernas attack på Mikael skulle kunna ordnas in i den trenden (trots att Sverige aldrig var i krig).

Lämna ett svar till Annika Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s