Jag har mängder av krukväxter, som har hittat hem till mina fönster på många olika sätt. Den äldsta är ungefär 40 år gammal. Idag skall den tillfälligt få komma ut i trädgården och få delvis ny jord. Den har planterats om mängder av gånger och blir vackrare och pampigare för vart år som går. Just nu står den på köksbordet. Denna växt fick jag nästan i huvudet i Aspudden en lucianatt i mitten på 1970-talet.
I mitten av 1970-talet var jag så vilsen i tillvaron att jag beslöt mig för att ta time-out från att vara lärare. Jag hittade en annons att det fanns en tjänst ledig som tidningsbud i Aspudden. Jag sökte jobbet och fick det. Jag blev kvar i två år och sedan var jag tillbaka som lärare i ett studieförbund. Under dessa år som tidningsbud upplevde jag en helt annan värld. I ett av Aspuddens grönområden bodde en rävfamilj och det hände att en nyfiken valp kom fram och nosade på min tidningskärra.

Aspudden var helt annorlunda än det är idag. De gamla husen från början av 1900-hade inte reparerats på åratal. Färgen flagnade från trappuppgångarnas väggar och trappstegen var nötta. Det luktade märkligt. Högst upp i en av trappuppgångarna låg framför en ytterdörr en trave med sängkläder. Jag måste sträcka mig framåt för att kunna stoppa ner tidningen i brevlådan. Ibland vaknade den sovande mannen, resta på sig och hälsade artigt.
”Jag är läkare, men så gick allt snett. Sprit, jag stal tabletter ur sjukhusets medicinskåp, hustrun stack, barnen föraktade mig och nu är jag här.”
Han tystnade.
”Snäll tant, en gammal patient. Jag får en smörgås och en kopp kaffe varje morgon.”

På den tiden firades Lucia med vitklädda flickor, som sprang runt i trappuppgångarna och sjöng för alla som ville höra på. En och annan pojke följde efter dem och deras målbrottsbaser ekade längs hela Hägerstensvägen. Ölfiket vid parken hade nattöppet och härifrån hördes en del glada skratt. Några av dessa gubbar gick ut på gatan för att andas frisk luft En av dessa kom fram till mig och började gråta. Han mindes åren innan han började skolan. då hade hans mamma tagit på sig ett vitt och nystruket förkläde och bjudit honom på choklad och lussekatt på sängen.

Lucianatten var fylld med märkliga upplevelser. Den före detta läkaren sjöng pm Staffan Stalledräng och unga pojkar strök runt kring de vitklädda flickorna för att få en kyss och en kram. Några blev sura och hotade att hälla kaffe över dem medan andra låt pojkarnas glupska läppar snudda vid deras kinder. Någon spelade på grammofon julmusik på så hög volym att det hördes ända ut på gatan och några morgontidiga kvinnor städade lägenheten innan de gick till jobbet. På kvällen skulle mamma titta in på luciakaffe.

I ett hus i närheten av tunnelbanestationen gick det vilt till i övervåningen. Ett fönster stod öppet och det hördes att man och hustru var osams. Just som jag passerade utanför ytterdörren skrek mannen ut svordomar och könsord mot sin hustru. Sedan kom nattens märkligaste ord:
”Du kan ta dina förbannade krukväxter och sticka.”
En krukväxt for genom luften och den hamnade på min tidningsvagn.
”Nästa gång är du som åker ut!” skrek mannen så det ekade.

 
Vad som hände sedan vet jag inte. Jag tog vagnen och gick vidare till nästa trappuppgång, som låg runt hörnet. Krukväxten låg kvar på vagnen.
Jag tog med mig krukväxten hem och planterade om den i en ny och något större kruka. Den fick vatten och näring och julens extra belysning gjorde att började skjuta fart. De senaste åren finns den en skurspann, som en gång tillhörde min farmor.

Aspudden har förändrats på samma sätt som min krukväxt. Husen har renoverats och ingenting av stanken finns kvar i trappuppgångarna. Portarna är låsta för att stänga obehöriga ute. Uteliggarna har lämnat området och ölfiket har stängt. Trafiken har tätnat och rävarna har försvunnit.