Apelsinmannen och Bogesunds slott

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

I början av sommaren föreslog min församlings diakon Inga Nilsson att jag skulle skriva bloggar om fängelseprästerna på Långholmen. Jag visste att denna idag bortglömda kyrka har ett arkiv, som förvaras på Stockholms Stadsarkiv. Det blev många timmars läsande i forskarsalen, flera vandringar på Långholmen och också vandringar till platser, som spelat stor roll för både präster och fångar. I söndags gjorde jag tillsammans med Nätkompis sommarens sista utfärd i fångarnas fotspår. Den gick med buss till Bogesunds slott, som ligger ungefär en mil utanför Vaxholm. Utsidan av slottet var magnifik och alla, som närmar sig, hoppas på ett intressant innehåll. Slottet är, trots att allt lösöre från svunna tider har forsvunnit, en upplevelse för alla som har bra ben och ett brinnande intresse för historia. På väggarna finns lager på lager av vardagslivets historia som till exempel de gamla målningar från slutet av 1600-talet i trappan upp till en av de översta våningarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nätkompis och jag fick en privat visning av slottet och detta var mycket givande. Allt värdefullt har för längesedan försvunnit från slottet och i den gamla matsalen stod ett par möbelgrupper. Vi fick komma upp på den översta våningen och bekanta oss med hur man uppförde ett slott i fyra våningar i slutet av 1600-talet. Innan vi tog bussen hem köpte jag boken ”Adelsfamiljerna på Bogesunds slott” av Inger Braun. Faktauppgifterna om slottet har jag hämtat ur denna innehållsrika och spännande bok.

Sommaren började på Stadsarkivet på spaning efter fängelseprästerna och slutade med en vandring i ett anrikt slott. Jag har de sista fyra månaderna kommit in i en annan värld, där brottslingar samt deras övervakare och välgörare har talat till mig genom handlingar, böcker och platser. Apelsinmannen har vid mer än ett tillfälle kommit att spela huvudrollen och han har skildrats skönlitterärt två gånger och dessa skildringa har blivit radiopjäser, filmer och TV-föreställningar. Det är i Sigfrid Siwertz novell ”Slottstappning” och i Birgitta Stenbergs bok ”Apelsinmannen”. I båda dessa litterära verk skildras Apelsinmannen som en opålitlig bedragare. I Dan Korns bok om pastor Kejne har jag hittat en kort biografi om honom. Här möter läsaren en hjälpsam drogmissbrukare, som av en tillfällighet hamnat fel i livet.

Apelsinmannen var född år 1892 och son till en apotekare i en svensk småstad. Han fick tidigt hjälpa till i apoteket och blev duktig i konsten att koka samman apotekstillverkade mediciner. Han var en kunnig apotekselev och han kände till hur man använder en injektionsspruta. Trots sitt intresse för mediciner började han efter studentexamen studera konsthistoria vid universitetet i i Lund. Där började allt gå snett för honom. För att döva smärtorna efter en delvis misslyckad käkoperation började Apelsinmannen använda då tillåtna narkotiska preparat för att döva smärtan. Detta gjorde att han aldrig orkade slutföra sina studier utan flyttade till Stockholm i mitten av 1930-talet. Här startade han ett litet antikvariat och konstaffär, som tidvis gick ganska bra. Samtidigt tillverkade han mediciner, som han sedan sålde billigt till de fattiga och utslagna i Gamla Sta´n.

Apelsinmannen var lidelsefullt konstintresserad och sökte alltid information om det som fanns i privatbostäder. På detta sätt förstod han att Bogesunds slott var fyllt med värdefulla föremål. Han visste att ingen sedan länge bott i det anrika huset och att ägaren var en egensinnig baron, som ofta bråkade med myndigheterna . En sensommardag år 1937 kom Apelsinmannen överens med två mer erfarna tjuvar om att åka till slottet tillsammans . De kom till en förfallen byggnad med trasiga fönster och gardiner, som fladdrade för vinden. Det första de gjorde var att slå sönder en fönsterruta i nedervåningen och sedan häva sig upp genom fönstret. Det de såg fick Apelsinmannen att häpna. Här fanns dyrbarheter som små statyer av Tobias Sergel, dyrbara målningar och gamla vapen. Det regnade in genom fönstren och på flera ställen var taket trasigt. Allt detta höll på att förstöras av regn, mögel och glupska råttor. Det vore en god gärning om någon tog hand om detta och såg till att de kom till ägare, som älskade vackra och gamla föremål. Apelsinmannen gick runt och värderade föremålen. Han samlade in mindre kända verk av berömda konstnärer och gamla vapen. Bilen blev full och i augustinatten for de tre sammansvurna tillbaka till Stockholm.

Det blev fler stöldresor till Bogesund. När föremålen skulle säljas fabulerade Apelsinmannen ihop en historia om att slottets ägare baron Nils von Lantinghausen von Höpken i smyg hade bett honom sälja några konstverk från slottet. Mycket blev osålt och detta sattes in i ett förråd. Sommaren 1938 hade det spritt sig i kriminella kretsar att Apelsinmannen plundrade ett slott. En tjuv rapporterade om detta till tidningen Nya Dagligt Allehanda och det blev stora rubriker. Polisen beslöt sig för att kontrollera uppgifterna och tog in Apelsinmannen för ett förhör. De behövde inte fråga flera gånger om stölderna. Apelsinmannen erkände genast och talade om var han förvarade stöldgodset.

Polisen kontaktade baronen, som påstod att det inte hade varit några stölder på slottet. Polisen fortsatte att fråga vidare och kom underfund med att baronen var indragen i en arvstvist med sin ogifta syster Clotilde von Höpken. Hon hade i samband med detta syskongräl begärt att bli omyndigförklarad för att få hjälp av en erfaren advokat för att lösa arvstvisten. Det blev Sten B:son Leijonhuvfud som åtog sig detta märkliga uppdrag.

Det är myckets om ingen vet om familjen von Langinhausen von Höpken. Baronens far avled plötsligt år 1906 och ämnade ekonomiskt kaos efter sig. Han hade enligt tidens sed aldrig förklarat godsets finanser för sin äldste son. Livet på Bogesund hade varit fyllt med glada fester. Det visade sig att obetalda räkningar låg på hög. Det gällde hantverkare och också leverantörer av tobaksvaror och dyra viner. Nu började den äldste sonen att i smyg sälja konst och olika fastigheter. Ingenting fick fläcka faderns rykte och det fick under inga villkor komma ut att familjen var i det närmaste barskrapad.

Den äldste sonen Nils gillade inte att vara på Bogesund. Han  var officer och levde mest på sitt regemente. Efter det att modern avlidit 1914 bestämde han att slottet skulle låsas igen och att systern Clotilde inte fick komma dit. Arvet efter föräldrarna skulle inte skiftas och systern fick inte ta med sig några föremål från slottet till den våning hon delade med sin bror. Syskongrälet mellan syskonen hade startat och det skulle fortsätta tills baronen dog år 1952.

Apelsinmannens stöldresor till Bogesunds slott förde med sig att arvstvisten flammade upp igen. Det var syskonens gemensamma egendom som hade stulits och familjeklenoder hade sålts till köpstarka konstsamlare. Någon måste tillsammans med polisen åka ut till det öde slottet och göra en stöldanmälan. Efter en del förhandlingar fick advokaten tillstånd att komma in ii slottet tillsammans med poliser , som vallade Apelsinmannen och en av medbrottslingarna. De erkände genast och Apelsinmannen skildrade hur de kommit in i slottet och vad de stulit. I rättegången dömdes han till knappt ett års straffarbete på Långholmens fängelse.

Det blev stora diskussioner i tidningarna om vad som hade hänt på Bogesunds slott och vad en excentrisk godsägare hade rätt att göra med sin egendom. Baronen var känd för att vara egensinnig och ofta processa med olika myndigheter. En gång hade han önskat att egendomen med stora och oavverkade skogar skulle bli nationalpark. Detta höll inte Skogsvårdsstyrelsen med utan krävde att han skulle låta avverka skog innan den blev för gammal. Efter många skriverier gav baronen med sig och avverkade betydligt mer än han borde. Senare lät baronen lägga igen åkrarna och skaffade sig mjölkkor Han såg en framtid i mejeriprodukter avsedda för Stockholms växande befolkning. I detta ärende fick han inte medhåll av Lantbruksstyrelsen.

Efter skandalerna med konststölderna kom diskussioner upp hur det svenska kulturarvet skulle vårdas. Hade en enskild person rätt att låta ett slott från 1600-talet förfalla och låta ovärderliga konstskatter förstöras av regn, mögel och råttor? Till slut enades riksdag och regering. Det skulle instiftas en ny lag, som gjorde klart att de ägare, som vanvårdade sin egendom, skulle tvingas att låta den svenska staten lösa in egendomen. Den nya lagen, ”Lex Bogesund”, antogs i konselj år 1946. Den har efter Bogesund aldrig tillämpats och idag skulle den knappast gå att använda.

Efter besöket på Bogesund har jag återvänt till skildringen av Apelsinmannen och hur pastor Kejne såg på denna stöldhistoria. Det är en helt annan tolkning än den som finns i boken om Bogesund. I denna bok har kapitlen om baron Nils von Langenhasusen von Höpken och hans syster Clotilde Höpkens varit min dagliga läsning. Jag har blivit fascinerad av syskonens öden. Baronen var egensinnig och vägrade att gå med på ett arvskifte efter faderns död år 1906 och åtta år senare efter moderns död. Clotilde var när modern dog 40 år gammal, hon var ogift och saknade utbildning. Nu tvingades hon att leva på de pengar, som brodern gav henne. De hade en gemensam bostad inte långt från Nationalmuseum och varje kväll åt de middag tillsammans. Baronen var då klädd i smoking och systern i aftonklänning. Efter middagen klädde baronen om till vardagskläder och beställde en taxi under namnet Andersson. Natten skulle han tillbringa tillsammans med sin älskarinna Karin, som bodde tillsammans med sin mamma i en enkel lägenhet på Östermalm. Hon tillhörde arbetarkassen och Clotilde samt hela släkten föraktade henne.

Konflikten trappades upp när baronen år 1938 gifte sig med sin Karin. Nu kunde inte syskonen längre ha en gemensam lägenhet och Clotilde fick finna sig i att flytta från en rymlig lägenhet på Strandvägen. I all hast fick hon bo hos en väninna och mantalskrev sig på Bogesund, slottet som hon var förbjuden att gå in i. Stölderna förde något år senare med sig att boets lösören äntligen skulle delas mellan syskonen. Clotilde behöll det hon tyckte bäst om och sålde mycket för att om möjligt leva ett liv utan att vara beroende av pengar till mat och hyra från brodern.

Baron Nils hustru Karin avled 1943 och efter detta var baronen sig inte lik. Livet hade stannat för honom. Nio år senare dog baronen och systern Clotilde slungades in i en ny arvstvist. Det var Karins systerbarn, som ansåg att de hade rätt till en stor del av arvet. Efter ett par år avgjordes tvisten till Clotildes fördel av Svea hovrätt. Nu, äntligen, var Clotilde ekonomiskt oberoende. Hon avled 1962 och var då 91 år gammal.

Det har hänt mycket med Bogesunds slott sedan det tvångsinlöstes. Slottets mark har blivit naturreservat och slottet har i viss mån reparerats. Fasaden har bättrats på, det har lagts ett nytt tak och samtliga fönster har bytts ut. Numera finns det elektriskt ljus i slottet, en lyx på landet som Clotildes mor bara kunde drömma om.

Själv kan jag inte riktigt lämna allt det som strömmade mot mig när jag satt på Stadsarkivet och mödosamt tolkade fängelseprästernas spretiga handstilar. Clotilde var bara en av alla dessa, som drabbades av långholmsfångarnas framfart. Jag kommer någon gång under de närmaste dagarna att skriva mer om henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s