Solsken och skurkar i gamla Klara

klara-augusti-2016Det är något visst med kvarteren runt Klara kyrka. Höghusen står tryckta mot varandra om man får leta länge innan det går att skymta det smäckra tornet av Klara kyrka. Speciellt när solen lyser är detta en fantasieggande stadsbild. Ett teknikintresserat barnbarn frågade mig för ungefär 20 år sedan om glidflygplan kan landa på hustaken och om det går att sätta upp en jättelik TV-antenn högst upp på kyrktornet. Jag sa bara att jag inte kunde svara på dessa frågor.
Den första gången jag fick tillfälle att ströva runt i Stockholm en eftermiddag var sommaren 1955. Området runt Klara kyrka var fyllt av grävskopor. De gamla fattigkvarteren vid Klara kyrka skulle jämnas med marken, folket skulle flyttas ut till nya bostadsområden med sol och grönska, tunnelbanan måste fram och de stora tidningsredaktionerna skulle till Kungsholmen. Jag minns att min ungdomskärlek David muttrade att detta var som att slita sönder den svenska kulturen. Kvarteren, som Nils Ferlin skildrat i sina dikter, skulle jämnas med marken. Jag kände då ganska dåligt till Nils Ferlins dikter. För mig var Klara den romantiska filmen ”Sol över Klara”, som jag såg hösten 1942.
Jag minns hösten 1942 som mycket dramatisk. De tyska trupperna tågade framgångsrikt genom Europa och under geografilektionerna fick vi varje vecka rita om kartorna och dra upp nya statsgränser. Jag hade en inspirerande lärarinna vars enda nackdel var att hon under lektionerna hyllade Adolf Hitler och tittade föraktfullt på mitt mörka hår och solbrända ansikte. Det var ransonering på det mesta och hela Göteborg var mörklagd. Det var utegångsförbud för flickskoleflickor efter klockan sju på kvällen. Undantag gällde för de flickor, som hade varit på scoutmöte och hade scoutdräkt på sig. När tillvaron var som tristast ringde en kyrklig syföreningstant hem och ville prata med mamma. Hon hade sett hur flitig jag var att gå i kyrkan och hjälpt till i församlingshemmets barnverksamhet. Nu ville hon en lördagskväll bjuda mig på den i alla avseenden ofarliga filmen ”Sol över Klara” med Edvard Persson i huvudrollen. Efter mycket diskuterande och med tillstånd från skolan fick jag följa med en lördag på kvällsföreställningen. Det jag minns bäst är filmens romantik och spårvagnsresan hem genom den mörka och tysta staden.

Hemma talade jag om att jag ville få komma till Stockholm och möte konstnärerna och bohemerna i Klara. Detta var en orimlig önskan. Kvarteren i Klara var fyllda med skurkar, vilket klart framgick av Sigfrid Siwertz två år gamla bok ”Jag fattig Syndig . . ” Här finns en fantasi över hur det gick till när tre tjuvar länsade Bogesunds slott på antikviteter. Att läsa boken var enligt mamma detsamma som att bryta mot det sjätte budordet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott” och det sjunde budet ”Du skall icke stjäla”. För att jag inte kulle smygläsa boken tog pappa ner den från bokhyllan och mamma låste in den i giftskåpet. Där låg redan en tjock fågelbok och ett häfte om sexualkunskap. Fågelboken hade hamnat där eftersom jag på söndagarna ville byta ut högmässan mot fågelskådning och kyrkans aftonsång på söndagens eftermiddag.

Denna sensommar har jag varit på Bogesunds slott och läst den tjocka och intressanta boken om slottet skriven av Inger Braun. Jag har också med stor intresse läst ”Jag fattig syndig . . ” i boken har jag hittat fina skildringar av ett Stockholm som inte längre finns. Husen och dess människor skildras så att jag känner dofterna av tobaksrök, utedass och kristidens stinkande parfymer. Alla adresser går inte att följa upp som försvunna och billiga danshaken och skogsområden, där höghusen nu sträcker upp sina tak mot himlen. När det gäller kvarteren i Klara har jag hittat några väl låsta portar, som är ett svagt eko från Sigfrid Siwertz bok.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sigfrids Siwertz novell ”Slottstappning” är en förvanskad och romantiserad skildring av de konststölder, som skedde på Bogesunds slott utanför Vaxholm hösten 1937. Slottet hade stått öde sedan åren före det första världskrigets utbrott. Tidigare generationer hade köpt konst och gjort sitt yttersta för att skapa ett smakfullt hem. Nu var underhållet eftersatt och det regnade in genom taket och flera fönster var trasiga. Stora råttor sprang runt på golven.
Sigfrid Siwertz skrev sin bok strax före det andra världskrigets utbrott. Arbetslösheten var fortfarande ett gissel och man bodde trångt och många hyrde ut rum. För flickornas del fanns alltid ordningsregeln att de inte fick ta med sig några karlar på rummen. På kvällarna träffades ungdomar och vilsna landsortbor på danshak. På bakgatorna i Klara fanns det i husens källarplan affärer där det gick att köpa stöldgods. Det är i en sådan affär som Sigfrid Siwerts novell ”Slottstappning” i boken ”Jag fattig syndig . . ” börjar. Novellen slutar på Långholmens fängelse.
Sigfrid Siwertz skrev i jagform, och jaget kallade han för Josua. Josua hade som ung börjat studera konsthistoria i Lund och då fått urusel ekonomi. Han började förfalska växlar och blev straffad för detta. Någon slutexamen blev det aldrig och han flyttade till Stockholm, där han tog alla lediga arbeten han hittade. En dag strövade han igenom Klara och skymtade i ett skyltfönster bakom skrot och antikviteter en bekant från Lund. Det var Gulbris, som hade haft en pantbank i Lund och nu blivit antikvitetshandlare i Stockholm. Josua gick in för att prata och erbjöds då att sitta på den yttersta kanten av en sliten soffa med blekta broderier. De pratade om livet i Lund och när det blev stängningsdags bjöd Gulbris in Josua till sin lilla lägenhet två trappor upp. Från det smutsiga fönstret kunde Josua titta ner på utedassens tak och överfyllda soptunnor.

Josua ringde till den närmaste krogen och beställde middag. Josua fick äntligen tillfälle att äta sig mätt på fläskkotlett med brun sås och potatis. Han fick också en sup och den följdes av ett par till. När cigarrerna kom fram ur ett gammalt skrin reste sig Gulbris upp och spanade ut över den trista gården. Efter detta drog han ner rullgardinerna och satte sig så när Josua han kunde. Sedan började han viska fram ett förslag.
”Det gäller spökslottet Gravinge på Värmdö. Grevinnan, som äger slottet, åker aldrig dit. Hon har dålig ekonomi och bett mig smyga in i slottet och ta med några antikviteter och sälja. Josua, ni är ju konstkännare. Skall vi göra detta tillsammans med Målaren, som har vuxit upp i närheten av slottet. När grevinnan har fått sitt, kan vi dela vinsten.”
Josua tittade på sina trasiga skor och behövde inte fundera många sekunder. Han lovade genast att ställa upp. Efter ett par dagar träffades de alla tre ute i skogen ett stycke från Gravinge. De hade parkerat en gammal Ford en bit från slottet. De var beroende av detta för att få med sig allt det de skulle plocka med sig. De smög sig fram till slottet och slog sönder ett fönster i den nedersta våningen och klättrade in. På så sätt kom de in i den lilla slottskyrkan och på altaret stod ett par tunga ljusstakar. De var helt charmlösa och de tre kumpanerna hittade en trappa ner till gravvalvet, där kistor stod uppradade. Josua läste på namnskyltarna och konstaterade att här hade män, som betytt mycket för vårt land, fått sin sista vila. Det var som om spöken tassade tunt bland kistorna och de tre letade sig upp i slottet och sökte sig igenom våning efter våning. De tittade i skåp och lådor och förtjusningen var stor när de hittade en vacker snusdosa i silver. På locket fanns en gravör av en smäcker och naken kvinna. Då ropade Målaren förtjust att hon liknade hans drömtjej Ulla.
De tre kumpanerna hade till slut bara källaren kvar att snoka igenom. Där stötte de på en krasslig och gnyende rävvalp. Strax bredvid fanns vinkällaren med ett litet förråd av dyra viner. Josua hittade en korkskruv, öppnade en flaska och satte den för munnen och stjälpte i sig hela innehållet. Seden höll han på att falla ihop. Vinet var starkare än han hade tänkt sig. Gulbris, som var mycket försiktig med alkohol, blev förargad. Nu var det dags att packa bilen och åka hem till Klara. Josua var inte att räkna med eftersom han knappast kunde stå på benen.
Det blev fler stöldresor ut till Gravinge skott. Stöldgodset såldes sedan i Gulbris affär och Josuas ekonomi var tillfälligt räddad. En kväll föreskog Målaren att de skulle gå ut på restaurang och äta ett skrovmål. De valde Gondolen och njöt av mat och dryck medan de fick se hur gatubelysningen tändes. De beställde in sina supar och Gulbris sköt över sina glas till Josua, som med välbehag svalde dem. Hela tiden tittade sig Målaren oroligt omkring. Så snart notan var betald drog han med sig Josua till ett billigt danshak. Nu skulle de inleda natten i vackra flickors sällskap.
Målaren spanade genast in att hans Ulla svävade runt med en man, som verkade vara bekant. Målaren fattade misstankar om att Ulla var där tillsammans med en civilklädd polis med uppdrag att skvallra om stölder hon kände till. När det var dags att bjuda upp till nästa dans knuffade han fram Josua, som plötsligt upptäckte att han svävade runt i Ullas armar. Nu började Josua berätta om det spökliga slottet med allt som fanns där. Han blev lyrisk när han kom till gravvalvet och till snusdosan. Ulla hörde intresserat på och log uppmuntrande mot Josua, som fortsatte att skrytsamt berätta om äventyren på Gravinge slott.
Det utvecklades till en intetsägande kärlekshistoria mellan Josua och Ulla. Josuas ekonomi hade blivit så bra att han hade fått råd att bjuda Ulla på krogen och halvsula sina skor. Nu kunde han gå utan att uppleva att få in skavande stenar under fotsulorna. En söndag åkte han tillsammans med Ulla till ångbåtsbryggan i närheten av Gravinge slott. De slog på stor och åt ångbåtsbiff. Sedan slutade allt med katastrof. Ulla var en av polisens utvalda spioner med uppdrag att ta reda på varför Stockholm nu översvämmades av antika föremål. De måsta ha skett en konstkupp någonstans och detta var i det övergivna spökslottet Gravinge. .
Josua kallades in på förhör. Han erkände genast och berättade hur allt hade gått till. Han dömdes till nästan ett års straffarbete på Långholmens fängelse. Grevinnan konstaterade att hon aldrig bett Gulbris sälja hennes antikviteter och att hon avskydde att prata med män. Alla karlar, oberoende av samhällsställning, var enligt henne opålitliga skurkar.
Josua, som i verkligheten hette Mikael, kände sig utpekad av Sigfrid Siwertz som en opålitlig och alkoholiserad brottsling. Han hade avtjänat sitt straff och tack vare stöd från Stockholms Stadsmission höll han på att få rätsida på tillvaron. Han hade lämnat livet bland småtjuvarna i Klara bakom sig och livnärde sig nu som ”Klok Gubbe” i Gamla Sta´n. Han hade vuxit upp på ett apotek i en mindre stad och kunde alla knep när det gällde att av vilda växter koka verksamma mediciner. Ibland kallades han för San Franciskus eller mannen, som brydde sig om de svagaste i samhället.
Idag har höstsolen lyst över Klara och jag önskar att några ungdomar bredvid statyn över Nils Ferlin vid ingången till kyrkogården får uppleva samma glädje av förälskelse och romantik som paret i filmen ”Sol över Klara”. Skurkar strövar fortfarande runt i området. Nu är det inte tankarna på att tömma ett övergivet slott på dyrbarheten som gäller utan att stjäla folks identiteter och plundra deras bankkonton. Detta skildrar dagens författare med inlevelse. Tyvärr är författaren Sigfrid Siwertz i det närmaste bortglömd och ingen i kvarteren runt Klara kyrka har varit på Bogesunds slott och där förstått vad det var Gulbris från sin antikvitets-och lumphandeln organiserade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s