Sjön Tåkern och anden Jarro

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De sista dagarna har jag suttit och gått igenom delar av mitt stora bildarkiv. Bilderna från sommaren 2007 gav upphov till mänga minnen. Det var sista sommaren som min make David var fullt frisk och vi gjorde då flera spännande vandringar. En av dessa var i trakterna kring sjön Tåkern i Östergötland.  Det var första gången som jag besökte denna fågelsjö.

 

Jag hade som barn en önskan att få komma till Tåkern en vårdag och få lyssna till ändernas kackel och lärkornas drillande. På höstarna ville jag ro i  en flatbottnad liten båt och från den meta abborre. På Västkusten, där jag växte upp,  var det bara vittling eller torsk som gällde.  Abborre var mat  för överklassen. Den hade otroligt många ben och det var knappt hälften som gick att steka som filéer. Om jag kom till denna sjö  i september  skulle jag leva ett överklassliv och steka nyfångad abborre i smör tillsammans med kantareller eller de svampar jag hittade. 

 Inspiration till drömmen om Tåkern var kapitlet om anden Jarro i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Jag läste delar av denna bok den sommar jag fyllt nio år. De kapitel, som handlade om lidande och död, hoppade jag över och läste bara sidorna med historier som slutade  lyckligt. Dit hörde kapitlet om Jarro anden.

Idag är det inte många som tänker på att det kan bli brist på mat. Mycket mat slängs och det har blivit vanligt att folk lägger upp mer på tallriken än de äter upp. I mitten av 1800-talet avlöste det ena svältåret det andra. Då togs beslut om att sänka sjöarna för att få mer åkerjord. Detta skedde i Östergötland och Tåkern sänktes med ungefär två meter. Resultatet blev en överraskning. Det hade skapats en sjö, som inte blev djupare än ungefär en meter. Här trivdes  abborre, gädda och sjöfåglar mycket bra. Tåkern blev en fågelsjö och kunde snart dra till sig både jägare och nyfikna fågelskådare.

De utdikade markerna gav under de första åren mycket rikliga skördar. Den gamla sjöbottnen var rik både på näring och på kalk.  Vid strandkanten  uppstod betesängar med blommande orkidéer. Både fåglar och fiskar trivdes och förökade sig bra.  Tåkern blev ett skafferi för alla som bodde runt sjön. Det som saknades var mark för att odla säd och potatis.

I riksdagen var det ständiga gräl mellan de som ville ha skyddstullar och alla, som önskade få ett fritt utbyte länderna emellan av varor. På så sätt skulle livsmedlen bli billigare. Vännerna av skyddstullar gick ofta segrande ur debatterna. Om skyddstullar skulle bli verksamma, måste de svenska bönderna producera mer brödsäd. Alltså behövdes det mer åkermark och ett bra förslag år 1902 var att torrlägga hela sjön Tåkern. Förslaget möttes av protester, men trots detta klubbades det igenom i riksdagen. Problemet med genomförandet var att det saknades pengar till detta. Vem skulle betala?

Den mest tongivande i proteströrelsen var Selma Lagerlöf. Tåkern med sitt rika fågelliv måste bevaras och vid stränderna skulle kommande generationers skolbarn få ta del av vårt lands rika fågelliv. Hon var aktiv i denna proteströrelse samtidigt som hon skrev folkskolans nya läsebok ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. I kapitlet om anden Jarro låter hon förutom Jarro en pojke på fyra år  och hunden Cesar framföra kritiska åsikter om sjösänkningen. Fåglarna skulle bli av med dina  häckningsplatser och Jarro skulle tvingas söka upp en annan sjö.  Den outtalade frågan är om alla grunda slättsjöar skulle försvinna. Var skulle i så fall kommande generationers barn få möjlighet att på plats få sätta sig in i hur den svenska naturen var beskaffad och vilka sagoväsen det gick att hitta där?

Alla, som från början tänkt satsa pengar på torrläggningen av Tåkern, drog sig ur projektet.  Beslutet om torrläggningen fanns kvar men genomfördes aldrig. Efter segdragna förhandlingar förklarades Tåkern 1975 som naturreservat.

 

September år 2007 kom jag äntligen till Tåkern. Jag fick uppleva fågelstrecken över sjön.  Vi hittade en stig genom strandängarna och kom ner till sjökanten. Här låg två gamla träbåtar och de påminde mig om barndomsdrömmen att meta abborre. Vi fiskade inte utan njöt bara av naturen.

 Jag har de sista dagarna läst om kapitlet om anden Jarro. Det är ett märkligt dokument om den spirande miljörörelsen för drygt hundra år sedan. Frågan gällde då om folket runt sjön skulle satsa på mer åkermark eller om de skulle bevara naturen. Idag är problemen helt annorlunda. Betesdjuren håller på att försvinna och de gamla sjöängarna förvandlas långsamt till speciella skogar. När stormarna viner över Östergötlands slättland hukar sig träden ner. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag har jag haft besök av en barnfamilj. En av grabbarna var lika gammal som pojken i berättelsen om Jarro anden. Han var nyfiken och undersökte allt i trädgården. Hans stora naturintresse gick det inte att ta fel på.  Han skulle troligtvis ha gjort som pojken i historien, sökt sig ner till strandkanten och där försökt att spana in anden Jarro och lekt med de sagoväsen, som barn ofta hittar i naturen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Om jag dagligen umgicks med förskolebarn skulle jag skriva om historien om anden Jarro. Jag är övertygad om att den har mycket att ge dagens datorfixerade barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s