För ett par dagar sedan var det Mikaelidagen, en dag då vi skall tänka på att det kanske finns änglar. Jag upplevde svagt närheten av en ängel utanför kyrkan i Nacka. Söndagens sista strålar hade letat sig fram genom ekarnas grenverk fram till kyrkan  och lyste på ängeln över porten. Jag var i denna kyrka för att vara med om invigning av ikoner, något som jag bara hade hört talas om som en rysk tradition men aldrig själv varit med om. Min nätkompis Barbro hade frågat om jag ville vara med. Hon är ikonmålare och denna sommar har hon varit på fördjupningskurs på Gotland i konsten att måla ikoner. Detta var kursavslutningen och nu skulle ikonerna välsignas av en präst.

Ikonerna stod uppställda i en rad till vänster nedanför trappan upp till koret. Till höger satt kyrkokören, som sjöng gamla kristna hymner. Det var mycket stämningsfyllt och jag det var som om fornkyrkans kamp för en bättre värld talade till oss genom ikonerna. Efter psalmsång och bibelläsning fick ikonmålarna en och en komma fram till prästen och berätta något om sitt motivval. Detta var gripande. En kvinna berättade om att hennes kristna tro hade fördjupats medan hon målade och en annan om hur hon studerat bilder från Katarinaklostret för att finna inspiration i världens äldsta ikoner. De är från 500-talet och hela klostret ingår i vårt världsarv. Klostret ligger på ett Berg i Sinaiöknen och numera är en förbjuden plats att besöka. Alla vet att IS inte har några hämningar när det gäller att förstöra platser med kristen historia och ingen vågar garantera att det råder säkerhet i detta gamla kloster. Ikonen blev en länk till en svunnen och fredlig tid.

Den sista, som fick sin ikon välsignad, var Barbro. Hon hade valt att avbilda Jungfru Maria. Det var en annorlunda bild av Jungfru Maria än vi är vana vid. Ansiktet speglade både smärta och glädje. Maria anade att hon skulle komma att stå vid ett kors och se sin slagne son hänga där och hon anade också uppståndelsen. Sedan hade Barbro skildrat något helt annorlunda och det var kärlek och omtanke. Det vilade något av Karlfeldts dikt om den unga Maria, som kom nedför ängarna i Sjugare by och gav samtidigt en glimt av den unga kvinna, som skildras i Höga Visan i Gamla Testamentet i Bibeln. Barbro lät sin Maria täcka sitt hår med ett mörkrött glänsande dok, som påminde om ett moget granatäpple. Hon var på väg att möta våren.

”Kom min vän, låt oss gå ut på landsbygden
och där stanna i byarna över natten.
Bittida må vi gå till vingårdarna för att se
om vinträden hava slagit ut
om knopparna hava öppnat sig
och om granatäpplena hava fått blommor”

Höga Visan kapitel 12 från  1917 års bibelöversättning.

invigningen av ikonerna blev det ljuständning. Jag tvekade att gå fram, men Barbro kom till min bänk och hämtade mig.
”Tack för att du kom!” viskade hon.

Hand i hand smög vi oss fram till ikonerna. Här rådde samma stämning av Guds närhet som jag ett fåtal gånger har upplevt i det katolska Sydeuropa. Jag tände ett ljus tillsammans med Barbro och stannade till framför Barbros ikon. Jag kände mig tacksam för att jag har fått det bra efter det att jag lämnat ett ibland stressigt arbetsliv bakom mig.

Kören sjöng Fader vår och Välsignelsen och denna annorlunda gudstjänst avslutades med en aftonpsalm. Tysta skred Barbro och jag ut ur kyrkan. Nu var det skymning och vi bara anade att kyrkans skyddsängel spanade på oss så att vi inte råkade illa ut på den gemensamma grusvägen för gående och cyklister ner till busshållplatsen.

På hemvägen kände jag stor tacksamhet mot Barbro, som tagit med mig på denna gudstjänst och också mot själva livet. Det har trots motgångar i ungdomsåren gått bra för mig. Mina barn har det bra och nu är det yngsta barnbarnet på väg in i vuxenlivet.

När jag kom hem var det mörkt. Jag tog fram min Bibel och bläddrade fram Höga Visan.  Här var det vår med blommade fruktträd och i min kök doftade det höst av nyplockade äpplen. Känslan av andakt fanns kvar inom mig. Sedan öppnade jag psalmboken och läste fornkyrkans gamla kvällshymn högt :

”O Kristus, du som ljuset är
dig kan ej mörker bliva när
Vi skådar upp i tron till dig
när solens ljus fördöljer sig”

Nummer 185 i 1986 års Psalmbok

OLYMPUS DIGITAL CAMERA