Ett slåttergille på Årstafruns tid

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att fundera över hur Stockholm har förändrats och hur staden såg ut före höghusens och tunnelbanans tid. Det finns flera både kända och okända författare som har skildrat vår huvudstad. En av alla dessa är Märta Helena Reenstierna eller i dagligt tal kallad Årstafrun. Hon var född år 1753 och gifte sig när hon var 24 år med den tjugo år äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell, som var ägare till Årsta gård i Brännkyrka socken. Gårdens huvudbyggnad finns fortfarande kvar. På vårarna brukar jag traska förbi gården och då fundera över hur det var att vara husmor på en stor gård strax utanför Stockholms stadsgräns med bland annat tobaksodlingar och egna fiskevatten.

 

Årstafrun fick åtta barn men bara sonen Hans Abraham överlevde barndomen. På nyårsdagen 1793 började Årstafrun att skriva dagbok. Året som kom skulle hon fylla 40 år och Hans Abraham 13 år. Ryttmästaren, som tidigare i livet gillat sällskapsliv, hade nu blivit ganska vresig. Han skötte gården själv med hjälp av drängar och pigor. I hushållet fanns också Sven Kindberg, som tidigare varit informator för Hans Abraham. När dagboken börjar har studierna med Hans Abraham upphört och Sven Kindbergs roll på Årsta är att vara betjänt. Han har också en annan roll på Årsta. Eftersom ryttmästaren mycket ovilligt deltog i sällskapslivet fick Sven Kindberg rycka in och vara kavaljer till Årstafrun.

 

Det var tradition att fira prins Fredrik Adolfs namnsdag och födelsedag den 18 juli med ett slåttergille. En självskriven gäst på dessa fester var Carl Michael Bellman. Detta år skulle bli festligare än vanligt. Årstafrun började förberedelserna i god tid. Det första hon gjorde var att skicka ut inbjudningskort till 45 gäster. Hedersgästen var Carl Michael Bellman, som var en gammal god vän både till ryttmästaren och Årstafrun. Hon beställde en musikkår och såg till att det fanns extra personal, som på olika sätt skulle hjälpa till. Alla dränghustrur och deras barn blev bjudna. När detta var gjort upptäckte hon att hennes tallrikar och glas inte skulle räcka till. Alltså for hon in till staden och köpte det som behövdes och också bakelser. Sedan var det maten. Nu slaktades två grisar, ett får och en kalv. Ingen skulle behöva gå hungrig från detta slåttergille.

 

Det skulle gå åt mycket öl och detta fick pigan Catharina brygga . Drängarnas uppgift blev att ställa i ordning en lövsal där gästerna kunde samlas vid de framdukade faten. Eftermiddagen före festen hände det som inte fick hända. Det blev ett förskräckligt åskväder.

 

När åskan mullrat färdig beställde ryttmästaren fram sin häst och vagn. Det var dagen före en fest och då skulle enligt tradition skjutas 60 lösa skott. För att klara av detta måste drängarna hjälpa till och Sven Kindberg höll ett vakande öga över drängflocken. Det var långt ifrån säkert att de var nyktra vid denna provskjutning .

 

Kalasdagen kom och folket från Årsta tågade till slåtterängen. Först gick ryttmästaren och efter honom Årstafrun, Sven Kindberg och sonen Hans Abraham. Därefter kom tjänstefolket med barn och sist drängarna, som hade startat morgonen med flera stora supar. Årstafrun inspekterade att allt var på plats och klockan ett började gästerna komma. Nu konstaterade Årstafrun att 19 av de inbjudna gästerna inte kom och bland dessa var vice häradshövding Pettersson. Detta var en betydande man i området, han var stormästare i Par Bricole och ägde Hägerstens gård.

 

Festen inleddes med att ryttmästaren sköt 200 skott från sitt batteri. Hedersgästen Carl Michael Bellman sjöng en visa, som han diktat speciellt för denna fest.

 

”Traktören, han vid skänken
vår glada vän ryttmästaren
som fäst den våta länken
med glas och bägaren,
hans skål tillhör oss dricka nu
liksom vår Årstas nådig fru
och skördeman på bänken.
skall vakna klockan sju.”

 

Det skålades flera gånger prins Adolf Fredrik, som denna dag fyllde 37 år och för värdfolket. Musikerna spelade och alla hade roligt. Det blev kväll och skymning. Då signalerades till uppbrott. Musikerna gick i täten och gästerna och Årstafruns familj följde med. Man gick fram till Liljeholmen och över bron och skymtade det grå berget Högalid och fortsatte fram till Hornskroken på berget vid Wirwachs malmgård. Här skingrades gästerna och Årstafrun vandrade hemåt nöjd med att kalaset trots de berusade drängarna hade blivit lyckat.

Idag på morgonen har jag traskat den sista del av gästernas vandring från Årsta. Jag tog tunnelbanan till Hornstull och gick Hornsgatan fram till Ansgarieberget. På Årstafruns tid fanns här en tvärgata, som kallades för Hornskroken. Den strävade uppför berget till Wirwacks malmgård från 1770-talet. Idag har denna gatstump bytt namn och kallas för Ansgariegatan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag stod utanför malmgårdens låsta och höga järngrind och funderade över hur denna del av Södermalm såg ut på Årstafruns tid. Brännkyrkagatan löpte uppför berget till malmgården, där den tvingades att göra en krök, som fick namnet Hornskroken. På malmgården bodde en apotekarfamilj och här fanns både vagnar och hästar. Jag gissar att grinden kom till på apotekarfamiljens tid. Stadsplanerarna var överens om att västra Södermalm var ett område med bergsknallar, som det var besvärligt att ta sig upp på. Det fodrades stort mod att så sig ner här. Det var de utslagnas område och här klängde hantverkarnas små stugor sig fast vid berget. Vintertid fanns det inget skydd för stormen. Ordningen var inte den bästa vilket framgår av Fredmans epistel nummer 64. Här bodde Fröman som då och då ordnade baler för det enkla folket. Det som hände på den sista balen är ingen sedelärande historia och den var förbjuden läsning i min barndoms flickskola. Episteln berättar först kortfattat om att matroser och tog sig en svängom på golvet medan en liten orkester spelade. Efter detta får vi veta detaljer om de olika gästerna.

 

”Vem är flickan med styrman där ligger?
Hon flåsar och bröt sin korsett.
Lördan hon dansar, söndan hon tigger.
Måndan hon virvlar sin spinnrock så lätt.
Söndan hon står inför kamnärsrätt.”

 

Årstafrun skulle inte känna igen sig om hon idag kom för att spana in apotekarfamiljen på malmgården. Flickorna, som ställdes inför kamnärsrätten på grund av att de strök runt som tiggare, brukade Årstafrun spana in på söndagarna. Dessa flickor fördes till Spinnhuset på Långholmen där de skulle spinna både ull och silke. Spinnhuset hade en egen kyrka och dit brukade Årstafrun åka. Flickorna satt på en läktare under taket och om vanliga kyrkobesökare sträckte på halsarna kunde de skymta flickorna.

 

Naturen har ändrats. Berget har planats ut och i bergets sprickor har man planterat träd och buskar. Området är lummigt och de stora trädkronorna kunde idag fånga in stormvindarna från norr. Här strövar hundägare runt och de är noga med att plocka upp allt det deras älsklingar lämnar efter sig. Det är som om det aldrig har funnits berusade matroser eller glädjeflickor i dessa prydliga kvarter. Den stora förändringen skedde på 1870-talet när Hornsgatan sprängdes fram genom berget och när stadsplanerarna funderade på att uppföra en kyrka till Nordens apostel Ansgars minne. Då fick berget vid malmgården ett namn och det blev Ansgarieberget.

 

Rucklens tid är för längesedan förbi. På Bellmans tid skymtade den förmögna medelklassen och de utslagna varandra. De, som var nyfikna, kunde ta reda på hur matroserna och spinnerskorna levde. När det gäller att skildra detta var Carl Michael Bellman en mästare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilden föreställer Ansgariegatan

En tanke på “Ett slåttergille på Årstafruns tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s