Tacksägelsedagen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Idag har jag mycket att vara tacksam för. Min trädgård har sprutat fram frukt, potatis och blommor i så stora mängder att jag har kunnat dela med mig till alla, som inte har en egen trädgård eller har råd att köpa svenska äpplen. Jag är också glad  att vi lever i ett land, som inte plågas av inbördeskrig. Jag tänkte på detta när jag i affären köpte granatäpplen, som under senmedeltiden symboliserade att Jesus uppstod från de döda och även för Guds givmildhet. Kärnorna av granatäpple är hälsosamma på grund av att de innehåller vitamin C och ämnen, som sänker blodtrycket.

För min mammas gamla mostrar spelade Tacksägelsedagen en stor roll. De växte upp i ett soldattorp utanför Skara. Det var en stor barnskara och det var inte alla dagar barnen kunde få äta sig mätta på kvällarna. På Tacksägelsedagen kom storbönderna släpande med säckar fyllda med potatis och korgar med äpplen och päron. Utanför kyrkporten välsignade prästen alla dessa gåvor och efter detta delade klockaren ut mat till alla, som inte hade det gott ställt. Först att få potatis och äpplen var de indelta soldaterna. De uppfattade detta mattillskott som en gåva av Gud och att både församlingen och Gud tackade de indelta soldaterna för att de var villiga att vid krig försvara fosterlandet. I mitten av 1800-talet levde fortfarande minnet av slaget vid Poltava kvar. Flera av de hemvändande soldaterna hade i fångenskapen lärt sig att läsa och de hade vant sig vid en annan gudsuppfattning än den som dikterades av biskopen i Skara. Nu kom en spirande väckelserörelse till soldattorpen. Biblar var en bristvara och mammas morfar fick nöja sig med evangelieboken, som sedan gick i arv till de ogifta döttrar, som bosatt sig i Göteborg. Dessa i mitt tycke uråldriga gamla mostrar hade inte mycket till övers för kyrkans katekesdrill och tillhörde Svenska Missionsförbundet.

Jag växte upp i Göteborg under det andra världskriget och det var det inget speciellt med Tacksägelsedagen. I skolan sjöng vi veckan före denna dag psalmer , som jag inte förstod. Det lönade sig aldrig att fråga. Vi skulle vara Guds barn och som sådana skulle vi förstå allt. Att fråga var att tvivla och detta kunde medföra indragna förmåner som att läsa roliga böcker och vid enstaka tillfällen få gå på bio.

För att nya lagar, ransoneringar av livsmedel, mörkläggning och andra förändringarskulle gälla måste först en kungörelse om detta läsas upp. Dessa lästes upp i samband med högmässan på söndagarna. De allra viktigaste kungörelserna hade undertecknats av kungen. Det blev alldeles tyst i kyrkan när klockaren stolt visade upp breven med lacksigillen och sedan värdigt tog fram en specialkniv och sprättade upp kuvertet. Vad var det vi måste vara beredda på? Hade vårt land gått med i kriget? På vilken sida var det?
Den enda nya bestämmelse jag minns var att det inte längre var straffbart att vara homosexuell. Jag visste inte vad detta innebar och vågade inte fråga. Det enda jag förstod var att det inte gällde mig. Inledningsorden på dessa kungörelser tyckte jag var märkliga.

”Vi, Svea, Göta och Vendes konung Gustav V vilja nu meddela det svenska folket att . . . ”

Kungen sa inte jag utan vi och använde pluralisform av verben. Det jag aldrig vågade fråga om var om Gud kallade sig själv för vi eller jag. Han borde ju ha samma ställning som kungen. Vi sjöng psalmen ”Nu tacka Gud allt folk ”, vilket för mig innebar att Gud-Vi tackade mig för att jag snällt och ibland mycket ovilligt gick till högmässan varje söndag. Detta tyckte jag var ett sympatiskt drag hos detta Höga Majestät, som krävde katekesrabbel och som ogillade att jag på söndagarna ville vara ute i solen och få byta ut högmässan mot aftonsången.

Igår medan höststormen ven i trädkronorna tog jag ner några av de sista äpplena. Samtidigt hade jag ett längre samtal med Gud, som jag ibland kallade för Höga Majestät och ibland för du. Höga Majestät ansåg att jag borde vara tacksam för att jag fått det så bra och inte ständigt påminna honom om allt det som hände under 1930-talet.Nu gäller det att inse att alla måste hjälpa till att bygga upp något nytt. Jag påpekade hur svårt detta kan vara. Att lära sig något nytt är spännande men att glömma gamla oförrätter är svårt. Då kom en häftig vindstöt och det knakade som ett varningsrop i den stora eken vid infarten. Höga Majestät tystnade och när vi senare återupptog samtalet gick det att säga du till honom. Detta innebar att min tolkning att Gud tackar folket fick godkänt. Jag fick beröm för att jag delar med mig av trädgårdens överflöd.

Ibland kom mammas gamla mostrar hem till oss på Tacksägelsedagen. De hoppades att få några äpplen. Mamma brukade köpa äpplen på torget och ge till mostrarna. Hon ville inte tala om att församlingsborna aldrig skänkte äpplen till kyrkan. Tiderna har verkligen förändrats. Varje höst ligger det mängder av fallfrukt på gräsmattorna i villaträdgårdarna. Det är få som inser att flera kyrkor önskar sig svensk frukt till sin ungdomsverksamhet och som gåvor till alla med låg pension. Denna höst har jag delat med mig till två kyrkor i min församling.

Idag på tacksägelsedagen skall jag gå till kyrkan i Gröndal och lämna obesprutade röda äpplen och en burk med hemkokt plommonmarmelad. Det skall vara en söndagssamling för alla åldrar och med söndagsskola för barnen. Efter gudstjänsten skall allt det som skänkts säljas på skördeauktion till förmån för alla, som har det svårt i krigsdrabbade länder. Detta är ett sätt för församlingen att visa tacksamhet för att vi har sluppit inbördeskrig och orkaner liknande den som har lagt delar av Haiti i ruiner.

Det är ruskväder ute och jag tittar på mina blommande sticklingar av pelargonier. Jag har lärt mig att hösten är vårens moder och detta är något att vara tacksam för .Jag har plockat fröer och tagit undan sättpotatis. I mina tankar är det vår och då skall jag så och plantera. Då är det tid för uppståndelse och dags att med tacksamhet minnas höstens granatäpple med alla dess hälsosamma kärnor. En uppståndelsehymn och samtidigt en vårpsalm med text av Johan Alfred Eklund och musik av ärkebiskop Natan Söderblom  finns inom mig. Den har nummer 198 i vår nuvarande psalmbok.

” Lik vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför så länge världen står
det efter vinter kommer vår
så ock i andens rike.”

En tanke på “Tacksägelsedagen

  1. En fin text och fina tankar. Din berättelse om att vara barn i Göteborg under kriget påminner mig om Marianne Fredrikssons böcker, speciellt Anna, Hanna och Johanna och Simon och Ekarna. Det är nyttigt att lära sig att vara tacksam för det man har tycker jag – det utesluter inte att man kan vara kritisk och vilja ändra på det som är fel och i obalans.
    Annika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s