Höst i min trädgård

applen-2016-10-13-15-34-16Den här hösten har varit annorlunda. Allt är senare än det brukar vara och torkan har fört med sig att äpplena är mindre och sötare än de brukar vara. Två äppleträd har sprutat fram stora och röda äpplen. De är inga ädla träd utan kommer från fallfrukt, som jag en gång för längesedan bara slängde ut på gräsmattan. Jag har plockat, kokat mos och skänkt bort mängder av äpplen. Trots alla dessa ansträngningar finns det minst tio kilo kvar att ta hand om.

ekollon-okt-16

 

Lövfällningen är senare och bara ett fåtal löv har dalat ner från den stora eken vid infarten från gatan. Det är ovanligt många ekollon denna höst och de ligger överallt. De skator, som glatt hoppar runt på gräsmattan, konstaterar med ett glatt kraxande att ekollon är ingenting för deras kräsna magar. Idag har jag börjat kratta undan dessa små vackra naturens egna konstverk och samtidigt minns jag hur jag under krigsåren samlade ekollon för att kunna sälja till ett kafferosteri. De skulle rostas, malas och sedan förvandlas till kaffesurrogat. Jag försökte först göra familjens egna kaffe och stoppade in ollonen i ugnen och lät dem hårdna i eftervärmen från brödbaket. Då började det stinka skogsbrand och jag slängde upp köksfönstret. Detta borde jag inte ha gjort. Lukten var så intensiv att en grannfru knackade på köksdörren. Hon ville veta om det brann inne hos oss och varför vi inte hade larmat brandkåren. Efter detta hamnade de uppsamlade ollonen hos rosteriet och förtjänsten räckte till inköp av två flickböcker, som jag slukläste efter den trista läxan i katekes. Vad visste Martin Luther om hur en tjej hade det på 1940-talet? Vad det äktenskapsbrott att läsa romantiska flickböcker, vilket en av prästerna i Annedals församling påstod?

Det kupongfria och ganska billiga kaffesurrogatet blev ingen försäljningsframgång. Hösten därpå gick det bra att sälja ekollon till djurskötaren i Slottsskogen i Göteborg . De gick att använda som mat till några av djuren. Här fick jag bara hälften av vad jag fått på kafferosteriet och hösten därpå slutade jag samla ekollon. Detta var ganska trist eftersom jag gillade att ströva runt under de stora ekarna vid Annedalskyrkan.

Kanske är det så att kvinnliga matskribenter, som inte själva har erfarenheter av det andra världskriget, börjar förbereda sig på att det kan bli brist på livsmedel. De räknar konstigt nog med obegränsad tillgång på elektricitet. Det finns mängder av recept på hur man kan använda ekollon i matlagning. Det första som gäller är att ekollonen skall rostas i ugn. Ingen av dessa damer tittar tydligen på sin elmätare. Ugnen är en energislukare. Det har tydligen blivit på modet att göra sitt eget ekologiska och koffeinfria kaffe av ekollon. Jag undrar hur mycket socker och varm matlagningsgrädde som behövs för att göra detta drickbart. Nu hoppas jag på turen i form av att någon knackar på dörren och vill plocka upp mina ekollon för att göra sitt eget nyttiga kaffe. Det går också att använda rostade, skalade och kokade ekollon i brödbaket. Detta var det ingen som kom på i mitt föräldrahem. Jag antar att det var efter mitt misslyckade försök att rosta ekollon som inte mamma vågade sig på detta.

Jag vet vad jag har att vänta mig när höstregnet äntligen kommer. Då blir ekollonen på trädgårdsgången hala och jag själv och besökarna måste se upp. Ibland klagar de som går på trottoaren utanför min mur över halkrisken. I år har jag sluppit detta. Gatukontoret lät för några veckor sedan sin stora sopmaskin bullra fram nedanför eken. Alla ekollonen försvann in i maskinens skräpbehållare för sin fortsatta färd till anläggningen för brännbara sopor.

Det finns andra glädjeämnen i trädgården. Dit hör att jag har fått en rekordskörd av björnbär. De är ganska sura och kräver en hel del socker för att bli njutbara. De fröätande småfåglarna är inte intresserade, eftersom maten är godare på grannarna fågelbord.

Det jobbiga med hösten är att skymningen kommer krypande tidigare dag för dag. Lönnlöven skimrar i skenet från gatubelysningen och detta ser en smula spöklikt ut. Ibland funderar jag på att skriva en spökhistoria om en fattig man, som för trehundrahundra år sedan hade en fiskekoja där mitt hus nu står. Då var stora delar av mitt kvarter en grund sjö och här trivdes fisken ruda. Historien skall börja med svaga knackningar på ett av fönstren i källaren. Sedan glider vålnaden in och slår sig ner i trädgårdsstolen framför den öppna spisen. Säkert hoppas han på att jag skall tända en värmande brasa. Även spöken kan frysa.

Hösten är en tid för läsning och eftertanke. Jag gillar denna årstid, som är fylld av drömmar om våren.

2 tankar om “Höst i min trädgård

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s