En bön om försoning i Mellanöstern

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag har jag något över hundra vänner på Facebook och en av dessa är biskopen i Västerås stift Mikael Mogren. Detta är jag stolt över. För ett par  dagar sedan fick jag på Facebook en uppmaning  från  biskopen  att varje lördag, när jag lyssnar på att kyrkan i min församling ringer in helgen be att det blir försoning i Mellanöstern och att bomberna skall sluta  att regna över staden Aleppo. Jag blev tacksam för detta meddelande om en bönering. Konflikterna i Syrien och i Israel har fått mig att inse att jag inte vet speciellt mycket om dessa områden  De sista veckorna har jag läst mycket om Mellanöstern och det har blivit  en stor  trave med böcker på det lilla bordet vid köksfönstret.

Mellanöstern är märklig. I detta område mellan Medelhavet, de stora öknarna och floderna Eufrat och Tigris har tre världsreligioner uppstått och här har kampen om öknens oaser och viktiga handelsvägar varit hård. I många av dessa konflikter blev judarna besegrade och bortförda som slavar först till Babylonien  och  år 70 till Rom. Upproret jäste bland de kvarvarande judarna och år 138 beslöt sig romarna för att en gång för alla krossa judendomen. Jerusalem förstördes och där templet hade stått reste sig byggnader till de romerska gudarnas ära. Staden fick ett nytt namn Aelia Capitolina. De judar, som sysslat med tolkning av de heliga skrifterna, flyttade till staden Tiberias i Galiléen. Här växte det upp ett judiskt kulturcentrum, som upplevde en blomstringstid samtidigt som den skandinaviska vikingatiden.

 

Det var under dessa år som det Gamla Testamentet skrev ner på hebreiska.  Boken fanns bara i ett enda exemplar och den ansågs ha magisk kraft. Under denna tid härskade araberna över  Mellanöstern och judarna kom bättre överens med detta folk än med de kristna. Deras förhistoria var gemensam, men olikheterna låg i Abrahams offer av sin son. Enligt den judiska traditionen var det Isak, som var son till hustrun Sara och enligt Koranen Ismael, som Abraham fått efter ett kärleksäventyr med slavflickan Hagar. Nu uppstod ett problem, som fortfarande hänger som en skugga  över Mellanöstern. Vem äger innehållet i Gamla Testamentet? Är det judarna, de  kristna eller muslimerna?

 

Det hände mycket med manuskriptet från Tiberias. Slutligen hamnade det i en synagoga i Aleppo och där kallades det för Codex Aleppo. Åren gick och de andra religionerna upplevde ibland att denna bok var en del av deras religion. Allt sattes på sin spets när staten Israel utropades den 14 maj 1948. Redan efter några veckor uppstod diskussionen om vem som ägde Codex Aleppo, en diskussion som knappast hördes i vårt land. Araberna hävdade att eftersom  Aleppo låg i muslimskt land, tillhörde Codex  Aleppo Syrien. Judarna ansåg att den gamla skriften   var en del av deras kulturarv och hade skrivits av judar för judar. Tonen blev mer hatfylld för varje månad som gick. Plötsligt  hände det märkliga. Codex Aleppo försvann  för att ett par år senare överlämnas till en rabbin i Jerusalem. De religiösa ledarna i Syrien upplevde detta som en krigsförklaring och hävdade att skriften var en del av islam. Här fanns Islams förhistoria. Några judar ansåg då  att grälen om äganderätten till Cidex Aleppo när som helst kunde övergå i  väpnade konflikter.

 

Det fruktansvärda  inbördeskriget i Syrien berör oss alla. Mitt intryck är att det inte längre finns några judar kvar i landet och att de kristna är förföljda. Kyrkor plundras och rivs ner och islamisterna skriker ut att deras tolkning av islam är det enda rätta. När jag läser nyheter om Aleppo på nätet skymtar konflikten om  Codex Aleppo fram. Sedan är det en annan central fråga. Vem äger budskapet i det Gamla Testamentet?

 

Biskop Mikael Mogrens uppmaning till de kristna i vårt land att varje lördag på kvällen bedja om försoning i Mellanöstern. För mig innebär detta att de andliga ledarna för kristendomen, judendomen och islam måste inse att alla måste vårda det gemensamma arvet från Abrahams tid och att kunna uppleva andakt tillsammans.  Till det gemensamma arvet hör Jerusalem.

 

Jag har aldrig varit i Jerusalem. Som barn blev jag skrämd av staden  där nästan vad som helst kunde hända. Jag ville inre vandra runt i trånga gränder och ständigt påminnas om att det var i denna stad som Jesus korsfästes. Kanske är det så att vi kyliga protestanter har svårt att uppleva att en plats är helig. Gud går att möta var som helst, på tunnelbanan som Ylva Eggehorn eller i ett gathörn som Anders Frostensson.  De sista månaderna har jag då och då läst om Jerusalem och försökt förstå stadens historia.  Det är en stad, som borde bli en gemensam andaktsplats för tre religioner. Så har det inte blivit, allt handlar om att erövra makten  över Tempelberget.

 

Judarna fördrevs  från sin stad år 138. Trots detta lyckades en liten grupp klamra sig fast vid ruinerna av  sin stad och sedan få uppleva hela den romerska offerkulten till de främmande gudarna. Allt kom att andras när Konstantin blev kejsare i det Östromerska riket. Han har gjort sig känd som en framgångsrik härförare och också som fanatisk kristen. Han önskade på 330-talet skapa ett kristet Jerusalem med en stor kyrka på den heliga graven i det nu försvunna templet.  Det var hans mor Helena, som blev ansvarig för detta arbete. Hon var ungefär 70 år när hon kom till Aelia Capitolina, som  nästan genast fick tillbaka sitt gamla namn Jerusalem.

 

Helena brukar skildras som en framgångsrik arkeolog och byggmästare. Allt som påminde om den romerska religionen revs och arbetarna grävde sig ner till templets grund och här hittade de träkors, som alla var övertygade kom från den första långfredagen på Golgata. Helena fortsatte sedan sitt energiska arbete med utgrävningar och kyrkobyggande. Hon skapade ett kristet Jerusalem nästan helt fritt från judar. En enda gång om året fick en liten  spillra av det judiska folket  komma in i Jerusalem och ha en bönestund på en plats, där templet en gång hade stått. Helena var mycket kritiskt inställd  till judarna. De hade korsfäst Jesus och aldrig förstått hans storhet. Uppfattningen vid denna tid var att judarna hade sig själva att skylla. När frälsningen äntligen kom med Jesus valde de att korsfästa honom som en missdådare. Ett sådant folk borde utrotas.

 

Helena stannade kvar i Jerusalem i ungefär tio år. Trehundra år efter Helenas arkeologiska arbeten kom araberna. De hade i Jerusalem hittat det berg, som passade in på skildringen i Koranen om profeten Mohammeds himmelsfärd. Den finns skildrad i sura nummer17. Det är mitt i natten och den store Guden har  i sin härlighet fört  Tjänaren från moskén på berget till en fjärran böneplats, där Tjänaren får möta Mose och också skymta Gud. Gud är tydlig i sitt budskap.  Israels barn får en  varning.  Detta otacksamma folk  har sedan länge valt fel väg och samtidigt fel beskyddare. Nu  borde  de ångra sitt val och studera det folk , som sedan länge har haft den rätte beskyddaren. Hans  rättrogna  anhängare har den sista tiden fått många söner och starka krigare. Efter detta möte med Mose återvände Tjänaren och kunde berätta för folket vad han hade varit med om.  Nu var det dags att göra något åt Israels barn.

 

När korstågen kom fördjupades grälet och stridigheterna om Jerusalem, som blivit en helig stad för tre religioner. Det är många som har drömt om att skapa en stad, där alla trosriktningar kan mötas och att våld inte får förekomma. Det har skrivits fredsavtal, som snart sjunkit ner i glömskan  och folk blir mördade på öppen gata för att de kämpar för att få uppleva religiös samexistens i denna stad.

 

Jag låser och läser, växlar från Bibeln till Koranen, från judendom till kristendom, från förfluten till dagens krig i Syrien. Maningarna från Västerås domkyrka gör mig både nedstämd och hoppfull. Kan en bönering i vårt land sprida fredens budskap till beslutsfattarna och alla, som känner att de måste fortsätta konflikten tills allt är utplånat? Jag letar länge i Psaltaren i min gamla konfirmationsbibel.  Här hittar jag en  bön, som jag hoppas att av en slump stöta på  i mitt bläddrande i Koranen.  Koranens språk upplever jag som tråkigt och här finns ingenting av den profetiska lyriken  och Psaltarens hymner. Psalm 42 i Psaltaren. Här kan alla de tre religionerna ta till sig och känna att det finns en strimma hopp. Även om vardagen tränger på det närmaste dygnet kan bönens kraft finns kvar inom oss

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar,

så trängtar min själ efter dig , o Gud.

Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig

må de föra mig till ditt heliga berg

och till dina boningar

så att jag får gå in i Guds altare

Till Gud, som är min glädje och min fröjd

och tacka dig på harpa, Gud min Gud,”

1917 års bibelöversättning

En tanke på “En bön om försoning i Mellanöstern

  1. Ja, det är ett spännande och svårt hörn av världen. Jag vet inte heller speciellt mycket mer än det jag undervisar om speciellt runt Första Världskriget och i samband med Ottomanska Kejsardömet (de armeniska dödsmarscherna var ju också riktade mot Syriens öknar 1915). Och något det känns som om vi behöver tänka mer på i dessa tider när allt överskuggas av galna amerikanska och europeiska politiker…. Jerusalem är en stad jag ändå väldigt gärna skulle vilja se. Tänker också på Selma Lagerlöfs Jerusalem-romaner? Några av hennes bästa och hon besökte ju staden för att kunna skriva och berätta om den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s