Edelweissällskapetoch Halloween

systerljusstakeEdelweissällskapet skulle för längesedan ha varit bortglömt om det inte varit  för Herman Görings första hustru Carin med flicknamnet Fock. Hennes mormor Huldine Beaumish gifte sig med överste Carl Fock. Hon kom från Irland och hade i slutet av 1800-talet bildat detta sällskap. När jag nu läser om detta märkliga sällskap upplever jag att det vilar något av den mystik, som förekom i det ursprungliga firandet av Halloween på Irland. En enda gång har jag deltagit i en andaktsstund, som skedde i kretsen av de invigda i Edelweissällskapet . Jag var tolv år och förstod ingenting av allt det som skedde runt omkring mig.

Jag växte upp under krigsåren i ett prästhem i Göteborg och här var reglerna mycket stränga. Det var syndabekännelsen, Luthers lilla katekes och breven i Nya Testamentet som gällde. Allt annat bröt på något för mig helt obegripligt sätt mot tio Guds bud. Mamma tillhörde Edelweissällskapet och detta berättade hon bara i smyg om. Medlemmarna brukade träffas hos varandra. Något eget kapell som i Stockholm hade de inte.

Det var en onsdag sent på hösten. Ingen brukade vara hemma när jag kom hem från skolan. Onsdagarna var veckans trivsammaste dag då jag var ensam hemma i ungefär en timme. Då kunde jag i lugn och ro sitta och läsa romantiska flickböcker i den enda länstol vi hade. Denna eftermiddag blev en besvikelse. Jag kom hem och möttes av doften av parfym och i tamburen hängde snygga kappor. Jag smög mig in mitt rum och då insåg jag att eftermiddagen riskerade att bli mycket trist. I mitt rum stod en grupp svartklädda tanter med permanentat hår prytt med svarta hattar framför det stora blåmålade hörnskåpet. Skåpet hade min äldste bror fått i födelsedagspresent när han fyllde fem år och nu fick det inte plats i hans rum. Det var vingligt och jag var rädd för att det skulle ramla över mig. Det var tomt.

Nu var de nedre skåpsdörrarna öppna och framför skåpet hade mamma satt kökspallen. På pallen stod hennes mormors ljusstake med ett tänt ljus. Nu bad mamma mig att jag skulle hjälpa till och flytta stolarna från matsalen och sätta dem i en ring runt skåpet. När detta var gjort sattesig tanterna ner på stolarna. Jag fick inte plats utan hänvisades att sitta på golvet vid sidan av skåpet. Den äldsta i tantflocken reste på sig och ställde sig framför skåpet och började mumla något jag inte förstod. De andra mumlade med och helt oväntat reste sig mamma upp och väste fram att hon önskade få prata med sin mor. Det blev alldeles tyst och alla stirrade in i skåpet som om ett osynligt väsen skulle komma framkrypande. Ingenting hände. Mammas viskande stämma gick upp i diskant och det var som om golvet skakade. Jag tyckte det var otäckt och var rädd för att skåpet skulle trilla över mig. Jag gled bakåt på golvet och kom fram till fönstret. Ingenting hände och allt blev tyst.

Jag vet inte hur länge tystnaden varade. En och en började tanterna röra på fötterna och deras kristidsklackjärn slog taktfast mot golvet. Huset var lyhört och nu hörde jag att mina bröder kom in genom ytterdörren. Min äldste bror mumlade något om att regnet hade gjort att huset hade kanat en aning på glidleran och att en liten bit av takets stuckatur hade trillat ner och låg på hallgolvet. Tanterna reste på sig och tackade mamma för sammankomsten. Mamma blåste ut ljuset och bad mig bära tillbaka stolarna. Nu fick jag en förmaning om att inte berätta för någon vad jag varit med om. Jag nickade. Detta var så märkligt att alla skulle tro att jag ljög ihop en historia. Ljusstaken fick stå kvar och jag stoppade in den i skåpet. Nu beslöt jag mig för att behålla denna gamla stake. Den berättade något för mig om min mammas släktingar.

Den sista veckan har jag läst mycket om Carin Göring och hennes familj. Hennes mor Huldina Fock blev efter sin mors död ledare för Edelweissällskapet . Deras sammankomster präglades av andaktsstunder, bibelläsning, seanser och diskussioner om hur kvinnorna skulle få möjligheter att få kyrkliga ämbeten. Det var inte tal om att de skulle kunna prästvigas utan att det måste skapas en kvinnlig länk in i den svenska kyrkan. Jag vet att det sista tilltalade mamma. Hon var övertygad om att hon skulle ha blivit en bättre förkunnare av evangeliet än min pappa.

Det har skrivits många böcker om Herman Göring och hans första hustru Carin. Paret träffades i februari 1920 på slottet Rockelstad vid sjön Båven. Egendomen ägdes då av Eric von Rosen, som var gift med Carins äldre syster Mary Fock. Denna snörika månad bodde  Carin tillfälligt på slottet. Hon var gift och hade glidit ifrån sin make officeren Nils von Kantzow. När Herman Göring mötte Carin von Kantzow visste han att här hade han hittat sitt livs stora kärlek.

Dagen efter det första mötet tog Carin med sig Herman Göring på vandrig genom slottet. Hon visade honom systerns lilla kapell där Edelweissälskapets medlemmar brukade samlas och där det förekom både kristna andaktsstunder och seanser. Herman Göring blev imponerad. Efter detta gick allt fort. Carin skilde sig och år 1923 gifte hon sig med Herman Göring. Hela livet tillhörde hon Edelweissällskapet och deltog i deras sammankomster. Idag vet vi inte om Herman Göring deltog i några seanser och var med om att försöka få kontakt med de avlidnas andar.

Familjen Fock ägde fastigheten Grev Turegatan 68 i Stockholm. Huldine Fock lät bygga om ett gårdshus till ett litet kapell, där medlemmarna i Edelweissällskapet kunde samlas till andaktsstunder och seanser. Efter hennes öd blev dottern Mary ansvarig för kapellet och hä låg Carin Göring på lit de parade efter att ha avlidit i en hjärtattack i den 17 oktober 1931. Några dagar senare jordfästes hon i familjegraven vid Lovö kyrka.

Seanser ogillades av den svenska kyrkan och efter kriget hade Edelweissällskapet tappat mycket av sin forna glans. Mary von Rosen tillhörde den svenska kyrkan och kände samtidigt en stark dragningskraft till den katolska tron. Hon var med om att år 1920 bilda Societas Sanctæ Birgittæ , som under hennes ledning blev en systerorganisation till Edelweissällskapet.

Mycket hände efter krigsslutet 1945. Tron på att genom seanser få tillfälle att få kontakt med de avlidnas andar försvann ur folks medvetande. Genom turistresor utökades kontakterna med den katolska tron och Societas Sanctæ Birgittæ fick nya medlemmar.

Jag hade i de tidiga tonåren glidit bort från mamma och vi diskuterade aldrig andliga frågor. I hemmes ögon var jag en tvivlare, eftersom jag vägrade att lägga mina krafter på att lära mig rabbla Luthers katekes utantill. Mitt enda arv från mamma är den gamla ljusstaken.

I dessa sista dagar i oktober gör affärerna allt för att få oss att fira Halloween. Det börjar redan på dagis med utklädsel och pumpor med eller utan levande ljus. Utklädda barn kan traska runt och hota med bus om de inte får godis. För mig känns detta mycket främmande.
Igår tittade jag in hos Myrorna i Skärholmen på jakt efter spännande gamla böcker om Stockholms historia. I skyltfönstret såg jag allt som behövs för att fira en riktig Halloween. Innanför dörren satt en skyltdocka klädd i svart och med en stor svart hatt på huvudet. De surrade det till i mitt medvetande. Just så här var damerna klädda på den seans jag var med om i min uppväxttid. Det var som tiden för ett kort ögonblick stod stilla.

halloween

Det vilade något av de anhörigas skugga i bokavdelningen. Barn och barnbarn hjälper till att ta hand om anhörigas ägodelar och böckerna skänks till Myrorna. Här hittade jag ett par gamla praktbiblar och några slitna andaktsböcker. Här låg också en nästan ny bok på engelska om hur man bäst får kontakt med de dödas värld. Det var som om tankarna från Edelweissamfundet fortfarande är levande för flera svenskar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s