Stockholms läsesalong på 1880-talet

m

2lasesalong016-11-01-16-33-28

Hösten är en utmärkt tid att städa i bokhyllorna. Ofta blir det inte så mycket städat för jag hittar någon en bok, som jag nästan har glömt bort att jag hade köpt. En sådan är ett nytryck gjort 1969 av ”Nya Stockholm” skriven av Claës Lundin. Bolen är en skildring av hur stockholmarna levde på 1880-talet. Jag köpte boken på realisation 1975 och betalade 42 kronor.  Ett gammalt bokmärke ligger kvar på de sidor som handlar om Stockholms läsesalong. Att jag då fördjupade mig i detta kapitel beror på mitt intresse för lokalhistoria. En av grundarna till denna salong var Fredrika Limnell. Denna dam älskade att läsa och hon  ägde sommarhuset Lyran vid Mälaren. Idag är Lyran ett konditori och ligger i stadsdelen Bredäng.

 

Idag tar vi mycket för givet och funderar sällan på hur det var att leva på 1880-talet. Det fanns inte elektriskt ljus i bostäderna och en dinglande och osande fotogenlampa i taket var en okänd lyx för de flesta fabriksarbetarna.  Att slösa det dyra ljuset på läsning ansågs utom bland borgarna som helt onödigt och den, som trotsade denna oskrivna regel,  betraktades som konstig och oförmögen att kunna försörja sig själv. På den tiden gällde det för en flicka att det var bättre lära sig sy och laga mat än att skaffa sig boklig bildning.

År 1874  samlades några kvinnor med Fredrika Limnell i spetsen för att göra något åt kvinnornas brist på boklig bildning. De bildade bolaget  Stockholms Läsesalong. Om kvinnorna skulle kunna spela större roll i samhället måste de kunna följa med sin tid och läsa både svenska och utländska tidningar. De behövde en plats där dessa tidningar fanns. Här skulle det vara tyst och  över borden måste det finnas fotogenlampor.

 

På 1880-talet hade verksamheten växt. Nu hade bolaget tillgång till en lägenhet  med fem rum och ägaren var kung Oscar II. Nu var också män tillåtna att besöka läsesalongen.  Verksamheten hade också utökats med ett bibliotek och det gick att låna hem böcker. Läsesalongen var öppen till klockan tio på kvällen. På kvällarna var det mest män, som satt vid borden. Dessa gillade bättre  att sitta i Läsesalongen och fördjupa sig i en utländsk tidning än att glida in  på någon krog för att dricka brännvin.

Claës Lundin påpekar i sin bok att det ofta kom in män, som bara slog sig ner på en stol för att sova. Det var ofta bullrigt i Stockholms lyhörda stenhus. Vintertid var kikhosta ett gissel och många barn hostade sig igenom natt efter natt. Botemedlet var hostmedicin med opium, men detta kunde föra med sig ett livslångt drogberoende.  Därför  varnades medelklassens kvinnor för att kila till apoteket och köpa denna typ av hostmedicin.

1880-talet var ett årtionde med politisk oro. Bara de män, som ordentligt betalade sin skatt och hade fast bostad hade rösträtt. I Stockholm var det riksdagsval varje år. Detta berodde på att någon ledamot avlidit eller av någon annan anledning slutade i riksdagen. Några veckor före valet anordnades möten där olika kandidater framträdde och talade om vad de stod för. Den stora stridsfrågan var om vårt land skulle ha skyddstullar. Vännerna av frihandeln påpekade att då skulle brödsäd bli billigare och de, som krävde skyddstullar, menade att frihandel skulle slå ut det svenska jordbruket. Varför byta ut det amerikanska vetet mot hälsosam råg? Med skyddstullar skulle kaffet bli dyrare och kaffe på rostad råg var inte lika gott och stimulerande.  På ett annat ställe i sin bok skriver Claës Lundin att drygt  10% av Stockholms invånare gick och röstade. Kvinnorna hade ingen rösträtt och männen måste ha betalat statlig skatt och kunna ha en fast adress. De sämst betalda hade så låg inkomst att de var skattebefriade och därför inte röstberättigade. På så sätt utestängdes de dåligt betalda fabriksarbetarna, vilket  medförde att socialdemokraterna krävde en rösträttsreform.

 

På Läsesalongen kunde tidningsläsarna ta del av olika valrörelser i USA. Det var vanligt på 1880-talet att männen kom till valmöten med en revolver i hölstret och att det kunde förekomma skjutningar.  Flera av kandidaterna hade deltagit som officerare i det amerikanska inbördeskriget och visste hur man hanterade skjutvapen. Mordet på president Lincoln på en teater den 14 april 1865 hade etsat sig fast i folks medvetande. I Amerika kunde det oväntade hända och därför borde alla politiker vara beväpnade. Vad lärarinnorna på Läsesalongen tyckte om detta får vi aldrig veta.

 

Det var inte gratis att besöka läsesalongen. Det kostade 20 öre att komma in och det gick också att köpta fem polletter för 75 öre. Man kunde också köpa personligt  årskort.  Att låna hem en bok var inte gratis och kostnaden berodde på vilken bok det var och hur länge man ville ha den hemma.  Lärarinnor var den enda grupp som hade rätt att få nedsatta avgifter på Läsesalongen. En ordinarie folkskollärarinna  tjänade 800 kronor om året och en manlig 200 kronor mer. Småskollärarinnor och icke ordinarie lärarinnor hade en betydligt lägre årsinkomst.  Som jämförelse kostade det 25 öre för en kvinna och 50 öre för en man att bli undersökta av en läkare på Karolinska sjukhuset.

 

I folkskolestadgan från år 1842 stod det att varje socken och i städerna varje församling måste ha ett litet bibliotek och att prästerna skulle ansvara för detta. I början beviljades pengar till god litteratur men senare svalnade intresset att köpa nya böcker. Mycket av det som trycktes på 1880-talet klassade kyrkan som omoraliskt.  Dessa bibliotek  var bara öppna ett par förmiddagar  i veckan och belysningen var många gånger mycket dålig. På dessa bibliotek fanns inga tidningar och prästerna höll ett vakande öga så att inget som kunde verka stötande sattes in i bokhyllorna.  Detta gjorde att många församlingsbibliotek förlorade låntagare. Claës Lundin påpekar i sin bok att Klara församlingsbibliotek hade omkring 2000 trevliga böcker i sina hyllor. Problemet var bara de snåla öppettiderna och brist på dagstidningar. 

 

Jag har växt upp med ett församlingsbibliotek  helt utan tidningar och barnböcker. Det fanns ungefär tvåhundra böcker i två grönmålade skåp. När det var andaktsstund i församlingshemmet brukade jag be att få låna nyckeln till skåpen. De flesta av böckerna hade köpts in när församlingen bildades år 1908. Den läspande tant Elin blev bibliotekarie på 1920-talet och hon såg till att böcker var omklädda med brunt omslagspapper. Böcker var då en dyrbarhet och fick inte bli smutsiga av otvättade händer.

 

På 1800-talet var Viktor Rydbergs böcker mycket diskuterade och hans böcker borde inte ingå i rörsamlingsbiblioteken.. Bland dessa fanns det för sin tid mycket vågade kärleksromanen ”Singoalla” och ”Bibeln lära om Kristus”. Viktor Rydberg uppfattades som utmanade  när han i boken  påpekade att Jesus inte skulle uppfattas som gudomlig. Jesus var en vanlig människa med annorlunda religiösa tankar. Det var dessa böcker av Viktor Rydberg som sällan hittade till församlingsbiblioteken. Däremot fanns Viktor Rydbergs  diktsamling med ”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma  . . ” och också ”Gläns över sjö och strand .  .”  Det gällde att undvika diktsamlingar, som innehöll ”Snöfrid”. Vem var Snöfrid? Var det en unge  pojke? Jag kan fortfarande höra tant Elin läspa fram några oanständiga uttryck om denna dikt. Det var här jag lärde mig de förbjudna orden.

 

”Nu vräker en bränning mot stav och stam;

där skjuter en berghög udde fram.

Gunnar,

vi syna guld i månljus natt”.

Så locka små troll i dvärgaham;

de locka och vinka från bergets kam:

”Kom, gosse, tag din lycka fatt!

Vi skola dig fria från armods skam.

Gunnar,

giv oss din själ, då får du vår skatt”.

 

I församlingsbiblioteket fanns inte en enda bok som tilltalade mig.  Under krigsåren var det bara jag som var intresserad av det lilla biblioteket. Jag sa en gång till tant Elin att hon borde köpa kärleksromaner. Det enda svar jag fick var en nedlåtande blick.

 

Tiderna har verkligen förändrats. Idag vet vi inte vad vi skall göra av våra gamla romaner och utländska tidningar läser vi på nätet. Själv har jag en liten läsesalong. Det är när jag står i kön till kassan i min ICA-hall. Här finns en hel del att välja på och vid enstaka tillfällen lägger jag en tidning ovanpå all maten i kundvagnen.

tidningar-nv-1

En tanke på “Stockholms läsesalong på 1880-talet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s