Jag har inte vuxit upp med att besöka kyrkogårdar. Pappa prästen ansåg att han fick nog av kyrkogårdar under sin arbetstid och mamma var övertygad om att det tassade runt spöken och fula gubbar på kyrkogårdarna. Själv tyckte jag det var spännande att skrida in på någon kyrkogård och läsa på gravstenarna. Att tända ljus för de avlidna upplevde jag inte förrän jag kom till Stockholm. Förra året var det strålande sol och jag gav mig ut på långpromenad med avsikt att hitta en öppen kyrka. På så sätt kom jag till Lillkyrkan i Oscars församling och här tände jag ett ljus för min make David. Jag var helt ensam i kyrkan och det var som en befrielse att titta in i ljuslågan och minnas våra 60 år tillsammans. Utanför kyrkan dalade röda lönnlöv ner från träden och vita rosor blommade i rabatterna.

Denna höst är allt annorlunda. Det är oväder och små vassa snöflingor kommer farande från norr. Dessutom har jag drabbats av en envis förkylning med skrällhosta. Nu dricker jag varm blåbärssoppa och läser en bok om Stockholm på 1890-talet. Den heter bara ”Stockholm” och är utgiven på Milssons och Berglinds förlag och har olika författare för kapitlen. Kapitlet om de kyrkogårdar, som inte användes på 1890-talet, har skrivits av signaturen Satyr. Här finns fina skildringar om hur det då var att besöka en ofta ödslig kyrkogård. Då var stearinljus lyx och kyrkans ljus var bara tända när det var gudstjänster.

En vanlig dag på senhösten på 1890-talet vid Hedvid Eleonora var fylld av fötternas prasslande mot vissna löv, månglarnas röster om utmärkta och billiga livsmedel och skrammel från vagnar och kärror. Allt detta störde inte andakten för de ensamma besökarna på den nästan övergivna kyrkogården. Ett fåtal pampiga gravstenar var resta över kända män och de berättade mycket om vårt lands historia. Längs det bortre staketet stod tradiga gravstenar, som tagits bort från gravar som inte längre fick besök av några släktingar. De gav ett dystert intryck och en påminnelse om hur lätt det är att bli bortglömd. Varje dag fram till år 1891 kom en äldre svartklädd dam med blommor till en grav bakom ett järnstaket. Hon la försiktigt ner en bukett blommor vid gravstenen och grät tyst någon minut. Efter detta skred hon tyst ut i vimlat och försvann till sitt hem på Grevturegatan. Damen i svart var den kända författarinnan Emelie Flygare-Carlén och under gravstenen vilade hennes älskade son Edvard.

Emilie Flygare-Carlén hade i början på 1890-talet ett äventyrligt liv bakom sig. Nu var hon i det närmaste medellös och det var tack vare goda vänner som hon inte tvingades vända sig till fattigvården. Egentligen var hon en främling i Stockholm och havet var aldrig lika närvarande som i hennes hemstad Strömstad.

Emilie Flygare-Carlén föddes i Strömstad. Hennes far var kustskeppare och handlade också med trävaror, salt och spannmål. Hans dotter Emelie fick redan som tolvåring följa med på hans handelsresor och om hon varit pojke skulle hon ha tagit över det lilla och lönsamma företaget. År 1807 som 17-åring fick hon sin egen fraktskuta och troligtvis var det inte så lätt att som ung tjej ansvara för lossning av varor och sedan sälja allt till högstbjudande. Efter fem år till sjöss gifte hon sig med Strömstads stadsläkare Axel Flygare och fick i rask följde fyra barn varav två pojkar avled i späd ålder. Dottern Margareta avled nar hon vara fem år. Emilie Flygare blev efter ett tiotal år änka och visste inte hur hon skulle kunna försörja sig och sin son Edvard. Hennes stora dröm var att skriva. Hon hade inga planer på att skaffa sig en egen handelsskuta.

Emelie Flygare hade tur. Hon lärde känna juristen Jakob Dalin, som uppmuntrade henne att skriva och med ett manuskript i handen sökte hon en sommardag upp Fredrika Bremer, som då bodde på en pensionat i Strömstad. Den erkända författarinnan läste och nickade uppmuntrande. Den unga änkan hade talang när det gällde att levandegöra Bohuslän. Samtidigt med detta blomstrade kärleken och Emilie Flygare förlovade sig med juristen. Då kom nästa bakslag. Fästmannen avled och hon var gravid. Ännu ett barn hade hon inte råd att försörja och den nyfödda flickan adopterades bort.

Emelie Flygare kunde sitt Bohuslän med dess tragedier och kärlekshistorier. År 1842 kom hennes bok ”Rosen på Tistelön” ut och den blev en succé. Nu fick hon rådet att fortsätta att skriva om Bohuslän och att flytta till Stockholm. I huvudstaden fanns de läsvana och köpstarka kvinnorna. Hon gjorde detta och kom snabbt och tack vare kontakten med Fredrika Bremer in i huvudstadens kulturliv. Här mötte hon den sista kärleken i sitt liv. Det var juristen John Gabriel Carlén. De gifte sig men fick inga barn tillsammans.

Nu gick allt bra. Emelie Flygare Carlén skrev ständigt nya spänningsromaner från Bohuslän, ekonomin blev mycket god och paret hade ett stort umgänge. Sonen Edvard från det första äktenskapet visade sig vara en studiebegåvning. Han tog magisterexamen vd universitetet i Uppsala när han var 21 år och sedan fortsatte han sina studier först i Frankrike och därefter i Italien.

Motgångarna kom en efter en. Sonen Edvard kom hem från sin utlandsresa och avled bara 23 år gammal. Hans mor tog detta mycket hårt och började oberoende av hur vädret var varje dag besöka hans grav och lägga ner några blommor.

John Gabriel Carlén ägde en fastighet med tillhörande trädgård Ladugårdslandet. Nu tvingades han att stycka av tomter och också sälja huset. En ny stad med stenhus skulle växa fram och alla gamla trähus måste rivas. Familjen tvingades att flytta och den första flyttningen följdes av flera i samma område vid Hedvig Eleonora kyrka. Det var förändringarnas vind som svepte in över Stockholm. Det blev modernt att läsa ryska författare och intresset för det lantliga livet i Bohuslän började svalna.

År 1875 avled Johan Gabriel Carlén och nu blev det ekonomisk kris för hans hustru. Att skriva en ny bok orkade hon inte och hon hade knappt råd att betala hyran. Då ingrep de vänner hon skaffat sig under de år hon var en firad författarinna. Hon fick hjälp och stöd och kunde flytta till en liten vindsvåning på Grevturegatan. Här bodde hon fram till sin död i början av året 1892. Hon jordfästes i Hedvig Eleonora kyrka och hennes grav finns på Norra kyrkogården i Stockholm.

Signaturen Satyr påpekade i slutet av 1800-talet att det är lätt att bli bortglömd i Stockholm. De pampiga gravstenar jan skildrade står kvar och kyrkogården har blivit en liten och fridfull park. Något spår eter Edvard Flygare finns det inte och ingen minns författarinnan Emelie Flygare-Carlén. Månglarna på torget är borta och det är bara färdtjänsts bilar som glider fram på gatorna. Det doftar av blommor på torget. Den kommer inte från kyrkogården utan från en liten torghandel, där det också går att köpa gravljus.

Emilie Flygare-Carlén var kritisk till den hårda tolkning av Nya testamentets budskap, som tillämpades i Bohuslän på 1800-talet. När jag nu läser om hur hon stod vid sonens grav och grät funderar jag på om hon inte hade en svag tro på Gud och på uppståndelsen. Psalm 249 i vår nuvarande psalmbok skrevs av Lina Sandell-Berg år 1865. I denna psalm kan två kvinnor med liknande öden och som båda försörjde sig genom att skriva mötas. De levde i samma stad och i samma århundrade men jag tror att de aldrig träffades.
”Hjälp mig då att vila trygg och stilla
blott vid dina löften Herre kär
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre att vad som helst mig händer
taga ur den trogna fadershand
blott en dag ett ögonblick i sänder
tills jag når det goda land. ”

Bilden från kyrkogården har jag hämtat ur boken ”Stockholm” utgiven 1900