Linneakyrkan i Göteborg

 

kyrkan-11-2Ibland vaknar minnet till liv och detta har hänt de sista dagarna. Jag har på flera sätt blivit påmind om de åtta år jag bodde mitt emot Linneakyrkan i Göteborg. Jag var tre år när jag första gången genom vårt matsalsfönster tittade på denna vackra kyrka och elva år när vi flyttade. Jag var ett ensamt barn i en stor lägenhet möblerad för kalas. Ett av mina nöjen var att på söndagarna titta på när barn strömmade in i Linneakyrkan för att gå till söndagsskola. Jag tjatade förgäves om att få vara med om detta. Detta gick inte för sig. Biskopens spioner skulle kunna se detta och rapportera. Eventuellt skulle medföra ett obehagligt telefonsamtal från biskopen. Linneakyrkan var en baptistkyrka och detta var ett förbjudet område för prästbarn.

Mamma har långt senare berättat hur bekymrad hon var för mitt intresse för baptisternas kyrka. För att få mig på andra tankar kostade familjen på sig att betala avgiften för min skolgång i en förberedande klass i en privat flickskola. Jag vantrivdes. De andra flickorna gick en gång i veckan på dansskola, de kom till klassfesterna i svarta sjömansklänningar och hade stora vita sidenrosetter i håret. Jag kom i en hemsydd klänning med material från en utsliten prästrock och med ett fult spänne i håret. Jag vantrivdes både hemma och i skolan.

På avståndet började kriget att mullra. Mamma var passiv medlem i en fredsförening och hemma talade hon om att om bara kvinnorna ville leva i vita äktenskap skulle alla krig förhindras. Ett resultat av detta var att alla möbler, utom de i pappas arbetsrum och det blå allmogeskåpet skulle vitmålas. På så sätt kom farbror Kling (namnet är fingerat) in mitt liv.

Farbror Kling kom köksvägen samtidigt som jag gick till skolan. När jag kom hem satt han i köket och drack kaffe och då luktade det målarfärg i hela lägenheten. Han berättade att han gick till Linneakyrkan och att alla där försökte leva som lärjungarna. De delade på allt de hade och barnen fick samma mat som sina föräldrar. Det sista var otänkbart hemma hos oss. Pappa och mina bröder fick flera skivor av söndagssteken, jag fick bar en halv och mängder av kokt potatis. Nu hade farbror Kling kommit överens med pappa att han och en god vän en kväll i veckan skulle få komma hem till oss och lära sig hebreiska De ville kunna läsa Gamla Testamentet på originalspråket. Det enda villkoret mamma ställde var att farbror Kling och hans gode vän kom köksvägen och att de inte berättade om sina politiska sympatier för vårt hembiträde. Först långt senare förstod jag att de var kommunister.

Ibland smög jag min in i pappas arbetsrum och lyssnade på hans lektioner i hebreiska. Bokstäverna var konstiga och samtidigt lättare att skriva än det svenska alfabetet med skrivstil. Farbror Kling och hans gode vän rökte inte vilket pappa gjorde. De ansåg att det vore förståndigare att dela med sig till sina barn än att låta pengarna försvinna upp i ett rökmoln. Detta var inte populärt.

Söndagarna var helt annorlunda i Linneakyrkan än i Annedalskyrkan, där pappa var präst. Efter söndagens gudstjänst gick familjerna till Slottsskogens stora fågeldamm för att titta på de stora svart svanarna och ge dem några brödbitar. När jag bråkade om att jag ville gå dit fick jag veta hur farligt detta var för mitt själsliv. Jag förstod ingenting och tyckte bara att det var orättvist. Mina kamrater från bakgården fick göra detta, var för fick inte jag? Något ordentligt svar fick jag inte. Senare har jag fått veta att mamma var rädd för att jag skulle bli baptist. Det goda med detta blev att hon såg genom fingrarna på att jag efter högmässan smet iväg till biografen Rio i Haga och tittade på filmer om Tarzan. Märkligt nog ansågs det acceptabelt att jag bytte ut baptisternas Jesus mot Tarzan.

Jag hade fyllt nio år och bråkade varje höst om att jag ville byta skola och få gå i Nordhemsskolan. Detta var lika orimligt som att jag skulle få gå i baptisternas söndagsskola. Denna höst blev annorlunda. Det var krig och nu gällde speciella regler. Det jag minns bäst var att farbror Kling kom smygande köksvägen och viskade att han ansågs vara så farlig att han inte fick vara kvar i Göteborg. Innan han gick sjöng han en visa för oss alla. Hans gode vän fick heller inte vara kvar i Göteborg. Jag förstod inte varför farbror Kling var farlig. Hade detta något att göra med Linneakyrkan?

Under krigsåren flyttade vi till Linnéplatsen. Jag saknade både Linneakyrkan och filmerna om Tarzan. Nu kunde jag smita till fågeldammen efter högmässan och prata med mina gamla kamrater från bakgården. Allt var annorlunda. Deras pappor och äldre bröder var inkallade och mammorna hade börjat arbeta. Varför var inte pappa inkallad? Jag skämdes och gick hem och tröstade mig med romantiska flickböcker.

Åren gick och jag började förstå vad som hände runt omkring mig. Farbror Kling och hans gode vän var kommunister och de kunde starta ett inbördeskrig. Det var om honom vi sjöng i fastans litania om att bevara oss för uppror och tvedräkt, om krig och örlog. Eftersom jag var intresserad av historia tyckte jag detta lät spännande även om jag hade svårt att förstå hur farbror Kling skulle vilja byta ut sina målarpenslar mot ett gevär.

Kriget tog slut och strax efter firandet ringde det på ytterdörren. Jag öppnade och utanför stod tant Kling. Hon grät och var svartklädd. Vi samlades alla i pappas arbetsrum och tant Kling började stapplande berätta. Farbror Kling hade tillsammans med sin gode vän marxisten och baptisten suttit i ett interneringsläger i Norrland hela kriget. Nu hade han drabbats av cancer och avlidit. Kunde pappa jordfästa honom på kyrkogården vid Härlanda fängelse? Då skulle det komma en fanborg med röda fackföreningsfanor prydda med svarta sorgband. Hade pappa något emot detta? Pappa tackade för förtroendet och sa att han skulle göra detta trots att farbror Kling inte hade bott i Annedals församling. Jag bad att få vara med. Detta gick inte för sig. Prästens dotter kunde inte beviljas skollov för att gå på en socialistisk begravning.

Jag gifte mig och flyttade hemifrån. Någon gång på 1970-talet stötte jag vid ett besök i mitt föräldrahem samman med en kvinna i min egen ålder. Hon var svartklädd och ärendet gällde om min pappa kunde hålla jordfästningen av hennes far. Sedan fick jag höra en märklig historia. Hon var dotter till farbror Klings gode vän, som före kriget hade varit hemma hos oss och lärt sig hebreiska. Hennes far hade suttit internerad under hela kriget. Detta hade förändrat honom så att han hade blivit folkskygg och förlorat tron både på marxismen och kristendomen. Han hade skilt sig och flyttat till ett ensligt torp långt in i skogen. Nu var han död och hade skrivit ner sin sista vilja. Han önskade sig en borgerlig jordfästning oh att pappa skulle ansvara för detta.

Pappa studsade till och sa att han trots att han var pensionär måste begära tillstånd från biskopen för att göra detta. Han ringde och hade tur att genast få prata med biskopen. Det blev ett nekande svar. Den sörjande dottern skakade på huvudet och tackade för besöket. Nu tänkte hon gå ur svenska kyrkan, som hon ansåg saknade respekt för mänskligt lidande. Innan hon gick började hon sjunga en visa av Ture Nerman. Den hade hennes pappa och farbror Kling älskat att sjunga. Då började pappa gråta.

”Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.”

Bilden har jag hämtat från Linneakyrkans hemsida. Jag blev glad när jag såg att denna vackra lokal åter har blivit kyrka

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s