Hjälp, det spökar!

snoskyffel016-11-18-14-56-30

Regnet trummar aggressivt och spöklikt mot fönstren och yttertrappan, där den blå snöskyffeln står på vakt. Jag fryser en aning och har dragit på mig en extra tröja. Mitt Virus är en efterhängsen manlig rackare, som inte vill lämna mig ifred. Detta har inte enbart varit en nackdel. Jag har läst mer än jag brukar och försökt att komma underfund med hur tillvaron såg ut för alla, som levde knappt för hundra år sedan. Då hade det första världskriget just slutat och alla hoppades på en bättre värld. Samtidigt med detta fördjupades önskan att komma i kontakt med de döda och få goda råd av dem. Spöken fanns överallt. Det gällde bara att hitta dem. Varje släkt borde ha någon som var synsk och också ett eget släktspöke.

En gång på 1950-talet i Göteborg hade jag ett familjespöke, som kan ha varit min farfar. Som nygift år 1956 flyttade jag in i en lägenhet, där tidigare mina farföräldrar bott. Det fanns mängder av prylar kvar sedan deras livstid och några har jag fortfarande kvar. Lägenheten var gammaldags och det saknades badrum och centralvärme. På vintrarna knäppte det ofta till i huset när alla började elda i sina kakelugnar. Det märkliga var att någon varje söndag klockan 19.15 satte nyckeln i låset i ytterdörren, öppnade dörren, stängde den efter sig, skramlade med klädhängaren och tog ett par steg in i lägenheten. Sedan försvann ljudet. Detta var en tid lagom att komma hem från aftonsången i Vasakyrkan.

Varje söndag försökte vi spana in främlingen. Även om vi stod i tamburen och hörde ljuden fick vi aldrig syn på vålnaden. Detta var så fantastiskt att vi beslöt oss för att ha kalas på söndagskvällarna. Vi såg till att gästerna sluttade att prata och skratta när det var dags för spöket att komma in genom dörren. Alla, som lyssnade, blev fascinerade av vårt spöke. Några blev så roade att de bad att få komma tillbaka nästa söndag medan andra blev rädda. Vi fick rådet att flytta till en modern lägenhet, där det inte knäppte från kakelugnar och där det var spökfritt.

Så småningom flyttade vi till ett nybyggt hus i Landskrona. Till vår stora glädje följde spöket med. Nu kom han senare eftersom han hade längre att gå från kyrkan än i Göteborg. Efter ett par år i Landskrona bosatte vi oss i en mindre stad i Tunisien. Nu försvann spöket, vilket kanske berodde på att den närmaste protestantiska kyrkan låg på andra sidan av Medelhavet.

carin-goring

Det är lätt att minnas allt detta när jag nu läser Björn Fontanders bok om Carin Göring. Carin Göring skrev mängder av brev till sin mamma, sin son Thomas och sina systrar. Hon var synsk och hade inga svårigheter att glida in i en annan verklighet än den som utspelade sig framför hennes ögon. Jag känner igen mycket av allt det hon skrev om. Det var inte ovanligt att kvinnor började lära sig att spå i händer och att läsa ut framtiden i händernas linjer. Några trodde på detta medan andra tyckte det var larvigt. Carin Göring spanade in i framtiden och såg hur Adolf Hitlers tusenårsrike byggdes upp. Hennes andra make, Hermann Göring, avgudade henne och Adolf Hitler såg i henne det nya rikets första dam. Ingen av framtidsvisionerna slog in. Carin Göring avled i Stockholm den 25 september 1931 och jordfästes i Lovö kyrka, där sedan hennes kista sänktes ner i familjegraven. Här fick hon inte vila i frid. Hennes kista flyttades mängder av gånger och kanske svävar hennes ande över de marker norr om Berlin, där Hermann Göring lät uppföra ett mausoleum i granit över hennes kista.

Jag har legat i drygt   en vecka i sängen och levt mig in i Carin Görings liv. Mycket påminde om min uppväxttid i en privat flickskola i Göteborg på 1930-talet. Dit hörde bland annat att kvinnans roll skulle vara att uppträda som en bordsdekoration vid eleganta middagar och kunna ta hand om sin make när han blev krasslig. Något hemskare öde än att på dagtid vara sjuksköterska och på kvällstid sväva runt i en djupt urringad lång klänning kunde jag inte tänka mig.

Carin Göring var den nordiska skönheten, som med sina behag kunde konsten att trollbinda männen i sin närhet. När hon och Hermann Göring var i Stockholm tog hon med honom till Edelweisskapellet , som hennes mor hade skapat i fastighetens lilla gårdshus. Har knäböjde familjens kvinnor och några damer från Stockholms överklass framför ett altare. De ville få känna Guds nåd och samtidigt kunna få möjlighet att spana in i framtiden. Hermann Göring följde med sin älskade hustru till kapellet och de knäböjde tillsammans och lät sig föras in i en andevärld. Hur Hermann Göring upplevde detta berättade han aldrig om.

Jag var i förra veckan krasslig och snön yrde runt huset. Någon hjälp med skottning fanns inte att tillgå. Det enda sättet att komma åt brevlådan var att jag själv fick ge mig ut i snösvängen. Sedan kom snösmältningen och med den spökena. Det var söndag och någon gick rakt igenom ytterdörren. Det var inte min dotter, utan det gamla familjespöket, som tydligen beslutat sig för att kontrollera mitt hälsotillstånd. Nu hade jag sopborsten stående vid ytterdörren . Jag jagade ut honom och konstaterade att han hade fört med sig att snön från taket hade rasat ner och lagt sig precis nedanför yttertrappan. Här fanns en naturlig förklaring till det försynta bullret vid ytterdörren. Sedan är det vad som kom först, spöket eller snöraset.

Det blev natt. Jag vaknade av att det tassade i övervåningen. Under ett par ögonblick var jag övertygad om att Hermann Göring hade ställt till ett kalas för andra vålnader från nazismens storhetstid över de osorterade boktravarna på golvet. Då ekade ett brak genom huset. Det var snön som i stora flak kasade ner från taket. Det tassande ljudet var när den första snön gled ner från taket.

Det blev svårt att somna om. Jag drog på mig flera lager av tjocka tröjor och satte på varmvattenkokaren. Det blev en blandning av kvällsörtte, socker och billigt rödvin. Då insåg jag hur felaktigt jag lever. Det jag saknade var en romantikdrypande kärleksroman utan kopplingar till krig och politik. Här kan alla kvinnor få uppträda som vackra och juvelprydda fjollor. De kommer inte att störa min sinnesfrid.

Detta hamrande regn i höstmörkret. Det är bara att tända ett ljus och veta att om fem veckor infaller årets mörkaste dag. Alla spöken har tassat bort från mitt hus och de har tagit snön med sig. De är omtänksamma och den blå snöskyffeln har de lämnat kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s