Telefontornet på Brunkebergstorg

telefontorner-brunkebergDet är många hus som har rivits sedan Claës Lundin skrev boken ”Nya Stockholm”, i vilken han beskrev hur vår huvudstad såg ut och hur folket levde i slutet av 1880-talet. En av de illustratörer han anlitade hette Haglund i efternamn. Denne konstnär  är nu helt bortglömd.  Det är hans teckningar, som gör att skildringen av livet i Telefontornet blir levande.

Det pampiga Telefontornet vid Brunkebergs torg fick år 1939 en dekoration på taket. Det var en stor snurrande klocka, som också var reklam för varuhuset NK. År 1952 bröt en eldsvåda ut i telefontornet. När elden var släckt, flyttades klockan till varuhusets tak och tornet började rivas. Nu skulle mycket av det gamla bort och tunnelbanan skulle fram. Detta var förfärligt. Under flera år i mitten av 1950-talet såg Stockholms innerstad ut som om den hade bombats.

Idag tar vi för givet att alla vuxna har tillgång till minst en telefon. När den första telefonen patentsöktes i USA år 1876 var den en märklig nyhet. Mannen, vars namn står på patentet, hette Alexander Bell. Något år efter detta startades ett telefonbolag i hans namn och rättigheter till att använda hans teknik såldes till olika länder. År 1883 startade det första Bellbolaget i vårt land och verkställande direktör blev Henrik Tore Cedergren.

Henrik Tore Cedergren var son till en juvelerare och hade utbildat sig till civilingenjör. Han var nyfiken på allt som var nytt och konstruerade en egen telefonledning mellan sin bostad och släktens guldsmedsbutik. Han byggde en enkel telefon och kunde konstatera att telefonen hade kommit för att stanna. När Bellbolaget startade ett dotterföretag i Stockholm blev Tore Henrik Cedergren dess förste verkställande direktör. Det var dyrt att använda licenserna från USA. Detta förde med sig att telefonen riskerade att bli en lyxvara. Detta stred mot Henrik Tore Cedergrens sätt att se på tillvaron. Han ansåg att det måste bli lättare för vanligt folk att komma i kontakt med varandra. Hans paroll var att det borde finnas en telefon i varje hushåll. Nu behövdes ett nytänkande.

Det stora problemen var växlingsborden. På något sätt skulle olika telefonledningar kopplas ihop och detta var ett tidsödande arbete. Nu började Tore Henrik Cedergren samarbeta med Lars Magnus Ericsson, som snart konstruerade och patentsökte ett multiväxelbord. Nu gällde det att satsa stort. I april 1883 bildades Stockholms Allmänna Telefonbolag och två telefontorn byggdes. Det ena låg på Svartmannagatan 6 i Gamla Sta´n och den andra vid Hornsgatan 9. Dessa två torn revs för längesedan och jag tror inte att det finns någon som idag minns dem.

Stockholms Allmänna telefonbolag blev en framgång och det uppstod ekonomiska svårigheter för Bellbolaget. Det hela slutade med att Stockholms Allmänna Telefonbolag köpte aktier i Bellbolaget och blev på så sätt dess ägare. De både telefonbolagen kunde efter detta använda vandras ledningar. Fler och fler hushåll skaffade sig en telefon.

Några år efter den trevande och blygsamma starten beslöt styrelsen för Stockholms Allmänna Telefonbolag att satsa stort. Företaget köpte tomter på Brunkebergsåsen och lät riva de befintliga fastigheterna. På tomten vid torget byggdes det 84 meter höga telefontornet, som nu blev företagets stolthet. Det var byggt i stål och hade tillverkats av Motala verkstad. Vid invigningen fanns det drygt 4000 telefontrådar i tornet. Till anläggningen hörde också ett elegant hus med ingång från Norra Smedjegatan. Fasaden ritades av Wilhelm Klemming.

Henrik Tore Cedergren fick se sin önskan gå i uppfyllelse. Medelklassen köpte telefoner, vilket förde med sig att det inte blev fint att ha telefon. Oscar II, som ville pröva alla moderna uppfinningar, vägrade fram till år 1904 att installera en telefon i slottet.

Claës Lundin blev lyrisk när han fick komma på besök hos Stockholms Allmänna Telefonbolag och traska runt i alla rum med ingång från Norra Smedjegatan. Han fick börja i källaren, som var en sevärdhet med all ny teknik. Hit in gick en vattenledning och det fanns också rör för avloppsvattnet. Källaren var ett paradis för alla  som arbetade i verkstadslokalerna. Hit hittade inte vinterkylan och detta berodde på det moderna pannrummet. Bredvid pannrummet dundrade en maskin, som framställde elektrisk ström. I Stockholms Allmänna Telefonbolags lokaler fladdrade inga stinkande lågor från talgljus. Belysningen var elektrisk, vilken var en nyhet för de flesta stockholmarna.

Efter källaren fick Claës Lundin titta på de övriga våningsplanen som innehöll kontorsrum och överst en lägenhet för företagets verkställande direktör. Från en elegant balustrad utanför bostaden kunde direktören och inbjudna gäster titta ned på företagets stolthet på det tredje våningsplanet. Det var växeltelefonisternas salong.

vaxlingssalongen

Rummet var stort och ljust. I mitten fanns bekväma stolar och vid väggarna stod möbler, som liknade bokhyllor. Det var multiväxelborden, som stod uppradade i långa rader. Vid varje bord satt en flicka, som svarade i en telefonlur och snurrade med fingret på en skiva. När platserna som telefonister annonserades ut svarade 300 flickor och ungefär 90 skulle anställas. Alla visste att det var ett rent arbete, som inte krävde stora kroppskrafter. Det behövdes ingen utbildning som för att bli lärarinna och flickorna riskerade inte att få bläck på fingrarna, som de fick på ett kontor. Lönen var 50 kronor i månaden. Flickorna arbetade fyra timmar och hade sedan en lång rast för att komma tillbaka igen för ett nytt pass på fyra timmar. Om de arbetade på söndagarna eller på nätterna fick de en slant extra. Flickorna skulle vara ogifta och det var inte tal om att anställa några manliga telefonister.

I detta plan låg ett frukostrum för personalen och här fanns speciella utrymmen för växeltelefonisterna. Där fanns ett kapprum, vattentoaletter och tvättrum. Ingen telefonist borde vara smutsig när hon började sitt arbete och efter att ha suttit stilla vid växelbordet i fyra timmar var det skönt att få tvätta händerna och ansiktet.

Henrik Tore Cedergren hade vuxit upp i ett hantverkarhem, där reglerna från den gamla skråtiden fortfarande var levande. Dit  hörde att ägaren skulle ansvara för sina anställda från det att de kom som gesäller till den dag de inte orkade arbeta längre. I anställningsvillkoren på Stockholms Allmänna telefonbolag fanns en paragraf om sparsamhet. Alla i anställda i företaget kunde varje månad sätta in två kronor på ett speciellt bankkonto. Om de gjorde detta regelbundet, sköt företaget till två extra kronor varje månad. Pengarna fick inte tas ut förrän den anställde lämnade sin tjänst eller om han eller hon drabbades av oväntade utgifter. Uppgifter om hur många som utnyttjade denna förmån finns inte med i Claës Lundins bok.

Det har hänt mycket sedan Claës Lundin skrev sin bok om Stockholm på 1880-talet. I april år 1909 avled Henrik Tore Cedergren i sitt hem. Under de sista åren av hans livstid hade företaget fått en svår konkurrent på telefonmarknaden . Det var det statligt ägda Kongliga Elecktriska Telegraf-Werket, som byggde ut sin telegramverksamhet med telefonledningar. Detta skedde framför allt i området kring Göteborg och på Västkusten. Denna verksamhet utökades till Stockholm, men här gick det trögt på grund av Stockholms Allmänna Telefonbolag. Efter ett par år var det bara var femte telefon, som var ansluten till det statliga företaget. För att undvika kaos kom de både företagen överens om att använda varandras telefonledningar och att telefonisterna skulle koppla fram alla samtal oberoende av vilket företag det var som ägde ledningarna . Strax efter sekelskiftet 1900 ansåg Riksdagen att landet bara borde ha ett telefonnät och detta skulle samordnas med telegrafverksamheten. Riksdagen slog fast att 17 miljoner kronor var ett bra inköpspris för Stockholms Allmänna Telefonbolag. Detta höll inte företagets styrelse med om. Priset var för lågt. Efter några dagars förhandlingar utbröt telefonkriget. De båda företagen kunde inte längre använda varandras ledningar och inga samtal från det ena företaget kopplades över till det andra. Konflikten pågick i 15 år och avslutades med att Telegraf-Werket år 1918 köpte Stockholms Allmänna Telefonbolag för 47 miljoner kronor.

Mycket har förändrats sedan telefonkrigets dagar. Det gamla Kongliga Telegrafwerket heter numera Telia-Sonera och i dagarna flyttar det från sina lokaler i Farsta till Solna. Ingen minns längre Stockholms Allmänna Telefonbolag och det finns ingen framtid för unga flickor att utbilda sig till telefonister. Källaren under det gamla telefontornet är idag Gallerian. Här strålar denna månad skenet från mängder av lysrör på pladdrande ungdomar på jakt efter billiga och läckra julklappar till släkt och vänner. Borta är känslan av det nödvändiga i att varje månad lägga undan en summa pengar för kommande krisår. Här bland alla glittrande smycken, modekläder och kaffeserveringar vill jag sätta upp en monter, som berättar om områdets historia och den tid, när svenska uppfinnare som Henrik Tore Cedergren och Lars Magnus Ericsson byggde upp en framtid för vårt land. Är det så att vi skäms för vårt förflutna?

Vi har idag ett populärt TV-program, som heter ”Historieätarna”. Jag undrar vilka som har ätit upp Stockholms historia.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s