Första söndagen i Advent

advent-2016-1Igår var det första söndagen i Advent och jag var med om en fin gudstjänst i Mälarhöjdens kyrka. Nu går vi in i ett nytt kyrkoår. Advent skall vara en tid för glädje och det bör stå vita blommor på altaren och prästens skrud skall blänka i vitt med inslag av några trådar av guld och silver. Det skall vara feststämning i kyrkan. Så var det inte när jag växte upp. Adventstiden var då en tid för botgöring och fasta. Om det förekom skrudar, skulle dessa ha en dyster mörk syrenlila nyans. Något prål fick inte förekomma.

Det har alltid varit speciellt med adventstiden. Vi har idag svårt att föreställa oss hur det för tvåhundra år sedan var att leva på den svenska landsbygden. Skörden var bärgad och i kökstaken hos storbönderna fanns hårda brödkakor upphängda på stänger. I jordkällarna förvarades rotfrukter och i råttsäkra kopparlådor kunde det ligga torkade äpplen och plommon. Husmödrarna vakade över sina matförråd. Ingen visste hur lång och kall vintern kunde bli. Det var bäst att vara sparsam. Här fick kvinnorna hjälp av kyrkan, som påbjöd fasta och botgöring. Livet kunde under dessa veckor före jul vara ganska trist och nu grep kyrkan in och skänkte glädje med glada psalmer och beskedet att det var Advent. Nu under denna mörka tid skulle trots botgöring och fasta världens frälsare födas.

Livet hade då en skuggsida. Ryssland hade några år tidigare anfallit vårt land och den finsk-svenska hären hade besegrats i Oravais den 14 september 1808. I freden tvingades vårt land att lämna ifrån sig Finland till Ryssland. De allra flesta svenskar i Finland valde att stanna kvar och det var bara ett fåtal, som föredrog att flytta till Sverige. En av dessa var skalden och prästen Carl Mikael Franzén. För dagens svenskar är han mest känd för psalmen ”Bereden väg för Herran”, som har nummer 103 i vår nuvarande psalmbok.

Jag har ofta funderat över varför Carl Mikael Franzén valde att flytta trots att alla hans släktingar och goda vänner stannade kvar i Finland. Svaret har jag hittat i hans familjehistoria. Hans far var handlare i Uleåborg i norra Finland och det framgångsrika företaget hade gått i arv i några generationer. Släkten hade tidigare framgångsrikt sysslat med gränshandel mellan Finland och Ryssland och bodde då nordväst om sjön Ladoga. Efter slaget i Poltava år 1709 och det efterföljande fredsslutet i Nystad år 1721 tvingades Sverige att avstå stora landområden runt sjön Ladoga och släkten Franzén blev plötsligt ryska medborgare. Då valde de att flytta till Uleåborg och där fortsätta med sin affärsverksamhet.

Det ansågs som självklart att sonen Carl Mikael (född år 1772) skulle gå i släktens fotspår och bli affärsman. Redan i de tidiga tonåren hade sonen bestämt sig. Han skulle studera vid akademien i Åbo och om möjligt bli skald. Hans favoritlitteratur var de franska författarna och den svenska skalden Anna Maria Lenngren. Under ungdomsåren skrev han flera dikter, som trycktes i olika tidningar i Stockholm och Åbo.

Carl Mikael Franzén lyckades bra i det akademiska livet. Han blev professor i lärdomshistoria vid universitetet i Åbo. Då insåg han den stora roll kristendomen spelat för kulturens utveckling i Europa och år 1804 lät han prästviga sig. Kanske kände han sig osäker på vilken ställning ett protestantiskt och svensktspråkigt universitet skulle få i det ortodoxa Ryssland. Framtiden var tryggare i Sverige. Någon ledig professur i Uppsala fanns inte. Carl Mikael Franzén valde en prästtjänst i Kumla och där stannade han kvar till år 1825, när han blev kyrkoherde i Klara församling i Stockholm.

Carl Mikael Franzén kom till ett land, som var lamslaget efter förlusten av Finland. Sverige var inte längre en stormakt utan ett litet land i utkanten av Europa. Riksdagen hade valt en fransk marskalk till tronföljare, som i samband med detta lämnade den katolska kyrkan bakom sig och blivit protestant. Det blåste förändringens vindar i Sverige och detta kom också att gälla kyrkan. En ny framtid måste skapas och om kyrkan skulle kunna lyckas med detta behövdes en ny psalmbok. En av de författare, som deltog i detta arbete, var Carl Mikael Franzén.

Upplysningstidens tankar om hur naturen fungerade hade varit en del av Carl Mikael Franzéns arbete som professor i lärdomshistoria. Skapelseberättelsen i den Första moseboken behövde inte tolkas bokstavligt. Den skildrade Guds storhet och alla detaljer kunde av utrymmesskäl inte tecknas ner på pergamentrullen. Sedan hade det hänt mycket efter syndafallet. Vulkaner hade rest sig upp ur havet och jordbävningar hade fått berg att rasa samman. Detta blev ett ledmotiv i psalmen. Vägen måste öppnas så att alla skulle kunna ta emot världens frälsare och då kunde bergen sjunka ner i djupen och djupen stå upp. Med detta kom inte bara skräck och fasa utan också världens hopp.

Carl Mikael Franzén bör med egna ögon ha sett när de ryska trupperna tågade in i Åbo. Det var inte på detta sätt som frälsaren skulle komma. Han skulle komma ridande på en arbetsåsna. Folket skulle förstå vem det var som kom. De skulle fira honom genom att låta åsnan trampa på kläder och palmblad. Allt detta skildrade han i psalmen, som snart blev mycket älskad. Detta var ett budskap som alla förstod.

advent-3

Idag är det över tvåhundra år sedan vårt land var indraget i ett krig. Vi har inga stora krigskyrkogårdar och inga krigsinvalider haltar fram på gatorna. I hallen utanför ingången till kyrksalen i Mälarhöjden har man satt upp en liten julkrubba. De vise männen är på väg till krubban och de har sällskap med sina enpuckliga kameler. Bredvid detta finns ett anslag om svält och umbärande. Barn dör av undernäring och gerillakrigare trampar ner markens grödor. Kanske borde vi nu i adventstiden leva anspråkslöst och skänka en slant till de nödlidande. Kyrkans uppmaning är att fler barn har rätt att fylla fem år.

Det är mycket att tänka på när vi sjunger den älskade adventspsalmen, som skrevs i krigens och för många svältens tid.

”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp!
Han kommer han som fjärran var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens furste av Davids hus den störste
Välsignad vare han, som kom i Herrens namn!

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt
Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.
Med andens svärd han strider och segrar när han lider.
Välsignad vare han, som kom i Herrens namn!”
Psalm 103, verserna 1 och 4. Skrivet år 1812.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s