Julhandeln i Stockholm år 1888

julhandel-1888Det är spännande att läsa Claës Lundins bok ” Nya Stockholm” , vars första upplaga kom ut år 1890. Jag har ett nytryck från år 1969 och boken kostade då 42 kronor. När boken kom ut kunde många äldre berätta att deras föräldrar hade upplevt när elektriciteten kom till Stockholm. En glödlampa var lyx. Året efter studentupploppen kändes boken rykande aktuell. Idag är det ingen som har personliga minnen av hur det var att leva utan elektricitet i fattigkvarteren på Södermalm och i Årstadal. Boken är ett underhållande dokument om det dagliga livet i Stockholm för 130 år sedan. Den är en guldgruva när det gäller vår huvudstads historia.

Boken skrevs i en tid när de äldre hade minnen från skråtiden och hur de olika mästarna strax före jul sålde speciella föremål. Det var utsökta hantverksprodukter, som bara överklassen hade råd att köpa. Julmarknaderna startade alltid den 20 december och innan dess skulle alla, som ville sälja något på stadens torg betala 6 kronor. Det hade tidigare varit en magisk dag när hantverkare kom släpande med bräder och byggde små mysiga affärer på Stortorget och utanför Riddarhuset. För att locka fler kunder till stånden brukade gesällerna få hänga upp oljelampor i ståndens tak. När Claës Lundin skrev sin bok hade hantverkarna gått ur tiden och olika industrier tillverkade enkla bruksföremål utan konstnärliga ambitioner. På senhösten kom fattigt folk till fabriksportarna och köpte de föremål, som inte var perfekta. När den 20 december kom spikade de på Stortorget ihop små bås av smutsiga brädlappar och här försökte det enkla folket sälja det de köpt utanför fabrikerna. Ibland hängde de upp begagnade vinterkläder, som de hoppades att någon skulle vara intresserad av . Det kom många barn för att kanske köpa en julklapp till mamma och pappa. I bästa fall gick verksamheten med vinst. För några blev det katastrof och ingen var intresserad av att köpa detta skräp. Några förnäma damer kämpade sig uppför backen förbi Slottet och handlade på Stortorget. De ansåg att de gjorde en god gärning.

Julhandeln år 1888 var annorlunda på mer än ett sätt. Stockholm hade fått sitt första elektricitetsverk och det låg bakom Finska kyrkan. Härifrån hade elledningar dragits och de allra flesta av affärerna vid Västerlånggatan tände det elektriska ljuset i sina skyltfönster den 20 december. Det var samma sak på flera andra gator. Många fastighetsägare hade byggt små elektricitetsverk och de som bodde i dessa hus kunde glädja sig åt bra och inte osande belysning. När den 20 december kom tändes lämporna i mängder av skyltfönster. Folk kom strömmande för att titta på allt som fanns att köpa. För att det inte skulle bli kaos på gångbanorna hade poliser kallats ut för att mana på de gående. Ingen fick stå och titta in i något skyltfönster. Det var som om stockholmarna skred fram i en långsam parad längs de olika affärsgatorna.

Den stora affärsstråket var Drottninggatan och här fick poliserna mycket att göra när det gällde att mana på äldre och välbärgade damer. De fick inte stå och längtansfullt glo in Labatts strålande skyltfönster. Här såldes eleganta fruntimmersvaror, vilket var smycken tillverkade utomlands. Labatt var då en affärskedja med rötter i Canada. I denna affär kunde man köpa eleganta svarta sorgsmycken. De var tillverkade av stenkol och svarvade och polerade så att de såg ut som pärlor. Idag är dessa hundraåriga smycket eftersökta antikviteter. Företaget Labatts verksamhet har ändrats. Det har blivit ett stort steg från konstnärliga svarta smycken till öl. Affären i Stockholm är för längesedan nedlagd.

Det fanns många affärer, som sålde både böcker och färgglada kort. En bra julklapp till de unga fröknarna var Emilie Flygare-Carléns nyutkomna bok ”Romanhjältinnan” och om far i huset längtade bort från vintermörkret borde han ha glädje av Verner von Heidenstams debutbok ”Vallfart och vandringsår.” För barnen fanns det mycket mer att välja på än andra jular. Fredrika Bremerförbundet hade satsat stort på att få unga kvinnliga författare att skriva barnböcker, som också kunde vara illustrerade med teckningar. Det fanns leksaker av olika slag och de allra modernaste var sådana som släppte ifrån sig näst intill öronbedövande oljud.

Det var inte alla som hade tid att ge sig ut och titta på julklappar. Hemsömmerskorna hade otroligt mycket att göra. Kvinnor och barn skulle ha på sig något nytt på julafton. Det dova dunkandet av symaskinstrampade fötter genljöd i många fastigheter, folk kom strömmande för att prova kläder och få en ändring gjord i sista stund. När äntligen kyrkklockorna ringde till julbön kunde hemsömmerskorna pusta ut. Nu var de alltför trötta för att orka gå till kyrkan.

Claës Lundin strövade runt i Stockholms utkanter på julafton. Han gick från det upplysta Stureplan och förbi Hedvig Eleonora och kom ut på det mörka Ladugårdslandet. Här fanns ingen julhandel och ingen elektrisk belysning. Hantverkarnas och det enkla folkets trähus hade börjat rivas. Här skulle det byggas en ny stadsdel med stenhus, vattenledning och elektriskt ljus, en stadsdel utan armodets stank. Många hantverkare var förtvivlade. Vart skulle de ta vägen? Vem behövde numera eleganta hattar eller barkade segel?

Läsningen om julhandeln år 1888 har gjort mig fundersam. I år har julhandeln smygstartat i mitten av november och nu pågår den för fullt. Skolbarn ser allt som glittrar och börjar tjata om dyra julklappar. Mamma och pappa får räkningar, som måste betalas och dessutom handla den mat, som hör julen till. På ett sätt var det bättre år 1888. Kraven på julklappar kom mycket senare och höjdpunkten på julmaten var den vita gröten med kanel och smörklick.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I Claës Lundins bok finns en bild på julhandeln på Stortorget. Nu ville jag uppleva hur denna julhandel ser ut idag. Jag for dit i regnet och strövade runt bland stånden. Bara några vilsna turister handlade julklappar till de därhemma. Vid ståndet för alkoholfri glögg fick jag trängas med ett par skolklasser. Det var idrottsdag och då hade flera gymnastiklärare lagt in en stadsorientering med vätskekontroll på Stortorget. Ointresserade tonåringar strövade sedan runt bland stånden och brydde sig varken om vitlökskryddad renkorv eller pälsfodrade vantar. Här fanns inga nya och häftiga datorspel eller läckert smink. Några köpte godis men ingen brydde sig om sockervadden. Detta uppskattades av lärarna, som glatt påpekade att socker kunde ge upphov till både övervikt och hål i tänderna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den enda skyltfönster, som lockade till sig nyfikna blickar, hittade jag på Västerlånggatan. Dragplåstret var eleganta damunderkläder i stora storlekar. Denna affär har anor sedan år 1867 och flyttade till Västerlånggatan lagom till julhandelns och elektricitetens år 1888. Den förste ägaren var Gustaf Mellbin. Några rundlagda flickor hade smitit ner från Stortorget och fnissade förtjust över alla läckerheterna. Det finns ju grabbar, som inte gillar flickor som ser ut som vita sparrisstjälkar eller okokt spagetti.

 

Julen 1888 var det ingen som fnissade utanför Gustaf Mellbins affär. Hit kom hemsömmerskorna ilande för att köpa sytråd och de fick trängas bland överklassens frusna män. Här såldes herrunderkläder i långfibrig bomull från Egypten. Långkalsonger har alltid framstått som ett löjligt plagg och var ingenting man gav bort i julklapp. Ett dyrt underställ kunde hålla i minst tio år. Senare har jag fått veta att det fanns en motsvarande affär i Göteborg. Dit fick naturligtvis inte anständiga flickor gå. Man kunde ju få huvudet fullt av oanständiga tankar om man såg ett par långkalsonger.

Jag träffade för 62 år sedan i fiket på Göteborgs studentkår min make David. Då blåste det kallt från nordväst. David åkte motorcykel och berättade för mig att det kunde vara kallt på vintern. Då behövdes rejäla doningar som Lahmans underkläder. Modellerna hade gamla anor. Jag kände mig otroligt dum, eftersom i mitt hem diskuterades aldrig underkläder. Då fick jag veta att Lahman var varumärket för världens bästa bomull och att den var långfibrig och kom från Egypten. David hade just köpt ett underställ i detta material. Det var så dyrt att han knappt hade råd att äta middag.

Visst går det att ge bort långkalsonger i julklapp. Men då skall de vara av ett känt varumärke och passa för utförsåkning. Det har hänt mycket sedan det fattiga Stockholm sålde begagnade vinterkläder på Stortorget.

Davids långkalsonger är för längesedan utslitna, men tröjan har jag kvar.

bomull

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s